January
Monday 1 December 2008 photo 1/1
|
Nu har det gått ett helt år. Ett helt år av saknad, sorg och oförlåtlig smärta!
Minns fortfarande den där dagen glasklart. För det var den värsta dagen i mitt liv!
Satt i morgonrock vi datorn o cais sitter bredvid o morsan sitter o pratar e telefonen. Mamma lägger på o sätter sig på en stol vid oss o säger att något hemskt har hänt, hon faller i gråt o säger att Fredrik är skadad. Hon säger att hon inte är säker på vad som hänt men hon trodde att han kört ner i åravinen med bilen eller nåt... Reaktionen var inte så speciell. Varken för Cais eller mig. Klart att man blev orolig men jag vände mig om o fortsatte. Jag antar att det inte riktigt gick in i huvudet.
Några timmer senare åkte vi in till sunhult. Det var så jobbigt! Lindis sitter på en stol o gråter farsan läser på text-TV om händelsen o bror sitter vid datorn. Alla är så jobbigt tysta.
Jag frågar hur bror mår. Han säger att det är ok men jag känner att det inte är ok.
Sedan åker vi till julmarknaden o är där ett par timmar men så kommer Irene o farsan och säger att vi ska samlas i kyrksalen... då märker jag att de e något knepigt.
När Farsan kommer in med Pekka, vår präst, med en bibel i handen då slår tanken mig att Fredde är död, men så tänker jag att det kan han inte vara.
Det var jag, cais, mamma, irene, linda, oscar o pappa. Bror var på innebandy.
Jag ser tårar i pappas ögon och han säger att dom har stängt av maskinerna som höll Fredde vid liv i sitt koma, han säger att Fredde är död!
Mamma brister i gråt o halvropar "Nej". Hon kastar sig i någons famn (minns inte riktigt vems... Lindas tror jag) O linda brister i gråt hon också o jag tar caisa i min famn. Irene o pappa håller om varandra. Själv gråter jag inte. För jag har inte riktigt förstått att Fredde är död. Det fanns inte! Fredde kunde inte vara död! Han var ju liksom en släkting! O dom dör ju inte! Sånt händer ju inte i sitt eget liv! Att nån så nära o så ung bara dör!
Men så är det.
Mamma frågar var Rasmus är o pappa åker iväg o hämtar honom. Själv går jag ut o tar luft... Tror jag... Jag vet inte varför jag gick ut. Men jag gick snart in igen.
Efter 5 minuter kommer Rasse in i kyrkan. När jag såg honom då grät jag. För jag har aldrig sett honom så förstörd! Så uppriven o alldeles krossad! Han omfamnas av mamma o han börjar gråta högt. Det gjorde ännu ondare! O så fick jag syn på pappa som var lika uppriven som bror o hans ögon var alldeles blöta o röda. Det var det värsta av alltihop! Inte att Fredde var död för det gick inte in utan att se hur lessna farsan o brorsan, att se dom så totalt upprivna. Det tog ett par dagar innan jag faktiskt sa det till mig själv o accepterade det:
"Fredde är död. Han kommer inte tillbaka."
Sen den dagen har jag haft det så jobbigt. Jag har haft väldigt många tankar och om dom tankarna kom ut så skulle jag säkert få gå till någon psykolog o sånt där skit för de handlade om att avsluta sitt eget liv.
Men jag sa till mig själv att "jag kan inte! jag får inte göra min familj ännu mer ont än vad läget redan är! jag måste leva för dom som forfarande lever!"
O det gör jag.
Men det är ofta jag känner att det är så jobbigt att behöva göra det. För det gör så ont!
Men sen så börjar det bli tal om begravning. O jag funderar lite över hur det kommer bli. Sen får jag höra att vi inte får komma. Vi är inte inbjudna. O jag har aldrig varit så arg på en människa! Hur man kan säga att vi inte får komma! Vi som stod Fredrik så nära! O speciellt att inte Brorsan och Tomas inte fick komma! Jag var så in i helvetes förbannad!
I dagar. Men sen fick jag höra att vi fick komma. Men jag var fortfarande arg. Sen kom den dagen. Då vi alla möttes i en fin kyrka i Aneby. Dom hade gjort det så fint! Så jättevackert allting. Blommor och kranser vid hans vita kista. Det var så vackert o fint.
Sen började allting. Det var väldigt fint. Prästen predikade väldigt länge o vackert. Sen sjöng Freddes farsa o han sjöng verkligen bra.
Jag grät på begravningen.
Men inte för att Fredde var död. Det hade tydligen inte gått in helt.
Men jag såg alla människor. Som grät. Så många som var så lessna och upprivna av detta. Därför grät jag.
Det tog några månader att verkligen fatta det.
Men även idag fastän jag vet att Fredde är död går jag ofta o funderar vad han o brorsan gör. Om de kör lite lantis-rally någonstans eller nåt annat korkat de alltid gjorde.
Men sen slår det mig att Fredde är död.
MEN, jag detta vet jag, att även om vi inte kan se, höra eller röra Fredde, så är han med oss och speciellt med Rasmus som han älskade så mycket! Dom två var verkligen bröder! De gjorde i stort sett allting. Deras kärlek till varandra slår all annan kärlek! Och jag vet att vi kommer att träffas igen.
Fredrik, Jag saknar dig så jättemycket! Men vi ses igen om några år<3<3<3
Minns fortfarande den där dagen glasklart. För det var den värsta dagen i mitt liv!
Satt i morgonrock vi datorn o cais sitter bredvid o morsan sitter o pratar e telefonen. Mamma lägger på o sätter sig på en stol vid oss o säger att något hemskt har hänt, hon faller i gråt o säger att Fredrik är skadad. Hon säger att hon inte är säker på vad som hänt men hon trodde att han kört ner i åravinen med bilen eller nåt... Reaktionen var inte så speciell. Varken för Cais eller mig. Klart att man blev orolig men jag vände mig om o fortsatte. Jag antar att det inte riktigt gick in i huvudet.
Jag frågar hur bror mår. Han säger att det är ok men jag känner att det inte är ok.
När Farsan kommer in med Pekka, vår präst, med en bibel i handen då slår tanken mig att Fredde är död, men så tänker jag att det kan han inte vara.
Det var jag, cais, mamma, irene, linda, oscar o pappa. Bror var på innebandy.
Jag ser tårar i pappas ögon och han säger att dom har stängt av maskinerna som höll Fredde vid liv i sitt koma, han säger att Fredde är död!
Mamma brister i gråt o halvropar "Nej". Hon kastar sig i någons famn (minns inte riktigt vems... Lindas tror jag) O linda brister i gråt hon också o jag tar caisa i min famn. Irene o pappa håller om varandra. Själv gråter jag inte. För jag har inte riktigt förstått att Fredde är död. Det fanns inte! Fredde kunde inte vara död! Han var ju liksom en släkting! O dom dör ju inte! Sånt händer ju inte i sitt eget liv! Att nån så nära o så ung bara dör!
Mamma frågar var Rasmus är o pappa åker iväg o hämtar honom. Själv går jag ut o tar luft... Tror jag... Jag vet inte varför jag gick ut. Men jag gick snart in igen.
Efter 5 minuter kommer Rasse in i kyrkan. När jag såg honom då grät jag. För jag har aldrig sett honom så förstörd! Så uppriven o alldeles krossad! Han omfamnas av mamma o han börjar gråta högt. Det gjorde ännu ondare! O så fick jag syn på pappa som var lika uppriven som bror o hans ögon var alldeles blöta o röda. Det var det värsta av alltihop! Inte att Fredde var död för det gick inte in utan att se hur lessna farsan o brorsan, att se dom så totalt upprivna. Det tog ett par dagar innan jag faktiskt sa det till mig själv o accepterade det:
"Fredde är död. Han kommer inte tillbaka."
Sen den dagen har jag haft det så jobbigt. Jag har haft väldigt många tankar och om dom tankarna kom ut så skulle jag säkert få gå till någon psykolog o sånt där skit för de handlade om att avsluta sitt eget liv.
Men jag sa till mig själv att "jag kan inte! jag får inte göra min familj ännu mer ont än vad läget redan är! jag måste leva för dom som forfarande lever!"
O det gör jag.
Men det är ofta jag känner att det är så jobbigt att behöva göra det. För det gör så ont!
I dagar. Men sen fick jag höra att vi fick komma. Men jag var fortfarande arg. Sen kom den dagen. Då vi alla möttes i en fin kyrka i Aneby. Dom hade gjort det så fint! Så jättevackert allting. Blommor och kranser vid hans vita kista. Det var så vackert o fint.
Sen började allting. Det var väldigt fint. Prästen predikade väldigt länge o vackert. Sen sjöng Freddes farsa o han sjöng verkligen bra.
Jag grät på begravningen.
Men inte för att Fredde var död. Det hade tydligen inte gått in helt.
Men jag såg alla människor. Som grät. Så många som var så lessna och upprivna av detta. Därför grät jag.
Men även idag fastän jag vet att Fredde är död går jag ofta o funderar vad han o brorsan gör. Om de kör lite lantis-rally någonstans eller nåt annat korkat de alltid gjorde.
Men sen slår det mig att Fredde är död.
Comment the photo
tråarna ringer förfullt när man läser
<3
fint skrivet
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/19putte92/301759580/
Visa toppen
Show footer