March
Monday 19 March 2012 photo 1/1
|
Hej.
Jag heter Rebecca. Jag bor i Skåne, går i nian. Jag har massor av vänner, men ingen att prata med. Förutom min pojkvän. Men han vet inte hur man gör när man pratar, på riktigt. Hur kan jag ha så otroligt många och fina vänner, men ingen att prata med? Jag känner mig ensam. Mina bästa vänner är min gitarr, skissblocket, målarpenseln, pianot och kameran. Ibland när jag inte har någon att prata med skriver jag ner vad jag vill säga i min svarta bok. Det brukar bli låtar av mina texter. Men dom får ingen höra, för dom är mina. Dom är för personliga.
Mina föräldrar är skiljda. Min bror flyttade permanent till pappa för att han och mamma alltid bråkade. Jag bråkar också med mamma. Jag vill också flytta. Men jag kan inte. Det klarar inte mamma av.
Detta funkar inte längre. Det funkar inte att dricka sig full varje helg för att glömma. Jag gör det inte för att passa in. Jag vill glömma. Jag vill glömma natten med det stora grälet, jag vill glömma när han packade sina väskor och stack hem till pappa. Jag vill glömma hans renbäddade säng med ett foto av honom på huvudkudden. Jag vill glömma natten jag fick panik och ringde till en vän och grät i luren. Jag vill glömma när hon skrattade åt mig.
Jag vill glömma natten då min familj splittrades.
Nu måste vi flytta. Flytta till en lägenhet. En lägenhet där jag inte är fri längre. Jag kan inte gå ut med min gitarr på gräsmattan och sjunga längre. Inget är som det brukade vara.
Inget är bra längre.
Men jag antar att de har rätt allihopa. Allt blir bra. Någon gång.
What doesn't kill you, makes a fighter.
Jag heter Rebecca. Jag bor i Skåne, går i nian. Jag har massor av vänner, men ingen att prata med. Förutom min pojkvän. Men han vet inte hur man gör när man pratar, på riktigt. Hur kan jag ha så otroligt många och fina vänner, men ingen att prata med? Jag känner mig ensam. Mina bästa vänner är min gitarr, skissblocket, målarpenseln, pianot och kameran. Ibland när jag inte har någon att prata med skriver jag ner vad jag vill säga i min svarta bok. Det brukar bli låtar av mina texter. Men dom får ingen höra, för dom är mina. Dom är för personliga.
Detta funkar inte längre. Det funkar inte att dricka sig full varje helg för att glömma. Jag gör det inte för att passa in. Jag vill glömma. Jag vill glömma natten med det stora grälet, jag vill glömma när han packade sina väskor och stack hem till pappa. Jag vill glömma hans renbäddade säng med ett foto av honom på huvudkudden. Jag vill glömma natten jag fick panik och ringde till en vän och grät i luren. Jag vill glömma när hon skrattade åt mig.
Comment the photo
Och jag vet att jag inte känner dig så jättebra heller..
Men du ska veta att jag finns, & även andra här på dv som du känner.
Även om du inte känner att dem är som en syster/bror för dig, så kan det faktiskt hjälpa :)
Det blir bättre , tro mig.
Mamma röker och pappa har två svåra diagnoser och jag är de ensamma barnet, plus en adoptiv syster, så känner jag mig med ensam ibland. Du fattar själv! Jag finns :)
Jag beundrar dig något otroligt för det, för jag skulle ha brytit ihop på direkten om jag var i din sits. Fortsätt kämpa! Även fast det känns hopplöst vid många tillfällen..
Och jag finns här, det gör jag verkligen. Kan kännas bra och prata ut med en person man inte står så nära ibland..
Massor med kramar till dig!! <3
och att ha en deppig period då allt går dåligt är okej. att gråta är okej och ta ut alla dina känslor innan du börjar jobba dig mot en bättre tid <3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/1dfanfiction/503265421/
Visa toppen
Show footer