Om allt det obekväma och bedrägliga kan sätta sig på en annan plats så är det ju klart att allt blir bra.

Men vem fan vet när det händer?

Och vad händer om det inte försvinner?

Det är klart, man blir starkare och kan leva med vanan eller härdningen och bli, helt enkelt, visare inom vilket nu ämnet är som berör dig.

Men samtidigt är det inget man vill leva med. Jag menar.

"Varför är du så kall?"

"Varför reagerar du inte?"

"Hur kan du vara så lugn med det?"

"Jag har härdats utav all skit som kastats på mig."

Vad missar man då egentligen?
Om man upplever något som egentligen borde tycka är helt jävla sinnesförvrängande men som man inte riktigt bryr sig om... Då kan det väl inte vara så jävla bra?

Visst man besparar sig smärtan eller ångesten eller obekvämligheten eller säkerheten.

Men man kan också bespara sig en del lycka och tillfredsställelse.

Man måste bara verkligen se det på ett sätt som får en att tänka. Att undra över och att må dåligt av.

För annars kan man ju aldrig veta om man blir glad när problemet tackar för kaffet, tar på sig jackan och går hem.

Men vem vet...

Ni kanske är grannar.

Annons

The photo has no tags

Camera Nokia Lumia 800

Focal length mm

Aperture f/2.2

Shutter 1/3400 s

ISO

Date

March 2019