February
Monday 29 October 2007 photo 1/7
|
Man tittar mot solen som är på väg ner, man tänker på det som varit, Tiden som passerat och dem händelser som ägt rum, somliga bra, somliga dåliga. För 12 månader sen träffade jag främmande människor i en främmande stad, vi valde inte varandra, vi tvingades tillsammans. Vi gjorde allt tillsammans, vi har upplevt samma saker allihopa. Alla har haft det tufft. Vi stöttade varandra och gjöts ihopa av något väldigt mäktigt, kamratskap. Att skilja mig från er mina kamrater var en olidlig smärta. När jag återvände från mina kamrater till mitt hem började jag återanpassa mig och ta upp mitt liv där jag avslutat det. Jag trodde jag var lycklig. Sedan upplevde jag ett svek så hårt att jag önskade att jag kunde försvinna med en fingerknäppning. Jag var inte mig själv för en tid då detta inträffat, det jag lärde mig av detta är att man kan inte ens lita på dem man älskar. Jag lärde mig att kärleken kan vara det mest underbara som finns, men även ge en smärta värre än döden. Mitt liv var en besvikelse, ett enda mörker. Men lika säkert som att det kommer regn efter solsken, så började jag se ett ljus i allt mörker. Det jag sista jag trodde skulle visa sig, visade sig. Jag kände att min livslust tändes i mig än en gång. Sen den dagen har jag slutat tänka på det som varit, och istället börjat fokosera på framtiden. Jag kan inte se in i framtiden, men vem vet vad som kommer ske? Hoppet är det sista som lämnar kroppen, Hoppet är allt jag har...
Annons
Visa toppen
Show footer