March
Friday 27 November 2009 photo 1/1
|
Jag och min coola kusin en dag på Liseberg för mer än ett och ett halvt år sedan.
Vart har all tid tagit vägen? Alla glada dagar, de bekymmerslösa och underbara? Mitt liv idag är helt annorlunda det för bara ett par år sedan.
Jag... Jag känner mig sjuk.. Jag är kroniskt trött, varje andetag ropar ut sin förtvivlan, varje steg är den av en viljelös själ, som har allt att förlora men ingenting att vinna.
Energi. Energi till att vilja, till att engagera, till att vara, vart har den tagit vägen? Bilden ovan är bekymmerslös. Den är ett bra exempel på när jag mådde som bäst. Det fanns en glimt i ögonen då som har slockat, en kraft som drev mig framåt istället för att stoppa mig.
Brydde jag mig då om det jag bryr mig om idag? Nej... Knappast. Det som var viktigt då var nuet: jag tog för mig av varje dag som om den skulle bli den sista, precis som man borde.
Nu... Nu finns en ensam slagskämpe kvar, som sträcker ut handen för att greppa om den svaga livsgnistan, men som missar gång på gång.
Jag är ensam.
Innebär detta att jag inte har något kvar att ge? Duger jag inte till något? ...Jag är en erfarenhet rikare nu, och många av er saknar den. Gläds åt det, man ska inte behöva ha den.
Det är inte över eftersom att jag kan dela med mig, jag kan vända mig till er och skänka några visdomsord, något att fundera över, något att komma ihåg, om min erfarenhet en dag knackar på eran dörr.
Var lyckliga. Jag kan inte säga det nog: Behandla alla människor omkring er så som ni själva vill bli behandlade. Våga säga vad du tycker om personen, vare sig det är din vän, din käraste, eller en famliljemedlem.
Jag älskar dig.
Tror du att det skulle göra någon skillnad om du sa det till din vän? Skulle det göra någon skillnad om denne sa det till dig?
Självklart... Att få bevisat för sig att man är uppskattad - inte för hur man ser ut eller för vad man kan - utan för den man är, det kan, i vissa fall, rädda liv. Det är så starkt. Många av oss människor har förmåga att känna sig som mest ensamma när det är som mest folk omkring oss. Vi behöver HÖRA det rätt ut, vi behöver ha en hand som hjälper oss att komma upp från den kalla avgrund, som sorg och ensamhet är.
Vem är du? Vilken vill du vara? Känn efter, och gör det noga: det finns människor som behöver den goda varianten av dig, den enda varianten.
Imorgon är det en ny dag. DIN dag. DINA möjligheter. TA FÖR DIG, världen är din sålänge du delar den med de du älskar.
Jag tror på dig.
Din vän i blåsten.
Emil
"There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb..."
Vart har all tid tagit vägen? Alla glada dagar, de bekymmerslösa och underbara? Mitt liv idag är helt annorlunda det för bara ett par år sedan.
Jag... Jag känner mig sjuk.. Jag är kroniskt trött, varje andetag ropar ut sin förtvivlan, varje steg är den av en viljelös själ, som har allt att förlora men ingenting att vinna.
Energi. Energi till att vilja, till att engagera, till att vara, vart har den tagit vägen? Bilden ovan är bekymmerslös. Den är ett bra exempel på när jag mådde som bäst. Det fanns en glimt i ögonen då som har slockat, en kraft som drev mig framåt istället för att stoppa mig.
Brydde jag mig då om det jag bryr mig om idag? Nej... Knappast. Det som var viktigt då var nuet: jag tog för mig av varje dag som om den skulle bli den sista, precis som man borde.
Nu... Nu finns en ensam slagskämpe kvar, som sträcker ut handen för att greppa om den svaga livsgnistan, men som missar gång på gång.
Jag är ensam.
Innebär detta att jag inte har något kvar att ge? Duger jag inte till något? ...Jag är en erfarenhet rikare nu, och många av er saknar den. Gläds åt det, man ska inte behöva ha den.
Det är inte över eftersom att jag kan dela med mig, jag kan vända mig till er och skänka några visdomsord, något att fundera över, något att komma ihåg, om min erfarenhet en dag knackar på eran dörr.
Var lyckliga. Jag kan inte säga det nog: Behandla alla människor omkring er så som ni själva vill bli behandlade. Våga säga vad du tycker om personen, vare sig det är din vän, din käraste, eller en famliljemedlem.
Jag älskar dig.
Tror du att det skulle göra någon skillnad om du sa det till din vän? Skulle det göra någon skillnad om denne sa det till dig?
Självklart... Att få bevisat för sig att man är uppskattad - inte för hur man ser ut eller för vad man kan - utan för den man är, det kan, i vissa fall, rädda liv. Det är så starkt. Många av oss människor har förmåga att känna sig som mest ensamma när det är som mest folk omkring oss. Vi behöver HÖRA det rätt ut, vi behöver ha en hand som hjälper oss att komma upp från den kalla avgrund, som sorg och ensamhet är.
Vem är du? Vilken vill du vara? Känn efter, och gör det noga: det finns människor som behöver den goda varianten av dig, den enda varianten.
Imorgon är det en ny dag. DIN dag. DINA möjligheter. TA FÖR DIG, världen är din sålänge du delar den med de du älskar.
Jag tror på dig.
Din vän i blåsten.
Emil
"There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb..."
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/3miiil/427160551/
Visa toppen
Show footer