May
Monday 5 May 2008 photo 1/1
|
<p align="center">Utsikten från mitt fönster...
Jag tittar ut genom mitt sovrums fönster och ser det de allra flesta ser, grannhusen som är näst intill identiska och en lekpark som är full av liv när vädret tillåter.
Ett par kråkor flyger förbi och bosätter sig under ett höghus tak. I en balkong intill står en dam i sina äldre dar och tittar ut. Hon spanar in området som för att kolla att allt står rätt till och sätter sig till ro på en stol med en cigarett i handen. Hon ser nöjd ut över sin insats.
Vid ett första intryck är vinden stilla, men när vinden greppar tag i ett annars så ensamt löv vet man att vinden alltid är ute på nya spännande äventyr.
Grannflickan i huset bredvid går med en lätt gång mot sophuset. I ena handen har hon en I-hopknuten ica kasse, förmodligen med gårdagens matrester och diverse saker.
Hon går med ett leende på läpparna och man kan nästan tro att det är roligt att ta ut soporna. Hennes ansiktsuttryck avslöjar att hon troligtvis nynnar på någon melodi. Hennes lite studsande gång gör mig påmind om när man själv var barn och skulle hoppa hopprep, kroppen fylldes med adrenalin och man kunde hoppa hopprep i evigheter. Hahaha löjligt, men sant.
Just denna dag är det inte mycket som händer, en katt är ute och går lugnt men med bestämda steg. Han sätter sig sedan ned och iakttar området med sina kattögon. Han kollar in varenda liten vrå, och vrider på huvudet så fort han hör något, lägger sig sedan ned på en plats där möjliga solstrålar har en chans att titta fram.
Den röda rutschkanan är utsliten och färgen har börjat flagna, vilket är ett tecken på att den har varit med om mycket roligt, på både gott och ont skulle jag tro.
Jag blundar en stund och hör en basketboll sakta men säkert dimpa ner i basketkorgen, skratten avslöjar att den satt perfekt, och spelet fortsätter som om inget hade hänt, men denna gång med mer entusiasm.
Om jag skulle göra det jag annars alltid gör, vilket är att slänga ett snabbt ögonkast mot fönstret så skulle jag säga att utsidan är ganska dyster och trist. Men en närmare titt får oanade följder. Solen har inte synts till på ett tag och träden ser vissna och nästan lite besvikna ut. Ett ungt par går förbi och kan inte slita blickarna från varandra.
Jag kommer på mig själv att viska förlåt, förlåt att jag någon gång under min livstid har tvivlat på kärleken. Det är i dessa stunder man undrar var den håller hus. Men kärleken blommar säkert upp snart, precis som blommorna och träden som sakta men säkert börjar få knoppar.
Mina tankar vandrar vidare och tar mig till nya äventyr. I bakgrunden hör jag underbar fågelkvitter och jag kastar en sista blick mot fönstret, sedan drömmer jag mig bort, och jag stannar där
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/3miraaa/203900620/
Visa toppen
Show footer