April
Wednesday 16 March 2011 photo 1/1
|
Först och främst vill jag bara säga, jag vill inte ha några onödiga kommentarer , jag skriver detta för att ni ska förstå mig, vilket jag hoppas ni kommer göra. jag nämner inga namn heller,
jag vet inte riktigt vart jag ska börja ,men jag försöker göra det så lätt som möjligt för er att förstå, jag blev mobbad i 3an , 4 an , 5 an & halva 6 an, jag vet att många som var med på det kan necka till det idag , men jag minns det lika väl idag som om det var igår i 4an var det en tjej som började slå mig , snacka skit om mig och sprida falska ryckten en dag när jag cyklade hem , så körde hennes mamma efter mig , jag var jätte nära på att bli påkörd , dagen efter vågade jag inte gå till skolan , jag var hemma några dagar. det hände en massa saker i skolan, hon forsatte springa efter mig , slå mig och kasta sten på mig , jag förlorade en massa vänner pgr av henne , för att hon var falsk och började sprida ryckten om mig , när jag kom hem sa jag att jag hade ramlat eller någon annan bortförklaring jag vågade inte förklara för jag trodde det skulle ta stopp jag berättade för mamma och pappa och dom blev inte glada, vi fick gå på massa möten och sånt hon fortsatte ett år till på skolan , vi var inte i närheten av varandra, men en dag kom hon fram till mig och sa : rör du mig en gång till så slår jag sönder dig jag fattade ingenting för jag hade inte rört henne på ett år , jag hade inte gjort henne något det var hon som hade förstört en massa för mig , jag säger inte att jag var oskyldig men jag skadade aldrig henne, hon slog till mig och jag sprang därifrån hon flyttade sedan och det var många som berättade för mig att hennes mamma hade även skällt på dom vi började på höjden skolan och jag hade vänner , men jag hade en vän som verkligen betydde massor för mig men henne förlorade jag pgr av en annan tjej, jag och hon kunde prata om allt , jag hade berättat massor till henne men hon skvallrade det vidare , det visade sig att jag dög åt henne när hon inte hade någon annan att vara med, men sen var jag som luft för henne i skolan jag mådde skit för att det var en massa som höll på mot mig , och jag kunde inte säga något hemma för då visste jag inte vilken skillnad det hade kunnat göra jag förändrades som person och en massa saker hände hemma,
2008 i augusti fick min mamma bröstcancer , det var som ett rent helvete för mig , jag var knappt 12 och var livrädd för att förlora min mamma, dom körde street race på natten, mamma hade ont i bröstet och kunde inte somna , först trodde mamma att det var hjärtinfackt , men mamma kände en knöl i vänster bröst. dagen efter åkte hon till jobbet , vi trodde allt var som vanligt och gick till skolan och allt, efter några dagar hade mamma och pappa varit på sjukhuset ofta , vid hade fått vara oftare med Anna , vår kusin, jag visste att det var någon som inte stämde , jag frågade mamma om hon och pappa skulle skiljas , men då berättade hon om knölen i bröstet , jag var orolig dag in och dag ut , jag förändrades som person, var mer sur och kunde inte förklara mina känslor för någon, kunde inte förklara för någon varför jag blev som jag blev, jag försökte vara den gamla vanliga , men komma hem och se min mamma ha så ont , lida så mycket det förändrade mig också, svårt att tro kanske men så var det. Någon dag efter det åkte mamma till växjö , dom gjorde mammografi och biopsi, det är när dom sticker en nål i knölen, en vecka efter kom svaret.. jag minns det som igår , jag , min kusin Anna , hennes kille och mina två bröder , Adam och Albin satt i soffan mamma och pappa hade åkt till växsjö , vi satt och väntade på att mamma skulle ringa, vi satt och pratade om en massa i soffan , plötsligt ringde telefonen och det var mamma, jag såg på anna att hon blev upprörd , hon la på och kollade på oss jag visste vad det betydde mamma hade fått bröstcancer, jag bröt ihop ville inte tro att det var sant , jag kunde inte sova på flera nätter låg och grät , jag började gå tillbaka till skolan, inget blev som vanligt mamma förändrades, allt i mitt liv förändrades inget var som vanligt jag förändrades och en massa frågade vad det var , jag kunde inte förklara , jag kom hem grät , försökte göra läxor , var vid mammas sida, försökte sova mamma opererade bort vänstra bröstet , efter det åkte vi till turkiet på semester , vi trodde att det var sista resan ihop , eftersom vi visste inte hur det skulle bli.. mamma tog cellgifter , 6 gånger i växjö , jag var med en gång och det var det värsta jag sett , dom satte in massa slangar & nålar i mamma, jag kunde inte kolla så jag gick ut. mamma tog strålning 25 gånger , kändes som att man aldrig träffade henne att hon bara var på sjukhuset.. jag och mina bröder blev mycket hjälpsamma, fick hjälpa till att städa mm.. varje dag tänkte jag, dör mamma så tar jag livet av mig, jag och mamma kollade på "i taket lyser stjärnorna" , det var den värsta filmen jag någonsin sätt men ändå bästa , jag vet att många gråter när man ser den, jag grät så jag vet inte vad , jag kände igen mig lite i filmen.. mamma hade rakat av håret , jag brydde mig inte om vad andra tyckte , deras åsikter sket jag i , hon var fortfarande min älskade mamma, även om allt förändrades i den situationen så älskade jag henne ändå, hur hon än såg ut. många kollade snett åt vårt håll när man stötte på andra , jag tänkte , vad glor ni på?! men man fick hålla temperamentet uppe , jag hade vänner som stöttade mig , en del mer än andra. jag blev en helt annan person sen mamma fick bröstcancer , ingen har någonsin förstått min smärta , även om jag ler och skrattar så finns det så mycket smärtor inom mig som jag ibland inte kan hålla inom mig, det känns som att någon hugger en stor vass kniv i mig tusen gånger om och om. Mamma opererade även bort sitt högra bröst, efter det låg mamma på sjukhuset ca 1-2 veckor , om inte mer. När någon dag hade gått och hon blivit piggare så åkte vi upp och hälsade på henne , nästan varje dag, någon gång åkte mormor upp dit, min moster , och ibland någon av mina kusiner åren gick och jag blev aldrig den vanliga ,det hände en massa andra saker inom familjen, jag bråkade mer och mer med min mamma , jag var arg jämnt och städigt , och jag vet att det gick ut över vissa av mina vänner , jag var en idiot, jag kan inte berätta hur mycket jag ångrar det. men jag kan inte berätta anledningen heller till varför jag var en idiot ,
för det måste stanna mellan mig och min familj .
men sen gick några månader och min morfar blev sjuk , mådde sämre och sämre. läkaren sa att han bara hade några månader kvar , & då tänkte jag "bara några månader kvar", då kom det en självklarhet till mig att morfar kommer inte klara ett år till, jag förlorar snart någon jag älskar av hela mitt hjärta , jag förlorar han helt. eftersom jag inte trodde på det så var jag hos dom lika ofta som "vanligt" , rätt sällan. han blev sämre & sämre , åt knappt något gick bara till toan & sen gick och la sig igen. När jag såg morfar var det något som stack till i mig, varför har jag inte varit här oftare och umgåts med morfar den tiden han har kvar?! jag började "sova" där över nätterna , jag låg på en madrass ute i tve rummet , hörde jag några steg så gick jag upp, hjälpte morfar på toaletten, hämtade ett glas vatten till han, vad jag än kunde göra för han gjorde jag, när han bad mig sjunga för han på dagarna gjorde jag det. tillslut kunde inte morfar gå på toaletten så vi fick nästan bära han, vi tog på han "blöjor" för att han skulle slippa resa på sig varje gång. morfar åker till sjukhuset , för att ta prover och sånt, vi åker upp till han , mamma jobbar , och mormor är redan där, när vi kommer dit sitter han vid fönstret. jag går och sätter mig bredvid han, kramar om han och säger att allt kommer bli bra. han frågar flera gånger vart han är och vi förklarar. efter någon timme är vi tvungna till att åka hem, mormor får inte heller stanna där över natten, morfar säger : alice , du kan skita i skolan och bli sjuksköterska, jag frågar vad jag ska göra med läxorna och han svarar : men dom hjälper jag dig med, då går det snabbt, jag bara skrattar och kramar om morfar, sen åker vi hem.. en dag hade morfar blivit lite bättre så jag tänkte att jag kunde sova hos min moster i några nätter, vi köpte lite gott & sånt , hade jätte trevligt under dagen och sånt, på morgonen städade vi huset lite , telefonen ringer och mamma säger att vi måste åka hem till mormor för morfar tjatar om oss hela tiden, och sånt. vi åker hem, jag ser en röd ros vid morfars säng och frågar vad som hänt, dom ber mig gå in i morfars sovrum, där ligger han och säger : är det lilla Alice som kommer? jag lägger mig bredvid morfar och han säger : jag ser ljuset , är det min tur nu? jag klarar inte av att hålla tillbaka tårarna , och tårarna tar aldrig slut. jag vill inte gå därifrån ligger kvar i timmar , vill inte åka hem bara vara hos morfar , min älskade morfar. på kvällen sitter jag hos han och han andas tungt och svårt, han kollar och säger till mig, är detta mitt sista andetag? jag gråter så jag knappt kan andas , tänker det får inte hända nu , morfar du måste klara detta. dagarna går och hans hälsa är upp och ner.. mamma säger att jag har varit jätte duktig som sovit där men borde också passa på att umgås med lite vänner också , få lite sömn. så jag bestämmer med sanna att sova över , jag frågar om det är okej om vi åker till morfar lite, hon säger ja och vi åker dit. jag kommer innan för dörren , står stilla ser morfar ligga i sängen andas tungt och svårt, jag går och sätter mig bredvid han och han är sämre än jag någonsin sätt han, han säger ingenting, dom senaste dagarna har han inte ens känt igen mig, frågat vem det är som kommer och sånt. jag ser sorgen i mormors ögon , jag går fram till henne kramar om henne och gråter. klockan är 12 på natten , jag och sanna har varit där någon timme. mamma erbjuder sig att köra hem oss , så vi åker hem. vi lägger oss i min säng , kollar film , tankarna kan inte fokusera sig på filmen det enda som finns i mina tankar är morfar. vi kollar film på film , jag ligger och är helt inne i filmen, tankarna om morfar har släppt. jag skrattar en gång, men plötsligt öppnas min dörr , jag ser Adam och han är allvarlig , jag förstår vad som hänt, jag kollar på han och han nickar. jag bryter ihop, ligger och gråter. adam ber mig gå ner till mamma och pappa , jag säger/skriker till mamma , är det sant?!?! hon svarar ja, och jag faller ner på golvet och kan knappt andas , jag fattar ingenting, när gick han bort? mamma säger , 01.25 . och klockan var runt 4 när jag sitter på golvet och stor gråter. jag förstår ingenting , jag kramar om sanna och tror att det är en dröm. mamma tycker vi borde gå och lägga oss och kolla på tv eller något för att försöka sova en stund, vi går upp och lägger oss i sofforna , jag vänder mig in till soffan, slår i den , skriker så högt jag kan i kudden, tror inte det är sant, jag gråter mig till sömns och somnar vaknar nästa dag runt 11 , vi kör hem Sanna och sen kör vi till mormor och morfar. jag kommer innanför dörren, Anna har klätt om morfar och där ligger han, jag ser att han inte andas , han rör sig inte. jag bryter ihop , kan inte hålla igen tårarna, vill vakna upp ur marddrömmen. jag ligger bredvid han , hör inga andetag mer än mina egna . jag vågar inte ,jag vågar inte röra han, min egen morfar.. vi är kvar där resten av dagen, fler från släkten kommer. dagen efter ringer vi till en sån bil som ska hämta morfar , några från släkten står inne i sovrummet, jag sitter och kollar på han, tårarna rinner nerför min kind. vill bara att morfar ska resa sig upp och säga , här är jag, jag lever fortfarande. vi läser salmer från bibeln och vi sjunger. "prästen" kommer och han läser ett litet styckte från bibeln, sen säger han att vi får säga adjö till morfar. dom bär morfar på hans lakan till en "säng" bår, dom lindar in han i ett annat lakan och drar för en dragkedja. den bilen åker först , sen åker vi i några bilar efter. när vi kommer fram "kör" dom fram morfar till ett rum där dom ställer båren på en "platta" som dom senare hissar ner till en kyl,vi får följa med och kolla om vi vill, jag följer med en bit och känner att det blir kallare och kallare. sen går det några dagar , mormor har bestämt kista , vi åker dit för att kolla på den. går in i ett rum och får syn på kistan, innuti den ligger morfar jag lägger ett brev bredvid morfar i kistan. sen ställer jag mig bredvid han och kollar på han, han är blek. mamma drar fingret över hans kind , albin och adam vågar också röra han men inte jag, när vi går tänker jag nu eller aldrig, gör jag det inte så kommer jag ångra mig. jag går fram till morfar , känner på hans hand och säger , jag älskar dig nu och föralltid , ses snart igen. går därifrån och kan inte hålla tillabaka tårarna , och fattar fortfarnade inte att det har hänt. några dagar efter är det begravning , det kommer massa nära och kära. jag sjunger en sång för morfar och sen efter vi varit i kyrkan , åker vi iväg för att äta. där tackar alla för sången och en massa, och jag kan knappt hålla tillbaka tårarna. många berättar om minnen dom har med morfar, några skratt hörs då och då,
men man hör att man får anstränga sig till ett skratt..
efter ett tag så fick mamma också hjärnhinsinflamation, efter det är det många som frågar hur jag mår och sånt , och jag har fortfarande inte fattat att morfar har gått bort , jag kan skratta och le med vänner , men har fortfarnade kvar en massa smärta inom mig. det är inte så lätt att kämpa och vara glad , när man är ledsen och mår skit. jag har skrivit detta för att jag vill bara förklara varför jag har varit en sån idiot. jag har bråkat med en hel del och ni säger , men förklara då varför du är så sur hela tiden och sånt. just då kunde jag inte förklara pgr av att det hade tagit för lång tid , och jag kan inte beskriva mina känslor och min smärta för allt detta med bara ord. jag kan vara ärlig och säga , att jag hade inte klarat av det första utan att börja gråta. jag har inte klarat av att skriva detta utan att tårar har fallit. men eftersom jag vill att ni ska ta mig på det sättet jag är och inte för den ni tror att jag är. nu får ni ha olika åsikter om mig , fortfarande tro att jag är en idiot , det är inte det jag försöker slippa, för jag vet att den tiden när jag var en idiot , den tiden kommer ni inte bara glömma och förlåta. men jag har kämpat och jag kämpar fortfarande för att bli en bättre person, tro vad ni vill men det är sant. jag blir fortfarande mobbad av vissa , delvis för att jag skelar. men jag har levt med det och kommer få leva med det, och jag vet nog bättre själv att jag är det än vad ni vet, ni behöver inte upplysa mig om det , för jag är född sån och det finns personer som accepterar mig även om jag gör det, jag hatar själv att jag gör det. jag fick ett sms idag , pittögda jävel / .... jag vet att jag är det, men en fråga känns det bättre att få mig till att må skit än att skita i att skriva det? lev ditt eget liv, och skit i mig, jag fattar inte vad det roliga med att såra folk är? jag tar inte åt mig det du skriver , men ibland känns det bara som att jag inte orkar stå imot för jag har hört det så otroligt många gånger.
hoppas ni förstår och inte tar detta på fel sätt,
Jag älskar dig så sjukt mycket Alice och du kan prata med mig om vad som helst! <3
Jag älskar dig massor vännen, tack hjärtat, du vet att jag med finns här! <3
du vet att jag älskar dig! <3
jag har suttit och läst igenom hela texten!
att du har gått igenom allt detta är sjukt!
det är så jag själv börjar gråta!
sitter här och skriver i mina tårar sp, faller längs kinderna.
hör av dig hjärtat mitt om du vill prata.
jag finns alltid för dig! jag älskar dig!<3
tack och det betyder en massa, kommer alltid finnas för dig med , nu & föralltid.
jag älskar dig Emma Rundberg, <3
men jag beundrar verkligen din styrka!
det är när man läser såna här texter man tänker på när man går & stör sig på småsaker..
riktigt rörande text '<3
awwwe, tack!
småsaker kan alltid bli till något stort , som inte är värt att
växa och bli värre , därför man ska sätta stopp för det när man kan, det har jag lärt mig..
tack så mycket. <3
det va bland det finaste jag har någonsin läst!
du är sjukt bra hjärtat!
älskar dig <3
l
l
v
Säger precis som Sofia ,jag gråter aldrig heller , inte ens på begravningar , men dina texter, det är något med de som gör att man inte kan hålla tårarna inne.
10-12-12 <3 Du & Jag förevigt!
Men att läsa detta, shit.. tårarna bara rinner!
Fortsätt vara du och skit i vad folk säger för du är perfekt precis som du är.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
önskar alla börjar förstå lite bättre nu,
♥♥♥♥♥♥♥♥
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/a78/486534432/
Visa toppen
Show footer