Att ständigt känna dt här, gör mej galen. Jag vet att dt inte var såhär dt skulle bli. Jag vet att dt är ingen idé att ångra ngt, men jag önskar iaf att mkt saker var ogjorda. Men dt kommer ju aldrig funka att spola tillbaka tiden, dt vet både du och jag. Men vad fan ska jag göra åt dt nu?, När allt redan är förstört för stort och för mkt. Jag ser ingen väg ut, dt är som att gå i en tunnel, och aldrig se ljuset. Som att jag gick in i tunneln för att det lyste i ingången, i början av tunneln, allt såg så bra ut, och nu har jag bara en väg att gå, rakt fram igenom och förbi alla konsekvenser och hinder. Dt är mörkt och alla hinder på vägen gör dej bara tröttare och tröttare, du önska att du kunde få ta en paus, men du måste fortsätta och hitta vägen ut. Du går, tiden går, och dt ända som inte går är sakerna som du vill ska gå. Du börjar tappa tron om ljuset i slutet av tunneln, finns det överhuvudtaget ett ljus? Du vet inte vad som väntar dej nästa steg du tar, du har hoppats på ljuset varje gång du tar ett steg. Men blivit lika jävla besviken varje gång. Orkar du ta nästa steg? Eller ger du upp och sätter dej mot väggen, sätter dej mot väggen och väntar på att någon ska komma för att hjälpa dej, eller att ljuset ska komma flygande? Lägger du dej bara ner bland all skit och försöker blunda, blunda för mörkret, blunda för ljuset, blunda för allt, och blunda föralltid?

Annons

The photo has no tags

October 2010