June
Saturday 12 June 2010 photo 1/1
|
Här kommer avslutningstalet för er som ville att jag skulle lägga upp det
År 2000 började det. Man skulle gå ett år i förskolan och nio år i skolan, det var vad man visste. Jag var rädd, liten, blyg, ensam och ny. Fast nya var vi ju allihopa. Vi visste inte vad skulle hända med oss. Att detta var början på resten av våra liv.
År gick. Elever och lärare slutade och elever och lärare började. Vi anpassade oss och tog in fler och fler elever på skolan. Vi lärde oss inte bara att räkna. Vi lärde oss vad gemenska och kärlek var.
Med åren växte alla varandra närmare och närmare. Även om det slutade några så började det nya och de fick komma in i gruppen direkt.
När man håller ett dsco 10 år senare och mitt i allt roligt kollar upp på sin klasskompis och tänker "Det är nio veckor kvar sen är det slut. Vi kommer knappt ses" och börjar gråta fastän man är den som inte gråter så ofta... då trivs man i en klass. Och inte bara i en klass. I en skola. En skolar som tar tag i problem. En skolasom har lärt mig allt jag kan. En skola som har lärt mig att vara mig själv. Som har lärt mig att leva. Det är en skola jag ska lämna bakom mig.
Så år 2010 slutar det. Fast inte egentligen. För jag vill aldrig glömma den här skolan. Mina lärare. Alla min vänner. Visst, vi måste fortsätta på livets väg men vart den tar någon av oss vet väl ingen av oss. När jag då kollar bkåt och ser vad jag har lärt mig här så har jag lärt mig mer om kärlek, vänskap och kunskap än någon annanstans och att lämna den stora tryggheten. Jag tvekar på om det är rätt. För den här skolan har gjort mig. Hela mig. Jag kom hit rädd, liten, blyg, ensam och ny och lämna nu skolan stor, orädd, trygg och för allt i världen är jag inte ensam.
Så det det sista jag vill säga till er är att jag älskar er. För jag har alltiid älskat er. Bästa, bästa, klassen och alla underbara lärare. Varje sekunde älskar jag er och bara för att jag slutar här så kommer jag inte sluta älska er.
År 2000 började det. Man skulle gå ett år i förskolan och nio år i skolan, det var vad man visste. Jag var rädd, liten, blyg, ensam och ny. Fast nya var vi ju allihopa. Vi visste inte vad skulle hända med oss. Att detta var början på resten av våra liv.
År gick. Elever och lärare slutade och elever och lärare började. Vi anpassade oss och tog in fler och fler elever på skolan. Vi lärde oss inte bara att räkna. Vi lärde oss vad gemenska och kärlek var.
Med åren växte alla varandra närmare och närmare. Även om det slutade några så började det nya och de fick komma in i gruppen direkt.
När man håller ett dsco 10 år senare och mitt i allt roligt kollar upp på sin klasskompis och tänker "Det är nio veckor kvar sen är det slut. Vi kommer knappt ses" och börjar gråta fastän man är den som inte gråter så ofta... då trivs man i en klass. Och inte bara i en klass. I en skola. En skolar som tar tag i problem. En skolasom har lärt mig allt jag kan. En skola som har lärt mig att vara mig själv. Som har lärt mig att leva. Det är en skola jag ska lämna bakom mig.
Så år 2010 slutar det. Fast inte egentligen. För jag vill aldrig glömma den här skolan. Mina lärare. Alla min vänner. Visst, vi måste fortsätta på livets väg men vart den tar någon av oss vet väl ingen av oss. När jag då kollar bkåt och ser vad jag har lärt mig här så har jag lärt mig mer om kärlek, vänskap och kunskap än någon annanstans och att lämna den stora tryggheten. Jag tvekar på om det är rätt. För den här skolan har gjort mig. Hela mig. Jag kom hit rädd, liten, blyg, ensam och ny och lämna nu skolan stor, orädd, trygg och för allt i världen är jag inte ensam.
Så det det sista jag vill säga till er är att jag älskar er. För jag har alltiid älskat er. Bästa, bästa, klassen och alla underbara lärare. Varje sekunde älskar jag er och bara för att jag slutar här så kommer jag inte sluta älska er.
Comment the photo
Jättefint skrivet hörru (y) <3
21 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/anewbaman/461429657/
Visa toppen
Show footer