Vi människor har en tendens till att låtsas så mycket. Låtsas att vi mår så bra. Låtsas att allt är okej. När det egentligen skriker inuti.
Vi ler och säger "Det är jättebra!", på frågan "Hur är det?".

Vilken panik de skulle få om vi faktiskt vågade vara ärliga.

"Jag mår skit. Allt är helt åt helvete och..." Tänk dig det svaret, på frågan om hur du mår... Frågan du fick av kompisen du inte träffat på över ett år.
Det skulle börja i krypa henne. Hon skulle börja pilla med håret, titta ner marken, sparka på en sten och liksom... Ojdå.

Det är farligt att vara ärlig.
Tänk om man menar det man säger.

Jag är ju likadan. Säger alltid att allt är bra. Finns inga "men" här hos mig. Det är på topp, det är skitbra, det är bättre än någonsin.
I själva verket skriker hela jag efter någonting som ger mig luft. Något att andas för.
Något att andas i, en liten stund. De gånger jag själv inte orkar.

Vi gör oss själva till idioter de gånger vi på något sätt känner att vi måste försvara det vi bär på. Tänker på. Känner. Tycker. Vill.
Jag gör mig själv till en idiot varje gång jag försäkrar mina vänner om att jag bara är människa.

Som om de inte redan visste.

Vi sätter oss där på sängen igen och för djupa konversationer med oss själva. Med den andra sidan av den vi är, den enda som verkar lyssna. Ser oss själva i ögonen.
Trasiga ögon där infekterade bilder spelas upp.
Precis sådär som det gör innan, precis när man känner att nu, nu faller allt.

Vi hatar allt. Vi hatar alla. Ingen förstår oss.
Vi är generationen där alla kände likadant.

Men ingen sa något.

Känner igen mig precis.