Så här var det väl mer...
klaffsigt och grått och dimmigt...

när jag äntligen kom ut ur skogen så såg jag en person som gick upp där i grådunklet. jag tänkte inte mer på det utan började gå över gräsplanen.. sedan var det nåt ljud som bröt egenom den pampiga symphonin no.9. jag stängde av musiken och vände mig om.. det var tyst, så jag förtsatte gå.

då hörde jag någon skrika. först tänkte jag att det var någon som larvade sig, men jag sog frusen på platsen för att höra om jag kunde utskilja fnitter. men då kom det igen den här gången högre. jag började gå tillbaka tillskogen eftersom det kunde vara någon som faktiskt var i nöd. sedan såg jag två andra som gick i rikting mot samma destination. då tänkte jag att jag kanske inte behövde gå tillbaka men när skriket kom en gång till så bytte de riktining. då vände jag mig än en gång och började gå i rask takt mot skogen.. det kunde ju lika gärna vara någon jag kände. då ser jag att det är tre små fula, äckliga barn som för oväsendet! ilsket vände jag på klacken och började gå hemmåt igen. när jag kom upp till trappan som tar mig till min gata såg jag dem gå smma väg som jag nyss vandrat. de skrek som om de skulle bli misshandlade av en björn! D:<

jag blev arg och vände på klacken åter en gång och gick fram till dem. de såg lite skrämda ut mär jag kom upp till dem. jag frågade om någon var skadad och varför det skrek. dom sa att de inte var det och att det var en lek! EN LEK!!! D:< nä fy. jag sa till dem att när de väl behöver hjälp så skulle ingen bry sig om att komma eftersom de hört folk skrika på skoj i skogen förr. de för sör ju liksom för alla. tänk om någon lite senare i dag skulle gå genom skogen och bli attakerad av någon! ingen skulle ju reagera på skriken då häller. jag blir lite irriterad på folket som bara vände och gick där ifrån med.

sådant gör lovisa arg!

(screw grammatik!)

nu ska jag se på tales of the crypt.

precis! XD det vore sweet irony.