November
Tuesday 3 July 2007 photo 1/1
|
Eldhästen Inte ett ljud hördes bland den stora folksamlingen. Alla blickar var fästa på kvinnan. Kvinnan med det eldröda håret och smaragdgrön ögonen. Kvinnan som lovat dem eldhästen. Ett litet barn reste sig och gick mot kvinnan men fångades snart in av sin mor. Et gäckande leende lekte på kvinnans läppar medan hon omsorgsfullt förberedde sin akt. Hennes långa ögonfransar dolde väl hur hennes ögonfärg långsamt förändrades från gröna likt smaragd till att få glansen av rubiners eld. Långsamt sträckte hon armarna över huvudet och stod stilla. Inte ett andetag hördes då vinden stillades. Så höjde hon ansiktet mot den sammets svarta natthimelen och sa långsamt, på ett språk med en tusenårig klang – främmande för de församlade människorna ”Ab terras jords nu perluceo”. Ett ögoblick utanför tid och rum, sedan som om ett skynke sveptes över natthimlen och stjärnorna doldes, endast den vita fullmånen lyste blank över gläntan. Hennes fot höjdes, för att sträckas ut innan hon stelnade igen. Så en långsam gest innan hon kastade sig runt. När hon så stannade var hennes redan tidigare underliga klädsel förändrad. Det gäckande leendet återvände när hon såg människornas nu förskrämda uttryck. Hur deras ögon inte kunde släppa henne. Hur de var i hennes makt. Hennes kalla skratt ekade genom skogen och skatorna lyfte kraxande mot himlen. Så såg hon på människorna omkring henne. Leendet blev hånfullt och var och en av dem kände rysningen längs ryggraden. Så knäppte kvinnan med fingrarna och en gnisat föll från hennes mörka hand, ner på bålet som stod färdigt. En bädd av kvistar innanför en ring av sten. Genast flammade en eld upp, och gnistorna steg mot himlen, medan värmen spred sig över gläntan. Ändå fyllde den inte människorna med välbehag, utan med oro. Så böjde sig kvinnan framåt och hennes hår föll framför det alltför vackert utmejsalde ansiktet. Men när hon återhöjde huvudet var hennes ögon täckta av en vit hinna, och orden som strömamde från hennes mun var inte av hennes röst. ”Maratas, das karan, le ombre” så började hennes dans, en dans som ånjutits i århundraden av alla de folkslag, av alla de som dyrkat elden.. Från bergen steg ekot av tusentalts trummor, och kvinnans kropp började röra sig i takt med dem. Inte ett ljud gengjöd utöver trummornas melodi. Så började eldens inre förändras. Långsamt tog det form av en jättelik hingst. Hingsten rörde sig i takt med musiken, men på något sätt stod den över trummorna. Över kvinnorna. För de församlade människorna var detta guden, kombinationen av hästens och eldens styrka. Med ögon fyllda av en eld i natten. Den kastade med manen och växte sig allt större. Så stod åter tiden stilla när kvinnan vände sig mot eldhästen och höjde sina bara armar mot denne. Varpå hingsten stegrade. Sedan delades elden och där fanns en öppning. En väg av aska. Trummorna som tidigare hade hetsats mot evigheten tystnade med ett sista ensamt slag när hingsten tog det första steget. Askan virvalde upp men lämnade inte ringen av sten. Varje steg var en duns, och en resa genom århundraden, varje ljud en resa genom tiden. Så stannade den store hingsten och såg först på kvinnan som va hans präst, böjd i en bungning på skogsgläntans mark. Sedan på det församlade folket. Långsamt svepte blicken av eld över dem, till den fastnade på en ung kvinna, men ögon av opal. En gång frustade hingsten. En gång och sedan försvann kvinnan i en hög utav aska med ljudet av sitt sista skrik ekande över bergen som enda följesalgare. Ett skri som endast kunde komma från dens strupe som förtärts inifrån av eld. Så när kvinnans moders ögon fylldes av tårar började hingsten flamma upp, en levande eld i gestalt av en häst, innan han försvann. I samma stund slocknade elden och mörkret tycktes komma rusande från alla håll, ett förtvivlans mörker över eldhästens offer. Ingen av människorna rörde sig, och det enda ljud som hördes fram till gryningen var offrets moders tysta gråt. Så steg äntligen solen över bergstopparna och de numera frusna människorna öppnade ögonen. Där eldhästens sista falmmor hade stått fanns inte ett spår. Inte heller fanns ett spår av prästen, det enda som återstod var en svart ring av sten. Eldhästen, ©opyright by Elisabeth H 2007
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 3 Jul 2007 21:57
den va jäättebra , du borde skicka in den till nån tidning .. typ min häst :)
Admirada
Tue 3 Jul 2007 21:58
Tack så mkt ^^ Funderar på att skika in novell till min häst iaf, ska jag skika in den här tkr du? Kanske lite kort... (Inte läst min häst på ett tag så vet inte hur långa de brukar va ;P)
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/admirada/68267311/
Visa toppen
Show footer