Detta inlägg är helt onödigt egentligen, jag måste bara få skriva av mig. Så ni vet

Detta har varit en riktig Prison Break-dag. Vet inte hur många avsnitt jag tittat på. Men nu har jag iallafall kollat klart fjärde säsongen. Och shit, jag trodde inte jag skulle bli så här påverkad den här gången när Michael dog. Har visserligen inte sett när han dör, det finns på filmen som ligger nerpackad just nu. Men det var inte långt ifrån att jag började gråta när alla samlades vid hans gravsten. Fan alltså.. Varför? Vilken jävla serie som slutar så. Fyra år åt helvete. Så tänkte man iallafall när man såg det först. Jag var riktigt förbannad. Inte just när vi såg det, för då var jag upptagen med att gråta. Ja ni läste rätt. Jag brukar väldigt sällan gråta till filmer, men den där gången när Michael dog var det inte ens någon idé att försöka hindra tårarna. Jag lät dem rinna, och jag minns att jag fortfarande grät när jag gick och la mig.
Ingenting har någonsin påverkat mig lika starkt som Prison Break gjorde. Ni skulle ha sett mig för ett par år seda när serien visades. Jag var galen, besatt. Jag tänkte Prison Break tjugofyra timmar om dygnet.
Och för första och enda gången var jag inte ensam. Jag hade kompisar som också tittade på Prison Break. De var visserligen inte lika galna som jag, men jag hade iallafall någon att diskutera med. Och diskutera, det gjorde vi. Hazal var en av dem som tittade. Jag minns att hon ringde mig ibland på kvällarna efter ett PB-avsnitt. Då satt vi och pratade om avsnittet vi just sett.
Fan, jag kan sakna det ibland. Jag saknar den tiden. Prison Break var mitt allt, och jag överdriver inte. Under en period kändes det som om jag levde för Prison Break. Självklart var det inte så allvarligt som jag får det att låta nu, men nästan. Prison Break blev nästan mitt liv. Folk sa att jag överdrev, och det gjorde jag säkert, men jag lät verkligen PB ta över allt. Galet, jag vet, men sån är jag. Och Prison Break var något alldeles speciellt, för visst finns det andra serier som verkligen kan påverka mig, men ingen av dem kommer ens i närheten av Prison Break.
Jag hade flera affisher på Wentworth Miller (Michael) på min vägg, jag skrev ut bilder på dem, samlade all information jag kunde hitta. Jag hade till och med en liten svart bok där jag skrev ner massa saker. Repliker, namn, namn på avsnitten, ja gud vet allt. Den har jag fortfarande kvar. Aldrig att jag slänger den. Och igår när vi rensade mitt rum hittade jag dem gamla affischerna på Wentworth. Jag kunde verkligen inte slänga dem. Det gick inte. Jag tänkte göra det, men det var som om hjärnan satte stopp för den tanken. Vad höll jag på med? Dem kan jag ju inte slänga! Jag är allvarlig, jag kunde inte.
Jag minns måndagarna förut, hur spänd man var inför varje avsnitt och hur arg man var när avsnittet var slut för att man skulle vara tvungen att vänta en hel vecka på nästa. Jag minns hur jag satt och plågade mig själv. Haha. Ja, jag saknar det. Jag saknar allt. Och jag hatar att det slutade som det gjorde. Jag skulle nog inte sitta och älta det här idag ifall det slutade lyckligt. Men nu slutade det inte lyckligt, och jag haatar det! Jag brukar ofta kunna tänka - om det är sorligt i någon film eller om något slutar olyckligt - att äsch, det är bara en film. Men i det här fallet är det inte lika lätt. Prison Break var mycket mer än bara en TV-serie. Så mycket mer. Jag älskade det över allt annat.
Och den serien kommer alltid att finnas med mig. Alla dem fyra Prison Break säsongerna + filmen är mina bebisar, som jag skrev häromdagen. Skulle något hända dem skulle jag troligtvis bryta ihop. Nej inte riktigt, jag överdriver såklart, men det kanske förklarar lite hur jäkla mycket jag älskar dem.
Nu när jag har tittat klart på säsong fyra och sett klart allt sorgligt ska jag börja om från första säsongen. När jag började titta igen för ett tag sedan börjde jag från säsong 3. Fråga inte varför, jag har ingen aning. Men nu ska jag se om första och andra säsongen. Och då lever han fortfarande.

Prison Break kommer alltid att finnas i mitt hjärta och det kommer alltid att vara min favoritserie.
Nu kommer ni säkert tro att jag är spritt språngande galen när ni läst det här - om det faktiskt var någon som orkade läsa - men det får ni göra isåfall. Jag kan hålla med om att det jag känner är konstigt, men det är inget jag skäms för.

Annons

The photo has no tags

May 2012