Jaha då är man där som kallas för hemma igen da:D Igår  åkte man  till Hedemora och sov kvar där det var väldigt mysigt måste jg säga; och jag ville verkligen stanna kvar där, men kunde inte var tvungen att åka tilbaka hit...Få väl se om jag kan åka dit igen  nästa fredag;D Nu borde jag egentligen ligga och sova.. ska snart upp och jobba på city;) kommer säkert bli jätte mkt att ta hand om,,, då kanske tiden går fort:P
   

                                     oRKA  inte skriva mer nu,, nu ska jag sovA:D

Min livshistoria!

Kategori Förvirrad

Jag vet att texten är helt för lång för att orka läsa, men Snälla ni, läs hela texten. Jag har verkligen lagt ner hela min själv i denna, och är stolt över att har slutfört det. Snälla!



Varför kan jag inte hitta någon som.. älskar mig? Eller att någon ens gillar mig, fast som mer än vän liksom! Man börjar ju undra vad det är för fel på en, för det måste ju vara mig som det är fel på. Annars skulle ju någon visat något, någonting, vad som helst!

Jag har vänskaplig kärlek, som räddar mitt liv. Jag har lärt mig att överleva här i livet, jag har hittat ett sätt som får dagarna att gå, får tiden att ticka framåt, men mer än så har jag inte här i livet.

Riktig kärlek, kärlek mellan två personer. Det är Den kärleken som förgyller livet, och gör det värt att leva! Jag har aldrig fått uppleva detta och ligger därför och gråter mig till sömns varje kväll, om jag ens kan somna. Jag känner mig bara så ensam!..

Det jag önskar mest i livet, är att hitta en tjej som älskar mig för den jag är, och som har förståelse i livet, och inte bara blir äcklad av allt negativt. Man måste kunna kolla faran i ögat, och inse. Att världen faktiskt ser ut så, det är inget man kan göra något emot!



Jag drömmer varje natt hur vi ligger och kramas, pussas och berättar hur mycket vi älskar varandra. Vi kollar på filmer tillsammans, vi tar promenader i snön tillsammans, vi kollar någon bio ibland. Vi badar, spelar kort, äter, sover, pluggar, sitter vid datan, vaknar, lyssnar på musik TILLSAMMANS! Vi gör allt tillsammans, och det är just det som gör livet så bra som det faktiskt, bortom horisonten Kan vara!

Det finns verkligen inget i världen som jag mer skulle önska än kärlek! Vet inte varför jag känner såhär, men nu när jag kollar på alla par som är så lyckliga och håller i handen när dom går, och skrattar och ler med varandra. Då, då känner jag en saknad inombords, det är något som saknas i mitt liv.

Jag har varit med om ganska mycket i mitt liv, man föddes, var glad åt allt, höjden på sorg var när man tappat bort sin teddynalle. Sedan blev man äldre och livet började dala utåt, men var tvungen att vara en falsk person i skolan för att ha kompisar, för att få vara en av "alla" liksom.



Jag kommer ihåg i 6:an, precis när alla började skaffa mobiltelefoner. Jag hade den sämsta tänkbara telefonen, och så skrattade alla när jag visade den, dom verkligen Hånade mig! Jag sprang hem från skolan och grät, jag grät hela kvällen, men självklart inte så att mor eller far kunde se. Sedan vägrade jag att gå till skolan, jag hittade på saker. Jag var sjuk, jag behövde inte gå för att fröken va dum i huvet, jag hade inga kläder, inga bra skor. Inte tillräckligt fin mössa.

Under denna period så förlorade jag så mycket, det är ju under dom här åren som man bygger början på sitt liv, och en story kan aldrig bli bra utan en bra början. Redan där gick det utåt för mig. Sedan den dagen, i sjätte årskurs när jag var 12 år, fattar ni 12 år! Så lärde jag mig att dölja, jag lärde mig att anpassa mig till omvärlden, så att jag inte skulle sticka ut på något sätt. Det känns som att det var igår, och jag ångrar varenda rörelse jag gjort då!



Sedan runt slutet av 8:an började jag prata med psykolog i Eskilstuna för att jag helt enkelt inte orkade med allt, skolan, kompisarna, plugget, livet i stort! Kommer ihåg mitt första samtal med henne, Helena hette hon. Hon frågade varför jag trodde att jag mådde dåligt, men jag kunde inte få fram ett ord. Sedan satt vi bara tysta, sedan började jag gråta, jag grät nå enormt mycket. Det kändes som att hela livet ville komma ur mig, jag bara grät och grät och grät. Jag ville springa iväg men kunde inte, för min kropp var helt förstelnad, jag kunde inte röra mig en millimeter.

Då resta hon sig och började gå mot mig. Jag blev livrädd, jag visste verkligen inte vad jag skulle, jag ville bara ropa efter hjälp och springa därifrån, men av någon anledning så satt jag kvar. Sedan ställde hon sig framför mig och sa "Tillsammans Erik, tillsammans så kommer vi att klara det här", och sedan kramade hon mig, och jag kramade tillbaka.. Jag tror vi stog helt tysta i säkert 20 min, helt blixtstilla i famnen på varandra, och jag bara grät, tårarna bara rann och jag kunde inte få stopp på dem.

Dom orden som hon sa sitter fortfarande kvar i huvudet, jag tänker på dom varje dag. Dom är som inristade i hjärnan!



Sedan började jag gå dit en gång i veckan, varje tisdag. Jag åkte tåg och sedan mötte hon mig vid stationen för jag hittade inte dit själv, var ju inte så gammal då.

Jag ljög hela tiden för mina föräldrar och sa att jag skulle vara med en kompis och komma hem lite senare på kvällen, och det gick dom till slut på.

Jag vill verkligen tacka denna Helena, utan henne hade jag aldrig kommit ut all depression, som jag då hade! Det var hon som fick mig att orka med, för jag visste, att nästa tisdag, nästa tisdag så får jag komma dit. Det gav mig kraft att gå upp, veckorna bara flög iväg. Hela mitt liv kretsade runt dessa tisdagar. Jag har helt tappat kontakten med henne nu på senare tid, vilket jag verkligen är ledsen över, letar fortfarande efter henne, men hon verkar ha gått ur världen..



Sedan var det plötsligt dags för nian, och då började min bekymmer på allvar. En dag när jag faktiskt Inte var ledsen. Så började jag fundera på vad jag kunde göra när jag var ledsen, om det fanns något som hjälpte liksom. Sedan såg jag på internet en bild på en tjej som hade ett rakblad i handen.. Sedan var jag fast!

Jag testade samma kväll, fast då hade jag inget rakblad så jag tog en kökskniv istället. En som vi aldrig använde, den hade solblekt trähandtag med streck längs med bladet, och så var det en kvist i trät precis där jag hade tummen när jag höll i den..

Eftersom att jag aldrig hade testat förut så var jag feg, så jag skar mig i underarmen, precis under armbågen fast på framsidan då. (Vet inte, kanske heter armveck?) Direkt när jag såg blodet så blev jag genast lugnare, det var verkligen som paradiset!

Efter den kvällen så skar jag mig varje kväll, jag gick upp, käkade frukost, gick till skolan, kom hem, käkade middag, låste in mig på rummet och skar mig in till nattens sena timmar. När jag skar extra djupt så blev man liksom helt snurrig, ibland kunde man nästan svimma. Det var väl denna "kicken" som man sökte efter!



I alla fall, sedan började mobbningen.. Det var fortfarande i nian. Första var det ett gäng grabbar på ungefär 8 st som började hålla på. Dom gjorde verkligen ALLT för att sänka mig, dom knuffade mig i skolan, dom sa saker om mig, till mig. Spred rykten om saker som verkligen inte var sant, dom gjorde om bilder i photoshop och la ut konstiga sidor, allt för att jag skulle få ta smällar. Dom lyckades verkligen..

Jag blev helt knäckt, i början försökte man bara ignorera det och leva på som vanligt, eller leva och leva. Klara av dagen, men till slut blev det för mycket.

Det resulterade i att jag en kväll, gick till tågstationen. Jag hade kollat upp när sista tåget gick och det åkte förbi läggesta vid 00.22, kom från Stockholm så det var den borta sidan på tågstationen jag skulle till. Detta var en lördag! Tidigare samma dag hade jag packat ihop alla böcker och rensat mitt skåp i skolan, så att inte mor och far skulle behöva göra det. Jag hade skrivit ett avskedsbrev som jag lagt på mitt skrivbord så att de skulle se det nästa dag. Orkar inte skriva vad jag skrev i det..

Jag hade valt det sista tåget för att det inte skulle vara någon där som kunde se mig.

Nu var det äntligen dags, jag såg tågets lysen borta i tunneln, kände hur adrenalinet börjat pumpa, benen orkade knappt bära mig längre. Jag började svettas jättejättemycket och kunde inte tänka på något. Ändå flög minnen från hela mitt liv förbi på bara några sekunder. Jag tänkte på alla gånger jag sårat, alla gånger jag skadat mig, allt blod som runnit. Alla dikter jag skrivit, alla vänner jag haft, alla piller jag tagit. Då plötsligt, sade en röst inom mig "Du har inte gjort någonting bra i livet, du är inte värd någonting, missa inte tåget nu!" Nu va tåget bara 20 m framför mig..

Jag backade, tog sats, började springa. Svettades, kände mig helt borta, kände inte kroppen, kände inte vart jag var. Stängde ögonen och slängde mig framåt, dom hundradelarna jag flög i luften, under de korta ögonblicket fick jag återblickar från HELA livet, alla säger att tiden står still när man håller på att dö, och tro mig. Det stämmer verkligen!

Jag bara väntar på smällen, jag väntar på att allt ska bli svart, att man ska höra oljudet. Sen aldrig mera vakna.

Men inte kunde jag lyckas, utan jag var för sen så att jag bara träffade sidan på tåget, for framåt och gjorde massa volter i luften och slog i backen, sedan så lyckades jag på nåt sätt springa och gömma mig i skogen där jag svimmade och vaknade många timmar senare med blodet rinnande ut huvet och hela sidan. trasiga kläder och en axel som jag inte kunde röra..



Jag var så jävla misslyckad så att jag inte ens kunde ta mitt egna liv, inte ens DET!..



Sedan kom jag hem runt 6 på morgonen, som tur var så sov mina päron så jag behövde inte förklara något. nästa morgon sa ja bara att ja å min kompis hade haft filmlan och varit uppe hela natten, men sen började vi bråka så jag gick hem.. Direkt när jag va ensam hemma gick jag upp i skogen och eldade upp kläderna.

Jag duschade aldrig hemma, och jag gick alltid med långa ärmar och ben och alltid mössa eller keps så att dom inte skulle se nåt, dom FICK inte se nåt! Då skulle allt vara förstört, ännu mer fel i livet.



Sedan gick jag alltid ensam i skolan, pratade inte med någon, skolkade ganska mycket och var aldrig med på gympan. Den enda roliga lektionen var gympan, det var det Enda roliga i hela skolan, där kunde man köra stenhårt och skita i alla andra och bara vara sig själv. Dom där 65 minuterna i veckan hjälpte mig verkligen, men nu var även den räddningen borta..



Sedan började jag gymnasiet, gick samhälle på thomasgymnasiet i strängnäs. Det var ett väldigt dumt val, men när jag valde i nian så hade jag ingen ork alls, och när det var dags att fylla i lappen så var det enda namnet jag kunde i huvet just samhälle thomas, så det blev det. Orsaken till att jag ångrar mitt val så extremt mycket var att nästan ALLA grabbar som så länge hållt på med mig, gick just där.. Jag var tvungen att stå ut med alla kommentarer, alla knuffar varje dag där. Vart jag än gick så följde dom efter mig, jag fick aldrig vara ensam. Stog jag vid skåpet slängde dom ut papper och tog mitt lås, och nycklar, och spottade och slängde saker i skåpet. Var jag på toa så gjorde dom alltid nåt, slog sönder dörren, slängde vatten på mig, skrek, spelade in mig. Det fanns ingenstans jag fick vara själv.. När jag åkte buss hem så var det alltid några av grabbarna på bussen, så då gick jag sitta och vara rädd i 45 minuter varje bussresa. Jag hade EN sak som hjälpte mig på thomas, En enda sak som gav mig stimulation, ork att tänka på något annat. Det var metallslöjden, med läraren Björn som var så jävla skön. Där fick jag vara mig själv, jag trivdes så grymt bra i metallsalen, satt vid svetsen och gjorde något, sedan jag man och böjde metall, sen bankade man skålar. Gjorde en massa grejer som jag har kvar än idag, många grejer blev riktigt fina. Har en ljusstake hemma som jag gjort, och en marshallhållare. Sak samma, sen tog det slut för slöjden varade bara i ett halvår. Då kände jag att något tråkigt var på väg att hända..



Sedan tog jag mig trots allt genom det året, med hyfsade betyg, inga ig:n iaf!

Under hela min tid på thomas så fick jag EN riktig vän, som jag har kvar än idag. Johanna Rundqvist du var min räddande ängel. Utan dig hade jag aldrig orkat mig igenom året! Står dig i evig skuld och hoppas verkligen att jag en dag i framtiden, någon gång ska kunna gottgöra dig. Vi har utstått mycket sorg tillsammans du och jag, men även, faktiskt lite glädje också. Jag kommer ihåg när jag skrev av en låttext som handlar om att sångarens kompis har tagit självmord, låten heter "Vi ses i nangiala" gjord av "fejken". Jag började gråta för att jag tyckte texten var så sorglig, sedan la du armen runt mina axlar och berätta, att det var exakt så ledsen du skulle bli om jag försvann för jorden.. Då bröt jag ihop totalt, försökte dölja tårarna för dig men det gick inte. Jag sprang ut ur klassrummet, in på toaletten och slog sönder mina händer i väggen, sen sprang jag ut och gömde mig bakom badhuset precis, vid ingången till bowlingen.. Och grät floder, gömde mig i jackan så ingen skulle se mig, och så.. grät jag..



Att gråta kan vara så underbart, även fast det är så sorgligt..

Sedan kommer jag ihåg Johanna, när du tröstade mig i skolan, jag satt i det öppna fönstret och kollade ner över stenarna två våningar ner, och så kommer du, men du tar inte och drar tillbaka mig eller säger att gå ner, utan istället så sätter du dig bredvid mig och börjar prata. Prata som vanligt och så, då blev jag verkligen ställd, visste inte vad jag skulle göra. Jag är verkligen tacksam för allt du gjort för mig Johanna Rundqvist, du har en plats på himmelen!



Sedan på sommarlovet 07 så fick jag höra att det hade varit några som hade bytt från just samhälle på thomas till Europaskolan, då började jag fundera på allvar på detta. Så en dag ringde jag till Europaskolan och frågade om detta var möjligt, och så bestämde vi en tid när vi skulle träffas. Jag skulle ha skrivit ett brev Varför dom skulle ta in mig och Varför jag skulle klara av årgången. Varför dom skulle lägga ner extra tid och resurser på mig. Jag var verkligen nervös när jag skrev brevet, men som tur är så har jag väldigt lätt att uttrycka mig i ord, så jag skrev ett välformulerat brev. Sedan träffade jag och mor Prorektorn där. Så pratade vi i över 1 timme. Sedan bestämde vi ett nytt möte, där både han Och rektorn var med. Då var jag ännu nervösare, men allt gick bra och så gick vi till Syo, Olympia Berterud hette hon, och bestämde vilken klass jag skulle gå i och mina tidigare betyg å schema och sånt. Det gick jättebra, och jag fick börja i EF06 efter sommarn. Jag hade 4 och en halv kurs att ta igen på egen hand. Företagsekonomi A, halva B, naturkunskap, grammatik och europakunskap, men jag gav mig fan på att det skulle gå. Sedan hade jag haft geografi och samhälle på thomas, som dom skulle ha nu så jag hade två ämnen mindre.



I alla fall, över sommarlovet så läste jag ikapp halva företagsekonomin B för att komma ikapp dom när dom började, det gick bra.

Men om vi lämnar allt plugg å alla detaljer ett tag nu.



Som tur var så kände jag några stycken i klassen sedan tidigare, en gammal klasskompis från 1-9 och en som jag festat med några gånger. Fast självfallet var jag ändå ENORMT nervös och skakis första dagen när jag kom till skolan, jag gömde mig och försökte dölja ansiktet för alla. Följde bara efter min kompis som jag kände sen innan. Idag är klassen helt underbar och jag trivs verkligen där, är SJUKT nöjd med mitt byte, och trots att det är ganska mycket mer plugg så är det värt det alla gånger. Trivs man med sällskapet blir allt så mycket lättare. Sak samma.



Sedan i slutet av September så skrev jag ett avskedsbrev via sms till en kompis i Rimbo, Sofie Johansson. Där jag verkligen sa Allt, allt som hade hänt och exakt hur jag skulle ta mitt liv i minsta detalj. Det var ett misstag! Först vågade hon inte säga något för hon var jätterädd att jag skulle bli arg på henne, men sedan kunde hon inte hålla sig längre. Så mitt i natten ringde hon och hennes mor till min kompis föräldrar och grät, för att dom va så oroliga för mig.. Sedan ringde dom föräldrarna till mina päron som bröt ihop totalt... Dagen efter ropade dom ner mig när bror inte va hemma, jag kommer ner, då sitter mor och far i soffan och tittar på mig helseriöst. Jag ser på mor att hon gråtit, är helt röd runt ögonen och så.. Sen hade vi en diskussion som jag verkligen inte orkar ta upp här, men ni kanske kan gissa vad den handlade om!



Detta ledde i alla fall till att vi sökte upp läkare här i Mariefred (min hemstad)

Som efter diskussioner ledde till att jag fick Antidepressiv Medicin, Citalopram Alternova heter den. (Har även kunnat fått ut Citalopram CNSspharma) Som jag direkt började missbrukade, enligt läkarens rekommendationer skulle jag ta en halv om dagen. Första dagen gjorde jag det, sen tog jag 8 om dan, 4 på morron, 4 på kvällen. Om det gjorde nån fysisk skillnad vet jag inte, men i psyket kändes det Så bra!

Sedan skickade läkaren där mig till psykolog i eskilstuna, som i sin tur skickade mig till BUP, Barn och UngdomsPsykiatrin. Där jag fick träffa överläkaren inom psykiatri. Han gav mig råd om medicinen och så, som jag ändå inte lyssnade på. Jag fortsatte att överdosera och sket i hans varningar. Sedan en kväll, när allt blev för mycket och jag verkligen inte orkade med. Så tog jag 28 stycken piller och 14 alvedon i hopp om att livet skulle upphöra. Tar man 50 alvedon så dör man garanterat, då tänkte jag att detta borde vara väldigt nära. Det hände ingenting, mådde inte ens dåligt den natten.. MISSLYCKAT kan det beskrivas som.. Sedan på NÅT jävla sätt, verkligen inte en aning om hur så fick bup reda på det, och kallade in mig på akuttid. Hade jag inte åkt in frivilligt så skulle polisen komma och hämta mig.. Visste inte att en liten överdos var så allvarligt, menmen.

Sedan var det tre stycken läkare och psykologer å fan va dom va som pratade med mig. Det enda namnet jag kommer ihåg är Anders, som var "högsta hönset" där på bup. Sen va d en till kille och en tjej. Dom sa inget nytt som jag inte redan hade förväntad mig ”om du fortsätter såhär så måste vi lägga in dig på psykavdelningen” jag brydde mig inte om deras ord utan satt bara och ”lyssnade” på allt dom sa. Sen när dom sa att dom skulle ringa mina föräldrar så var det något som slog till inom mig, ”det här är inte bra” sa en röst till mig. Då fick jag panik och sprang därifrån allt vad jag kunde, sprang till bussen och åkte hem.

Sen när jag kom hem så satt mina föräldrar i soffan, helt tysta med allvarliga miner, igen! Sen sa dom att dom hade ringt från bup och berättat vad som hänt, och att de var väldigt oroliga för mig och verklinge inte ville att jag skulle må så som jag faktiskt gjorde. Jag svarade bara med att jag hade en dålig period i livet, som skulle gå över av sig själv och inget som dom kunde göra något åt förutom att inte bry sig. Självklart ljög jag, jag visste att det aldrig skulle försvinna men orkade inte med två oroliga föräldrar, jag hade redan tillräckligt mycket att tänka på.



Dagarna gick och det blev bara ännu värre, jag började skära mig mer och djupare, testa många nya saker för att skada mig själv, skära mig med rakblad, knivar, glas, papper, nålar, nitar, sågar, det mesta man kan skära sig med. Jag slog även händerna i väggar, när jag slog så fick jag aldrig nog. Jag blev helt upphetsad och bara slog och slog och slog till jag inte kände händerna längre, och tills hela armarna var blodiga. Jag använde sandpapper för att ta sönder knogarna och få se blod, jag slog mig själv i bröstet med en järnstång, vilket ledde till en bröstskada som jag har kvar än idag. Mitt bröstben är snett och kan gå av mycket lättare än för vanliga. Jag kan inte ta i utan att det smärtar nå enormt i hela bröstet.

För att ingen skulle få reda på detta så har jag ljugit och sagt till alla att jag tappat en bänkpress med 70 kg över bröstet, då bryr sig ingen om att tänka längre och undra vad jag faktiskt har gjort, rätt skönt att ljuga bort saker ibland!

Jag brände mig med flit, jag frys ner mig själv med flit. Jag gjorde verkligen allt jag kunde komma på, för att straffa mig själv. Utan att se någon direkt anledning till Varför jag skulle straffa mig, så hade jag hela tiden en röst inom mig som tjatade och tjatade och som jag löd, för att jag inte orkade med att försöka trycka emot.

Sedan har jag alltid döljt mina sår, alltid gått med långärmat, haft handskar på mig hemma (träningshandskar) som jag sa att jag tyckte var snygga och passade till den stil jag ville ha. Var inte med på gympan (inte nu heller) och rörde mig aldrig inom saker där jag behövde ta av mig tröjan.



En gång så gick jag för långt, jag hade tagit moppen upp i skogen där jag visste det stog en gammal övergiven bil. Sen slog jag sönder alla fönster på den med händerna, och jag skar upp händerna och hela armarna så att blodet rann, sedan slog jag i plåten tills jag svimmade.

När jag vaknade så låg jag i en sång med massa apparater runt mig och massa ansikten som kollade på mig. Det första jag frågade var ”var är jag?” Du ligger på akuten svarade en läkare, du hade lidit av stor blodförlust och hade även helt trasiga händer”. Tydligen hade jag lyckats knäcka 7 knogar. ”Om inte den här mannen här hade sett dig hade du troligtvis inte varit i livet vid det här tidslaget”, och så pekade han på en man som satt på en stol i rummet, hade aldrig sett honom förut och brydde mig inte, han hade förstört mitt försök!

Sen frågade jag när jag fick åka hem, då sa dom att det skulle ta ganska lång tid för alla sår att läka och alla ben att bli hela, jag kunde räkna med Minst 2-3 veckor. Då började jag skrika och reste mig upp och försökte springa därifrån, men det stog två vakter vid dörren som tog tag i mig och höll fast mig.. Sedan fick jag något lugnande, inte en jävla aning om vad det var men jag slocknade ganska direkt.

Sen vaknade jag på psyket.. den låsta avdelningen, 11:an som den kallades. Där fick jag stanna i en och en halv vecka. Där fick jag en egen psykolog och även starkare medicin. Jag fick åka därifrån om jag lovade att sköta mig och vi bestämde även att jag skulle gå till min psykolog till en början en gång i veckan. Jag lovade för jag ville bara komma därifrån!



Sedan dess har det väl inte hänt så mycket i mitt liv, jag använder medicin kontinuerligt för att överleva, spelar bandy och är med kompisar för att stimulera mina tankar på annat och inte försöka tänka på hur jag betedde mig förut. Till en viss del så hjälper det att göra annat, men jag har fortfarande kvällar då det bara blir för mycket, och då måste jag göra Något, men nu behöver jag inte göra lika mycket. Nu kan det räcka med 3 jack över handleden eller en bortslipad knoge, förut var det 10 gånger mer! Sen är det bra liksom, och jag överlever dagen.

Bara för att jag skriver att jag HAR dåliga dagar då det blir för mycket, så menar jag absolut inte att dessa komma ofta, inte ofta alls! Förut kunde jag få ett anfall för exakt Ingenting, verkligen inte en enda grej behövde hända för att det skulle skita sig, men nu, idag. Idag blir jag inte ledsen och nere utan orsak, någonting måste hända. Det absolut värsta som kan hända mig, som verkligen får mig att må skit. Det är att själv vara orsaken till att någon annan är ledsen, det står jag bara inte ut med. Jag sårade en nära vän en gång. Hon gick runt ledsen i skolan, pratade nästan aldrig, var borta från lektioner, sa aldrig hej till mig. Jag tror ALDRIG att jag har mått så dåligt! Visst, jag har varit tokig och skärt och slagit sönder mig själv, men det är av ett helt annat slag! Det som jag kände när jag såg henne, den känslan jag fick i hjärtat, den går inte att beskriva. Det är verkligen det värsta som kan hända, och jag har mardrömmar om det, är verkligen rädd att hamna i den sitsen någonsin igen, att vara den som gjort någon annan ledsen.. Sen kan jag ju skära och slå mig själv tack vare detta också, men då äre liksom en helt annan grej, det är bara kvarlevor som finns kvar i mitt huvud, när jag blir ledsen måste jag göra Nåt, och då är det d första som kommer upp i huvet!

Men, man ska blicka framåt, gjort är gjort och man får lära sig att leva med konsekvenserna. ”Låt inte de förflutnas skuggor kasta mörker över framtidens ljus” som jag fick höra från en klok man en gång, och det försöker jag leva efter än idag!



Nu tror ni säkert att jag är ett helt 110% psykfall som måste vara hur läskig som helst att träffa och som inte har några vänner, ingen fritid etc etc etc, det är fullt möjligt att det är så. Jag kan inte ge något ”facit” av en rättvisande bild av mig själv, Men! Dock har jag inte längre den bilden av mig själv, jag känner att jag har kommit ifrån det mesta. Allt jag skrivit nu är hur mitt liv har Varit, inte hur det Är! Jag vill verkligen inte göra någon rädd för mig genom att skriva detta, men ibland känner man att man behöver få saker ur sig. Det här är ett stort steg för mig, jag har aldrig kunnat blottat mig såhär pass mycket, det är liksom hela mitt LIV jag skrivit ner nu! I stort sett.

Så jag Hoppas verkligen inte att ni blir rädda eller liknande för mig bara för allt jag skrivit, jag Är faktiskt en bättre människa idag! Jag har många kompisar, det går bra i skolan, har en rolig fritid med styrketräning och bandy och bara tjaa, lever livet som det skall levas helt enkelt!



Det enda som jag "saknar" nu är väl som jag skrev i början, kärleken.. Drömmer varje natt om det perfekta tjejen.. men drömmar är till för att gå i uppfyllelse, eller hur!



Jag vill Verkligen tacka alla som hjälpt mig genom alla svåra tider, jag kan inte finna ord för hur mycket ni hjälpt mig och hur snälla ni har varit. Skulle snäll vara en droppe skulle jag ge er hela havet!

Tack vare er har jag fått ordning på mitt liv och är på kraftiga bättringsvägar, jag står er i evig skuld!

Jag tackar er verkligen alla, kan inte skriva upp alla namn, men det är två namn som jag vill utlysa lite extra, för ni två har verkligen varit något utöver det möjliga, ni har krossat gränser för min skull och verkligen offrat er för mig. Dessa två personer är Sofie Johansson och Belma Bojadzic. Hoppas verkligen inte att ni blir arga över att ni står med här, men jag kan inte bara hålla inom mig hur tacksam jag är. Skulle vilja skriva i tidningarna hur extremt underbara ni är och skicka det över hela världen, men tyvär så kan jag inte det! Älskar er verkligen som vänner, ni har räddat mitt liv!

Sen är det en person till som verkligen varit något utöver det extra, och fortfarande Är så underbar. Jag vill inte nämna hans namn, för jag har aldrig riktigt berättat för honom hur det egentligen ligger till, för jag vill inte riskera att förstöra något som vi har. Vi är verkligen världens bästa kompisar, och har alltid så JÄVLA kul tsmns, varenda gång vi är med varandra så bara försvinner ALLT tråkigt i världen, och vi hittar alltid på något som vi kan skratta ihjäl oss åt. Vad vi än gör, även om det regnar som fan, elementen är trasiga och båda har typ aids å vi kollar på norrlands lokala nyheter så kan vi ha kul, liksom ALLT! Vi har en lite annorlunda relation till varandra, båda har sina tunga stunder, men vi berättar dom inte för varan. Vi känner varan så pass bra så att vi märker direkt när den andra mår dåligt. Då pratar vi inte om det, utan vi gör någonting tillsammans istället, för vi blir ALLTID glada av att vara med varandra. Så det blir som en "osynlig" räddning att vara med varandra. Älskar verkligen honom, och vi kallar oss bröder oavsett vem som frågar. Har gått igenom väldigt mycket tsmns och har inga som helst planer på att sluta.

Det är just därför jag inte nämner hans namn, för att han inte ska läsa detta.



//Erik Bergman