September
Sunday 24 May 2009 photo 1/1
|
Om det ändå kunde finnas dagar då tårar inte existera, dessa genomskinliga och vattniga dropparna som rinner från de glasklara ögon ses som vackra objekt. Men hur kan så kallade vackra objekt göra ont. Smärtan är obeskrivlig och känslan tar över. Koncentrationen försvinner och det som sätt i fokus är ansikstuttrycket som sakta kommer fram.
Dölja, det är de första som sakta tar över det jag egentligen tänker på. Hur ska jag spegla fram mig själv som en glad tjej vars hjärta är brustet och som har en känsla som får mig att kvävas. Den måste döjlas och det är inte lätt.
Jag vill bara fly, men en norm har satts och det är att detta ses som fegt därför går det inte.
Men just nu vill jag bara spriga med det matriella till skogen och få allt att ta slut.
Rop på hjälp lär inte höras, jag har gett upp och känner inte lägre att det finns något att vakna upp till. Solen som förut lyste genom fönstret försöker numera tränga sig igenom springorna som persiennerna har. Ett leende gavs tidigare till denna sol som fick mitt ansikte att ge ett ansikts uttryck som fick alla att le. Idag är detta ansikte lika vitt som de vita lakanen på min säng. Smink klär sig inte längre utan en blick som visar sorg och en längtan efter något som ingen önskar mig.
Det som händer hemma får mig ständigt att blöda och därför ger jag ansvaret till dig och håller mig borta från ditt beslut. Jag orkar bara inte mer, om ändå en sax kunde göra det jag villa göra. Klippa bort mig från er är den oskrivna framtiden och ni kommer aldrig mer kunna återfinna den person ni tidigare hade hoss er. Det kommer vara svårt men det är så det måste bli.
Tyvärr!
Dölja, det är de första som sakta tar över det jag egentligen tänker på. Hur ska jag spegla fram mig själv som en glad tjej vars hjärta är brustet och som har en känsla som får mig att kvävas. Den måste döjlas och det är inte lätt.
Jag vill bara fly, men en norm har satts och det är att detta ses som fegt därför går det inte.
Men just nu vill jag bara spriga med det matriella till skogen och få allt att ta slut.
Rop på hjälp lär inte höras, jag har gett upp och känner inte lägre att det finns något att vakna upp till. Solen som förut lyste genom fönstret försöker numera tränga sig igenom springorna som persiennerna har. Ett leende gavs tidigare till denna sol som fick mitt ansikte att ge ett ansikts uttryck som fick alla att le. Idag är detta ansikte lika vitt som de vita lakanen på min säng. Smink klär sig inte längre utan en blick som visar sorg och en längtan efter något som ingen önskar mig.
Det som händer hemma får mig ständigt att blöda och därför ger jag ansvaret till dig och håller mig borta från ditt beslut. Jag orkar bara inte mer, om ändå en sax kunde göra det jag villa göra. Klippa bort mig från er är den oskrivna framtiden och ni kommer aldrig mer kunna återfinna den person ni tidigare hade hoss er. Det kommer vara svårt men det är så det måste bli.
Tyvärr!
tänk på studenten, körkortet, sommaren med oss och allt roligt, det är då det mörka försvinner. Kanske inte så snabbt men bättre att det tar lång tid och försvinner sakta än att aldrig försvinna, visst? Så försök tänka framåt. Du har så mycket framför dig, och med din personlighet så är det lite synd att må dåligt. Vi alla har våra dagar, månader, år men det är livet och du kmr må så mycket bättre om du bara bestämmer dig för att vinna över det mörka.
vad rörd jag blir <3
inget som ska tas här men skönt att skriva av sig ibland
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/afroolicious/371393078/
Visa toppen
Show footer