September
Friday 11 September 2009 photo 1/1
|
Varför just här..
En människas mående är alltid det viktigaste men för mig är det aldrig något som jag prioriterat och det får jag igen nu. Vet inte hur jag de känna, jag vet är att det känns tomt, min kropp avspeglar inte en personlighet som jag vill. Jag har förändrats så mycket och det känns som jag börjar falla tillbaka på ruta ett igen. Det är nätter som dessa som får mig att gå in i svarta grottor, det är dem mörka grottorna som fått mig att förändras. Jag har alltid vart en tjej som kunnat få ett helt rum att lyssna men den tjejen finns inte längre. Modet till detta existerar inte längre och det känns som jag sakt börjar falla ihop. Men varför skriver jag allt detta på en sida som bilddagboken, kanske är det ett rop på hjälp eller ett sätt för mig att få ut lite av känslorna som klämmer. Det sista nämnda är nog den som passar in mest men sen får alla tycka och tänka som dem vill.
Livet som jag älskade innan händelserna är inte längre desamma och jag uppskattar de inte lika mycket som innan. Döden var förut något jag frukta men efter allt detta så får den gärna knacka på dörren. Hjälpen som finns där för mig räcker inte till. Skuggan äter sakta men säkert upp mig och jag orkar inte längre gömma mig för den.
Dagen som var så bra föll som ingenting in mörkret och jag var inte alls beredd på detta. Dagar går upp och ner och nu känns det som det stupar, hur blev det så här?
Jag orkar inte med detta, kroppen reagerar på ett främmande sätt och det tar psykist. Sömnlösa nätter med takar som får mig till panik tillstånd, det börjar kännas som att slutet är nära och stupet som va så långt ifrån mig börjar hamna i ögonvrån.
Mitt tålamod har fått stå ut med mycket och förrådet börjar bli överfullt hur ska jag bli kvitt med mina problem.
Hade verkligen inte klarat detta utan mina vänner, varje soluppgång jag får vara med om så är det tack vare deras stöd. Utan er så hade bilden av den livlösa kroppen med de synliga ärren varit verklig.
Tack för allt mina systar, men vet inte om domedagen längre kan hållas borta men kämpar för och eran existens gör att den största tyngden på axlarna försvinner.
En människas mående är alltid det viktigaste men för mig är det aldrig något som jag prioriterat och det får jag igen nu. Vet inte hur jag de känna, jag vet är att det känns tomt, min kropp avspeglar inte en personlighet som jag vill. Jag har förändrats så mycket och det känns som jag börjar falla tillbaka på ruta ett igen. Det är nätter som dessa som får mig att gå in i svarta grottor, det är dem mörka grottorna som fått mig att förändras. Jag har alltid vart en tjej som kunnat få ett helt rum att lyssna men den tjejen finns inte längre. Modet till detta existerar inte längre och det känns som jag sakt börjar falla ihop. Men varför skriver jag allt detta på en sida som bilddagboken, kanske är det ett rop på hjälp eller ett sätt för mig att få ut lite av känslorna som klämmer. Det sista nämnda är nog den som passar in mest men sen får alla tycka och tänka som dem vill.
Livet som jag älskade innan händelserna är inte längre desamma och jag uppskattar de inte lika mycket som innan. Döden var förut något jag frukta men efter allt detta så får den gärna knacka på dörren. Hjälpen som finns där för mig räcker inte till. Skuggan äter sakta men säkert upp mig och jag orkar inte längre gömma mig för den.
Dagen som var så bra föll som ingenting in mörkret och jag var inte alls beredd på detta. Dagar går upp och ner och nu känns det som det stupar, hur blev det så här?
Jag orkar inte med detta, kroppen reagerar på ett främmande sätt och det tar psykist. Sömnlösa nätter med takar som får mig till panik tillstånd, det börjar kännas som att slutet är nära och stupet som va så långt ifrån mig börjar hamna i ögonvrån.
Mitt tålamod har fått stå ut med mycket och förrådet börjar bli överfullt hur ska jag bli kvitt med mina problem.
Hade verkligen inte klarat detta utan mina vänner, varje soluppgång jag får vara med om så är det tack vare deras stöd. Utan er så hade bilden av den livlösa kroppen med de synliga ärren varit verklig.
Tack för allt mina systar, men vet inte om domedagen längre kan hållas borta men kämpar för och eran existens gör att den största tyngden på axlarna försvinner.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/afroolicious/408489539/
Visa toppen
Show footer