Jag fortsätter på min berättelse men kommer inte ihåg vart jag slutade sist.~

En rörelse i ögonvrån.Blixtsnabb reflex.
Jag vände mig om och slet upp svärdet ur skidan och attackerade utan att tveka.
Han var snabb.
Han kastade sig mot golvet och rullade under det lilla bordet som endast en tom kruka tyngde ner.
Jag svor tyst för mig själv och hoppades innerligt att jag skulle undgå att ha ihjäl den krukan medans jag viftade med svärdet efter inkräktaren.
Han hoppade två meter upp i luften och tog ett språng mot väggen där alla mina svärd hängde i storleks ordning.
Hans val förvånade mig eftersom att kloka människor skulle ha valt ett större men istället valde han det näst minsta och blockerade mitt snabba hugg.
Jag blockerade hans slag mot magen och kastade mig mot den öppna spisen så att jag kunde ta sats och springa upp på väggen där jag gjorde en bakåt volt och högg honom i sidan.
Han stönade lätt av smärtan och rusade mot den öppna balkongen.Jag skulle just hugga huvudet av honom men det förhindrades av hans idiotiska skutt ner från våningen elva meter ner till torr nedtrampad jord.
Jag var inte lika dum som honom,utan rusade ut ur rummet i korsett och pyamasbyxor och hoppade ner för trappen.Efter tjugotre komma elva sekunder var jag ute ur palatset och jag letade efter honom men inte en endaste vindpust talade om för mig var han hade sprungit.
Jag stelnade till.Ennu en rörelse i ögonvrån.
Jag vände mig om och skar med svärdet från huvud till tå och dödade honom.
Trodde jag iallafall.
Jag såg på den stackars tanten.En vithårig dam med blommig klänning och vidöppna ögon.
Under allt blod och alla inälvor kände jag igen henne som Fars blomsterflicka.Hon hade krattat löv ur vår trädgård i nästan femton år.
Jag stod där och höll för mig själv,en tyst minut.

Annons

Bilden saknar taggar

januari 2013