Ett kåseri om UL jag slänger upp, för att jag kan, lol

En bussresa kan vara avslappnande, stressig eller någonstans mitt emellan. Men ibland kan den vara helt fel över huvud taget.
UL, eller Upplands Länstrafik, har aldrig stått högst upp på min förälskelselista. Sena bussar, sena tåg, arga förare, konduktörer, och medresenärer, som är arga för att alla andra är arga. Felande tidtabeller och den stora chocken när snön faktiskt återkommer varje år när ett mystiskt fenomen som kallas "Vinter" kommer till stan.

Ibland går stora Sönder-sjukan över UL som en löpeld. Detta fenomen återkommer oftast en gång per år, inte sällan efter "Vintern". Färdmedlen går sönder till höger och vänster, folk står på gatan och hytter mot förarna med nersnorade nävar i slaskpölarna, och chaufförens svärord svävar med utandningens vita rök över den våta asfalten som en smekning.
Det är där jag står nu, mellan medresenärer i alla åldrar, och hoppas vid UL's högst uppsatta chef att ingen pratar med mig. Jag brukar inte vara blyg, eller rädd för människor i allmänhet, men i dessa lägen när alla resenärer pratar med sina bekanta om hur dåligt UL's uppsatta chef behandlar sina kunder, brukar jag backa lite och stå och smyga i ett hörn. UL's högst uppsatta chef kan ju inte veta att just detta fordon skulle få ont i motorn och stanna precis nu, precis här heller. Men lite sur är jag allt, för när alla dessa bekantingar klagat klart med varandra, letar de genast fler arga resenärer att vara arga med, så alla får vara arga tillsammans. Och jag har ingen lust att vara arg på bussen med ont i motorn för att alla andra tycker jag ska vara det, så jag står här i mitt hörn och gosar i min sjal som är alldeles för tunn. Jag tror ett och annat chaufförs-svärord har smugit sig in.

Tillslut kommer ett nytt fint fordon för att fiska upp oss. Medans alla arga passagerare trängs för att få komma med, och före sina arga nya vänner, smyger jag mig ombord emellan. Inga sittplatser alls. Alla som redan satt på bussen kikar och plirar med nyfikna irriterade ögon. Man får inte titta för länge, för då stirrar man, och det är inte okej, för då kan folk bli arga. Men lite måste man kika, lite dömande måste man titta på dom vars buss förlist, för dom har sittplatser, och därför är dom lite bättre.

Medans jag står där på min egna lilla plätt i mittgången på bussen och tittar på min egen spegelbild i det mörka glaset, börjar bussen bromsa in. Av de missnöjda ljuden av de andra passagerarna, förstår jag att något inte helt gått enligt planen en gång till.

En olycka minsann, två bilar som kramats för hårt. Ambulanser, brandbilar, helikoptrar och poliser, personbilar... och en buss. En buss, med passagerare som än en gång blir arga. rutorna immar igen, det blir väldigt varmt. Redan trött sen innan första bussen inte gjorde som den skulle, sätter jag mig efter femtio väldigt jobbiga minuter ståendes, helt sonika på golvet mitt i bussen. De unga pubertala flickorna i fram på bussen tjuter, låter och glider omkring i de unga pubertala pojkarnas knän, medans jag öppnar en dricka. Det är fortfarande väldigt varmt, så varmt att jag tar av mig jackan. Fler dömande blickar från de sittande resenärerna, som är lite bättre än mig, eftersom dom har säten, och att jag, faktiskt tog av mig jackan. Det kan ju inte vara bra, jackan ska man ha på sig, annars är man en riktig slarver, riktigt ropar det ur ögonen på en äldre dam bredvid mig, som har svetten rinnandes i ansiktet.

Tillslut får alla i kramkalaset åka och hälsa på farbror doktorn, bilarna får åka iväg nånstans och skämmas för sitt upptåg, och den gula bussen med en jacklös tjej på får åka vidare. Efter över två timmars misslyckad bussfärd har jag redan misslyckats med uppdraget jag var på väg till. Jag får åka hemåt igen, och hoppar av när bebyggelsen börjar komma tillbaka. Det är kallare nu, jag kan riktigt höra hur min tunna sjal garvar åt mig, och känna hur mina converse långsamt smälter ner i isen. Ett expressfordon ska komma och rädda mig från den rivande kylan, och ta mig hem igen, vilket passar mig perfekt. När bussen äntligen kommer för att svepa iväg mig från min mikroskopiska istid börjar det verkligen sjunka in att sen jag satte mig på första bussen har allting varit i onödan.

Och det är precis därför UL inte får vara med på min förälskelselista. För UL's högst uppsatta chef inte vet att man ska se efter om fordonen har ont i motorn innan dom får ge sig ut och leka, och försöka att inte se till så jag får en högst obekväm resa till ingenstans bara för att åka hem igen.

@Victhorpp bilden , haha .