okej okej okej.

nu tänkte jag ta upp ett ämne jag stört mig på i mycket länge.

folks benägenhet att ha rätt att gnälla och tjata och whina om alla sina problem, som om de var helt ensamma i världen om att tycka att någonting är svårt. och då syftar jag på saker dom på bilden, att tycka ens föräldrar är jobbiga, att tycka att man blir mobbad, att ingen bryr sig, att ens liv är världelöst bara för att man tycker att någon är mer attraktiv än vad någon är, som om det var jordens undergång.

att gräva, och rota, i sitt inre för att hitta något fel, för att kunna visa folk att man är svart och svår, mystisk och alltför poetisk. jag beskyller mycket på tumblr och diverse sajter där det är fint att vara "djup och sårad".

nu har det slutat i att man ska ta åt sig av allt och visa alla varför man sitter i hörnet av sin säng och trycker in kakor i ansiktet.

CUZ IS DEEP N EMOTIONAL N AH NEED YU TO SEE DIS.

wut

Det är därför man slutade umgås med den typen av människor när man var typ 15. Och hela "buhuhuhu"delen av tumblr håller sig på sin kant - tack och loooov - när man umgås med de vettiga där. :3

Yeah sen är inte alla föräldrar dom bästa å alla har sina problem och grad på dom bit JA blir lite våldsam i hjärtat när jag ser kids klaga på att pappa inte köpte den nyaste iphonen och hotat med att ringa socialen. Pröva bli psykiskt å fysiskt misshandlad o sen tvingad att sova på gatan, då kan du sitta i ditt hörn å grina!


ugh.

http://www.boredpanda.com/first-world-problems-twitter/

Okej. Jättesynd om lilla Ida på 13 år som inte fick gå på den där festen där alla skulle dricka och så för sina föräldrar.

Men kom igen. Försök snälla och leva nästan hela ditt liv i en halvsvår deprission(stavning där okej) och faktiskt ha ångest - PÅ ALLVAR - och faktiskt ha självmordstankar osv. Snälla. Gör det. Jag är en av dem som mår så jävla dåligt och som är där nere och jag vill slå ner och kräkas på folk som tror att deras liv inte är värt att leva för att de inte fick gå ut och dricka vid 13 års ålder och att deras pojkvän gjorde slut efter en månad för att han fick känslor för en annan.

det är ju en sak om man varit med om massa skit. Som jag. Men jag gnäller inte om det. Om man verkligen vet hur det är att må dåligt (typ förlorat någon man älskar, blivit utkastad av förälder och blivit åtsagd att man är värdelös osv *syftar på mitt liv lite*), så uppskattar man när man mår bra och tar den tid man kan för att må bra.
Sen har jag ju ångestproblem pga massa bajs, men jag uppskattar ju livet ändå och klagar inte över att mitt liv suger. Typ; "ÖÖH MINA FÖRÄLDRAR SA ATT JAG INTE FÅR DRICKA MITT LIV SUGER UUUH" - hate that shit.
Är vän med en kille som är precis sån. han klagar över att han har det speciellt svårt för att han är homosexuell och skriver alltid klagostatusar på facebook.
Min brorsas tjej mådde ASDÅLIGT för att vi (i min familj) hade glömt säga grattis till henne på hennes födelsedag och menade på att "Då vet man ju vilka som bryr sig om en". Jag hade fan inte blivit sur över en sån sak. folk beter sig som om de är centrum av universum, som om alla ska tänka på dem samtidigt. ORKAR INTE.
Klart alla har rätt att må dåligt, men ibland borde människor ta ett chillpill. Ugh... Spyr lite.

Ptja, inget fel med att dela med sig av det som är svårt i ens liv. Det är däremot inte samma sak som att göra det för sakens skull.