Tuesday 27 May 2014 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
hur långt ska man behöva gå för att inse saker och ting. såklart alla har ups and downs, men jag har aldrig varit med om nåt liknande. Vet lixom inte hur jag ska bete mig utan att inte nåt ska kännas tungt. Just nu ser jag bara svart dimma framför mig.
Dock ikväll, när jag gick ut till de små för att mata dem brast det. Då insåg jag verkligen hur mycket de betyder, hur tungt det än är att hålla på med det här så betyder de verkligen allt för mig. Att man inte tar vara på saker och ting i tid.
Måste börja prioritera om i livet, jag tar på mig alldeles för mycket, hinner aldrig med att tänka själv. Nu, igenom att veta att jag är ledig i en vecka och man inte gjort någonting har fått mig att börja tänka, vad vill jag och vad vill jag inte.
Jag måste sluta vara alla andras back-up plan, sluta ta på mig så mycket ansvar. Göra det så länge det är kul, utan tvång och att få ångest. Panik. Frustration. Vet typ inte hur det känns att vara ärligt glad längre.
Alltid nånting igång som jag måste tänka på, jobbet, styrelsearbeten, lovat att ställa upp för folk, hur ska det ena eller det andra göras smidigast. För mitt eget bästa borde jag göra mig av med kaninerna och hästen för att slappna av, sluta ta på mig allt som ingen annan orkar göra och sluta belasta mig själv med onödigt arbete som man kan delegera ut bland både kollegor och kompisar. Men jag kan inte. Jag måste orka.
Dags att tagga ner och spola tillbaka till verkligheten, jag är bara en människa. Måste få mig själv och inse det, få verkligheten att ge mig ett wake-up call. Vill inte skada mig själv mer än jag redan gjort, eller ja en del säger ju att det inte kan bli värre nu. Men hur fan allt lösa sig om jag inte gör det?
Annons
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alecsandrasfoto/518122548/