gillar att livet känns mycket bättre utan vänner, liksom, inget meningslöst drama om någon löjlig kille, eller tjafs om hur någon svek dig och så vidare. man behöver inte tänka på någon, man behöver inte oroa sig att ha mobilen nära ifall någon skulle ringa. för du vet att ingen kommer ringa.

men visst, det kan bli ensamt, och du kan tänka "jag önskar jag hade någon att umgås med".

men jag tar ju bara detta ur mitt perspektiv, vilket är, jag känner mig aldrig ensam då jag har tumblr, musiken, och John, fast han räknas inte som "vän" direkt, och jag har min skateboard som sysselsätter mig, så jag känner mig aldrig riktigt ensam.

men om jag skulle det så kan jag ju bara sätta på Skyrim eller något, där alla ber <i style="font-weight: bold; ">mig om uppdrag och så vidare. då känner man sig lite som en hjälte när man kommer till en ny level :$

och dessutom, även om 'samhället' säger "man måste ju ha vänner, annars är man ju inte normal!" men för helvete! vem vill ens vara normal, du behöver inte vänner för att må bra,

men det är väl alltid kul att ha några I guess, kan inte riktigt säga om hur det känns att ha en vän, eller en bästa vän, då jag aldrig haft någon, aldrig haft en vän som inte haft krav på mig, vilket är dåligt, för då är personen ingen bra vän. aldrig haft en vän jag kan säga allt till.

men det är ju bara mitt patetiska liv, sedan har vi ju er med typ 45 stycken vänner som ni skulle kunna dö för när som helst, vilket är awesome för er! Men det här var ju nu riktat mot de som inte har vänner. som jag...

pppppppppPoooooooooooooooOfffffffffF

vad är jag då? en osynlig vän? spöke? en hund?