Tuesday 21 October 2008 photo 1/1
|
Jag är tvungen att lägga upp min svenska novell här. Eftersom att ja har word 2007 kan de antagligen inte öppna den i skolan, så då måste ja ha texten nånstans där jag kan nå den från flera datorer och kopiera över den i word 2003 senare. Så det är inget ni behöver läsa, ja lägger upp den för min egen skull x)
<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
Han kände det som en hand av törnen om sitt hjärta, som kramade ur allt det liv han hade kvar. Alla krafter och all vilja försvann ur honom i ett enda andetag. Han såg sin själ lämna honom i ett rökmoln från hans läppar, när han andades ut det sista som fanns kvar av honom. Den kalla natten slöt sig om honom, och han visste att den aldrig skulle släppa taget. Han visste det, för han såg sin kärlek, sitt liv, glida ifrån honom i en gammal eka.<span style="mso-spacerun: yes;"> Han såg förtvivlan i hennes ögon, han hörde paniken i hennes röst när hon ropade hans namn. Och det skar genom tystaden, skar genom honom likt en förgiftad kniv. Men han gjorde ingen anstatts att följa efter henne ut i vattnet. Han bara stod och såg efter henne med en blick suddig av varma tårar som rann ner för hans kind. Att behöva se henne försvinna från honom en gång hade varit nog. Den gången hade han trott att han skulle få se henne igen, och hennes frånvaro hade legat som ett mörkt moln över honom. Men hon hade kommit tillbaka i hans liv igen. Lysst upp allting, och de förbjudna stunderna med henne betydde mer för honom än han någosin skulle kunna förklara i ord. Hon var hans syre, hans sol, hans allt. Men trotts allt det hon betydde för honom, lät han henne försvinna igen. Han hade ett val, och han valde att se förtvivlan i hennes ögon och höra paniken i hennes röst framför att sitta i ekan brevid henne, hålla om henne och segla iväg från världen, bara de två. Istället stod han nu i vid stranden och såg henne försvinna ut i ån som glänste likt flytande silver under månen. Glänste precis som hans tysta tårar.
<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><span style="mso-ascii-font-family: Calibri; mso-fareast-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri; mso-bidi-font-family: Calibri;"><span style="mso-list: Ignore;"><span style="font: 7pt ">- TRISTAN!<p style="margin: 0cm 0cm 10pt 36pt; text-indent: -18pt; mso-list: l0 level1 lfo1;">
<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Hon lutade sig fram över relingen och sträckte ut armarna efter honom där han stod alldeles stilla vid strandkanten och såg efter henne. Hon sökte efter något i hans blick. Smärta, sorg, ilska… vad som helst. Men hon såg inget. Allt som mötte henne i mörkret var ett par tomt stirrande ögon fyllda med tårar. Men hon ville ha något mer, ett svar på varför han gjorde så här. Varför han bara sköt henne ifrån sig, som om hon inte betydde någonting för honom. Precis som om de förbjudna stunderna de haft tillsammans inte betydde någonting alls. När han inte visade något som helst tecken på att vilja ha henne tillbaka slutade hon ropa efter honom och drog sig försiktigt in bakom relingen igen. Med blicken fäst på honom drog hon upp knäna under hakan och suddade ut hans konturer med tårar.
<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Som om en gång inte hade räckt. Det hade gjort ont då också, men nu kände hon hur hon gick sönder innombords. Hur hennes hjärta exploderade och blod utav gift for genom hennes kropp. Den gången hade de skiljts åt för att de varit tvunga. Men nu… han hade bara skjutit båten och henne ifrån sig. Och hon kunde inte tolka en enda känsla i hans blick. Hon blundade för att slippa se. Men hans ansikte satt kvar på hennes näthinna. Vinden blåste lätt i hans vågiga hår och hans ögon lyste som solen mot henne.<span style="mso-spacerun: yes;"> Hon kunde höra hans skratt eka mellan hörselgångarna, så verkligt, som om han satt precis brevid henne. Men han skulle troligen aldrig mer sitta brevid henne igen, hon skulle aldrig får höra hans skratt, aldrig få se honom igen. Hon slog upp ögonen igen och torkade tårarna med baksidan av handflatan. Hon måste få titta på honom n sista gång. <p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Han stod fortfarande kvar vid stranden och såg efter henne. Men Isolde var nu så långt bort att hon inte kunde urskilja hans asiktsdrag längre. Hon såg bara skuggan av hans figur under månljuset. Men hon låtsades att hon stod alldelses nära, och såg upp i hans tårfyllda mörka ögon,<span style="mso-spacerun: yes;"> då trodde hon att hon skulle kvävas. För hon kände hur något snördes åt runt hennes lungor och hindrade henne från att andas. Han var så vacker! Utan honom skulle hon ju inte kunna leva. Det hade hon sagt till honom så många gånger. Hon kunde inte andas utan honom, hennes hjärta skulle sluta fungera och hon skulle gå i bitar. Hur kunde han då bara skjuta henne ifrån sig? Låta henne flyta iväg med strömmen och bara se på? Bara stå där… och se efter henne som om han inte hade ett val. Men han hade ju haft ett val. De hade kunnat segla iväg bara de två. Tristan och Isolde. De hade kunnat strunta i världen, de hade kunnat leva sin förbjuda kärlek i fred från alla andra. Istället såg hon honom försvinna bakom träden. Hennes eka gled bara längre och längre ifrån honom, tills hon inte kunde se honom alls. Då kröp hon ihop med armarna tätt omkring sig och låtsades att hon inte fanns mer. <p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Han såg hennes båt förvinna bakom träden och natten verklade plötsligt så tyst, kylan blev plötsligt så påtaglig och han kände sig obefintlig under alla miljontals stjärnor som lyste ovanför honom. Hon hade gjort hans liv stort, hon hade gett det en mening och betydelse. Utan henne fanns inget mer för honom. Han förvandlades till intet utan henne, han kunde känna hur tomheten tryckte mot honom utifrån den hotfulla<span style="mso-spacerun: yes;"> natten och han kände samma tomhet trycka på innifrån. Utan henne var han inte mer än ett skal. Han drog ett djupt skälvande andetag och försökte andas in det sista av hennes närvaro som fanns kvar i luften. Han tänkte spara det inom sig föralltid. Han kastade en lång blick ut mot den silverglänsande ån en sista gång innan han vände tillbaka till slottet. Där han skulle leva ett liv utan att andas, han ville inte förlora det sista han hade kvar av henne.
<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 21 Oct 2008 23:43
duu
det va ngt av det bästa jag läst :O
det är skrivt som av den bästa författaren
du SKA va sjuukt stolt!
jag ger dej mvg i förhand! :D
det va ngt av det bästa jag läst :O
det är skrivt som av den bästa författaren
du SKA va sjuukt stolt!
jag ger dej mvg i förhand! :D
Anonymous
Tue 21 Oct 2008 21:59
mvg? :)
Anonymous
Tue 21 Oct 2008 19:54
asså jäklar, det där är sjuuukt bra skrivet! :'o
EmelieBlondin
Tue 21 Oct 2008 19:04
den filmen e så sjukt jävl grymt kuk fucking bäst :D så jävla underbar film asså :D <3
Anonymous
Tue 21 Oct 2008 15:48
Man får inte fram ett ord efter att läst din novell, man blir bara stumm. Och det är positiv!
Man blir stumm för att den är så fruktansvärt bra!
Skulle inte bli förvånad om man ser ditt namn på en bok i bokhandeln om några år!
Man blir stumm för att den är så fruktansvärt bra!
Skulle inte bli förvånad om man ser ditt namn på en bok i bokhandeln om några år!
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alivebyapril/283310505/