August
Friday 13 August 2010 photo 1/1
|
En annan bild av sanningen.
Han försökte sudda ut tankarna som rörde sig i hans huvud när han gick upp för den smala, knarrande trappan som svängde lätt uppåt i en böj. De flagnande väggarna som omringade honom och böjde sig över honom och kom närmare och närmare för varje steg han tog kändes på något underligt vis tröstande. Den röda färgen som för länge sedan hade varit heltäckande över den knaggliga betongen ingav honom en förnimmelse om att allt var bra och att hans misstankar inte alls stämde.
När han var uppe och satte sin fot på den sista avsatsen upptäckte han till sin förvåning att han var trött i både benen och i huvudet. Yrseln som helt plötsligt kom med fruktansvärd kraft fick honom att vilja spy upp burksoppan han hade ätit till lunch. Han stödde sig mot en av de röda väggarna och satte sig på trappavsattsen och andades lugnt.
Korridoren han befann sig i tycktes på ett förunderligt sett göra allting svartvitt. De föremål som var placerade utefter väggarna framstod som att de endast fanns i gråskala.
Eftersom att det bara fanns ett litet runt fönster, placerat så nära taknocken man kunde komma, så var det kanske inte så konstigt att det disiga kvällsljus som lyckades ta sig i genom den smala fönsteröppningen blev färgat ännu mörkare av den i detta rum omålade betongen innan det landade på diverse föremål.
En ringduva som slagit sig till ro på en gammal hatt och kapp-hängare som stod fritt utplacerad ganska mitt i den unkna, avlånga rummet kurrade irriterat när han slängde en blick på den. Kände man den inte kunde man tro att den var folkilsk, men det var inte så många som kände den, så chansen att missförstånden skulle uppstå var inte särskilt stor.
Han söt sina ögon för en sekund och tog ett djupt andetag innan han återigen reste på sig. Från hans plats i ena hörnet av rummet var det inte många steg bort till den lilla skeva dörr som skulle leda in till badrummet när han väl öppnade den. Men nu såg den ond och illvillig ut när den, lite på glänt, hånlog med sin en gång i tiden mörkgröna färg som nu hade solblekts, vart nu solen kom ifrån, till någon form av blek spygrön.
Med tunga steg släpade han sig tvärs över golvet. När han gick förbi ringduvan ruskade den upprört på sig. Han tänkte att det skulle han också gjort om han satt och försökte sova och någon kom och vankade över ett knarrigt golv under honom. Väl framme vid dörren la han handen på dörrhandtaget och tryckte upp dörren. En kall vindil drog utmed golvet och den kyliga luften fick honom att rysa enda upp i hårroten.
Badrummet var nog det dragigaste rummet i hela stugan, och man gick bara dit om man tvunget måste. Om det inte var för den andra tänkbara anledningen.
Därinne lutade allt och vattenläckorna under åren hade satt sina märken utmed väggar och golv. På väggen bredvid handfatet satt en krok fäst och på den hängde en handduk i lin som konstant var blöt, även fast besöken i det lilla rummet var ytterst ovanliga. Råheten i luften fick nästan tiden att stanna här inne, och det gula sken som glödlampan som satt oskyddad upp och ner i taket gav ifrån sig fick inte precis tiden att gå snabbare. Om den bidrog med någon funktion alls så var det att ge en gnutta värme till den ynkliga vrå som försökte föreställa ett rum.
För att ta sig till toaletten var han tvungen att försiktigt gå förbi det avgrundshål som en gång vattnet från duschmunstycket hade runnit ner i. Nu hade dock ledningarna rostat igen och hade man tur, eller otur beroende på om man gillar det bruna vatten som blir efter att det har legat stilla i ett rostigt rör för länge, så kom det en droppe eller två från ovan när man skruvade på kranen. I bästa fall. Hade man otur så fick man en korsspindel eller en svärm med getingar över sig. Men han hade tagit lärdom av detta och gick nu inte i närheten av avgrundshålet med tillhörande röranordning.
Toaletten var det och andra sidan inga som helst fel på.
Eller den fungerade i alla fall som den skulle.
Om man bortser från att det blev stopp i den oftare än det gick att spola och att knoppen på själva spolanordningen var borta.
Och att sitsen var spårlöst förvunnen. (Egentligen låg den på vinden, men han hade glömt bort vart vinden låg, så han hade inbillat sig själv att det var någon som hade tagit den och att den nu bodde på en mycket vacker toalett i ett slott beläget på Frankrikes landsbygd.)
Utöver det var det inga större fel på den förutom sprickan i stolen där det läckte från, men den tyckte han mest var praktisk, när man blev blöt om fötterna var det alltid så svårt att somna när man satt där. Och han befarade att skulle han somna så skulle han aldrig resa sig igen.
Han satte sig och gjorde det han skulle vilket resulterade i att en liten flod började rinna från stolen och ner mot avgrundshålet på andra sidan rummet som praktiskt nog var benäget på den lägsta platsen i det sluttande golvet.
När han var färdig med sitt reste han sig upp och började åter sin riskfyllda promenad förbi avgrundshålet och fram till handfatet och den konstant blöta handduken. Han tvättade händerna noga och omsorgsfullt och gjorde tillsist ett försök att torka av dem med handduken, vilket gjorde dem mer blöta än vad de var från början.
Nu var det bara en enda sak kvar som skulle göra besöket till badrummet, den långa vägen genom undervåningen, upp för trappan, över hallen och förbi avgrundshålet, värd. Den enda tingesten i det lilla unkna rummet som egentligen inte hade någon funktion, eller ens försökte ha en. Han tog åter ett djupt andetag och pressade ihop sina smala, torra läppar till ett smalt streck innan han lyfte blicken.
Han mötte ett par ögon i spegeln, de tittade på honom med ett självsäkert, nästan kaxigt uttryck gömda i djupet av de mörka pupillerna och de ljusblå irisarna. De mörka, perfekta ögonbrynen som såg sådär nonchalant tillfixade ut så att man visste att personen i fråga hade lagt ner otaliga timmar på att få till just den där oborstade men ändå fullt fungerade, fräscha stilen som återkom i det kortklippta, men inte allt för korta, håret. De tjocka perfekt lagda hårstråna hade en genomsnittlig längd på kanske fem centimeter, och vart och ett av dem hade samma fylligt mörka färg som ögonbrynen. Inga undantag med inslag av några andra färger vart man än tittade.
Kindbenens majestätiska placering som fick ansiktet framför honom att se ut som om att ägaren till det kunde ta för sig vad som helst och lyckas med det utan att möta några som helst motgångar. Deras placering framhävde näsan och munnen på ett sett som orsakade en illusion av att de var helt symmetrisk utsatta och att det inte fanns några skavanker alls i det unga, friska ansiktet. Det fanns det inte heller, men om det skulle ha funnits det så skulle man inte märka dem, för resten av sakerna som fanns att titta på i det vackra, men fortfarande manliga ansiktet dominerade så stort att de tog all uppmärksamhet från betraktarens öga.
Han kom återigen på sig själv med att tänka tankar som inte hörde hemma i hans huvud, inte i någons huvud, i alla fall inte av de människor som bodde här.
Genom att knipa ihop ögonen hoppades han att få bort tankarna som nu bultade och slog med våldsam kraft innanför hjärnbarken. Men när han återigen öppnade ögonen och stirrade in i spegeln så insåg han att det inte gick att fly ifrån faktumet som kvarstod.
Någonting var fel.
Men vad?
Då såg han det. En ögonfrans låg åt fel håll och rubbade symmetrin.
Han rättade till den, släckte lampan och började sin knaggliga vandring tillbaka ner genom stugans skrymslen för att lättat andas ut och sjunka ner i den sunkiga fåtölj som stod placerad framför TV:n på första våningen.
Geo tag
Visa toppen
Show footer