April
Monday 14 November 2011 photo 37/38
|
Change
Vill bara berätta lite om min f.d foderhäst, som vi fick ta bort nu i mars detta året. Bilden är tagen fem dagar innan vi tog bort henne.
mycket cred till alla som orkar läsa allt!
Frida II
1986-06-26
~
2011-03-25
Fux
New Forest
Jag hade ridit väldigt länge, och ständigt varit och ridit i ett privatstall inte långt från stan, där alla mina kompisar stod uppstallade med deras hästar. Jag hade aldrig fått känna mig utanför, utan ofta fått låna när jag ville rid och hjälpa till med allt annat som hade med hästar att göra.
Det var snart sommar, och vi hade förgäves försökt få tag i en sommarhäst.
Ingen svarade på min annons som inte alls stack ut från de andra ton annonserna om sommarhäst, och tillslut satte mamma även in i tidningen i ett försök att nå andra.
Efter två veckor hade fortfarande ingen ringt, och jag förstod att jag inte skulle få någon sommarhäst detta året heller, fast jag längtat så och planerat för att ta emot den på alla möjliga sätt.
En dag senare, ringde en gubbe från ett ställe strax ovanför tingsryd.
Han hade två hästar, en travare och en lite new forest ponny, som han kunde tänka sig att låna ut. Men helst ville han lämna ut dom tillsammans, då dom gått ihop så länge.
Vi kunde bara ta emot en, men bestämde oss för att sätta oss i bilen och åka upp och provrida iaf, det skadade ju inte?
Sagt och gjort, jag, min syster och pappa åkte upp och jag fick provrida den lilla new foresten, som var hela 24 år gammal och inte blivit riden på sex år. Hon var mycket het enligt ägaren också, så lite tveksamt var det allt när jag satte foten i stigbyglen för att sitta upp.
Denna ponnyn, som stod på en gård mitt ute i ingenstans, som delade hage med korna och undangömd från allt omkring var helt otrolig.
Hon krökte fint på nacken utan att jag ens bad henne, och hon höll sig lugn och fin i alla gångarterna. Hon blev inte störd av alla krona som var omkring oss i hagen, en paddock på det stället kunde man ju bara drömma om.
Så tog vi hem henne, och jag tillbringade min bästa sommar någonsin med världens finaste häst, och grät floder när jag fick lämna tillbaka henne.
September, oktober och november kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket av, bara att jag alltid efter skolan gick raka vägen till soffan, och sov i några timmar, hade inte ork med nåt annat. Min mamma såg att jag inte mådde bra, och helt plötsligt fick jag reda på att vi skulle hämta en häst på torsdag. Min Frida.
Jag tillbringade hela min tid uppe hos Frida den vintern, jag satt lycklig på hennes bara rygg i den djupa vintersnön sena kvällar och satt i oändliga timmar i hennes box bara för att få se henne, känna henne och fatta att hon i princip var som min. Pga av hennes ålder, skulle vi FÅ henne av ägarna till sommaren då dom ansåg att hon hade det så bra hos oss, och att hon trivdes och hade det precis så som en gammal häst ska ha det, älskad.
Det var i februari som problemen startade.
Hon hostade från och till, och helt plötsligt blev det mycket värre. Jag slutade rida på henne och gick bara promenader, vi gav henne örter och hade dit vetrinären flera gånger, men dom kunde inte hitta felet. Hon fick ett kolikanfall i ungefär samma veva och jag var livrädd. Vad hände med min fina häst?
Hon slutade tvärt äta, och tappade vikt. Det rasade BOKSTAVLIGEN av henne, och när hon började fälla så smått skymtade jag revbenen, och ryggen stack upp på ett så vis att jag började gråta rakt ut när jag först såg det.
Jag stod i boxen ofta och smekte hennes nosrygg, sa att hon var det finaste jag visste och att hon var tvungen att börja äta, för min skull.
Jag var den som fick säga stopp, jag var den som fick säga att jag inte orkade se henne lida mer.
Kl. 09.45 somnade hon sakta in på gården, fri från hunger och smärta.
Efter att vi tagit bort henne blev jag farligt sjuk, över 40 graders feber i över en vecka, det var som om min kropp kände min sorg och jag kunde inte säga emot. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte tro att hon var borta.
Fridas hagkompis sedan flera år, travaren hade också gått bort nyligen och det kanske kan varit därför, som hon gav upp? Att hon kände att en kär vän gått vidare, och sedan dog av sorg?
Det som gör det så himla svårt för mig att gå vidare är att jag inte vet, att om jag kanske väntat en vecka till, kanske hade hon börjat äta?
Kanske det hade räckt med en dag?
Vad missade jag som hon försökte berätta?
Min historia om min första "egna" ponny, som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.
Lång och ointressant text, och vääldigt rörig men skönt att få skriva av sig.
Tack för en super grupp btw!
~Du togs ifrån mig, när jag minst ville det.
Jag saknar dig varje dag, minut och sekund.
Jag vet att du står och väntar på mig,
väntar på en oändligt grön äng, där varken smärta eller sorg finns.
Jag kommer till dig snart min vän, så vi tillsammans kan gå vidare igen. ~
Frida II
1986-06-26
~
2011-03-25
Fux
New Forest
Jag hade ridit väldigt länge, och ständigt varit och ridit i ett privatstall inte långt från stan, där alla mina kompisar stod uppstallade med deras hästar. Jag hade aldrig fått känna mig utanför, utan ofta fått låna när jag ville rid och hjälpa till med allt annat som hade med hästar att göra.
Det var snart sommar, och vi hade förgäves försökt få tag i en sommarhäst.
Ingen svarade på min annons som inte alls stack ut från de andra ton annonserna om sommarhäst, och tillslut satte mamma även in i tidningen i ett försök att nå andra.
Efter två veckor hade fortfarande ingen ringt, och jag förstod att jag inte skulle få någon sommarhäst detta året heller, fast jag längtat så och planerat för att ta emot den på alla möjliga sätt.
En dag senare, ringde en gubbe från ett ställe strax ovanför tingsryd.
Han hade två hästar, en travare och en lite new forest ponny, som han kunde tänka sig att låna ut. Men helst ville han lämna ut dom tillsammans, då dom gått ihop så länge.
Vi kunde bara ta emot en, men bestämde oss för att sätta oss i bilen och åka upp och provrida iaf, det skadade ju inte?
Sagt och gjort, jag, min syster och pappa åkte upp och jag fick provrida den lilla new foresten, som var hela 24 år gammal och inte blivit riden på sex år. Hon var mycket het enligt ägaren också, så lite tveksamt var det allt när jag satte foten i stigbyglen för att sitta upp.
Denna ponnyn, som stod på en gård mitt ute i ingenstans, som delade hage med korna och undangömd från allt omkring var helt otrolig.
Hon krökte fint på nacken utan att jag ens bad henne, och hon höll sig lugn och fin i alla gångarterna. Hon blev inte störd av alla krona som var omkring oss i hagen, en paddock på det stället kunde man ju bara drömma om.
Så tog vi hem henne, och jag tillbringade min bästa sommar någonsin med världens finaste häst, och grät floder när jag fick lämna tillbaka henne.
September, oktober och november kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket av, bara att jag alltid efter skolan gick raka vägen till soffan, och sov i några timmar, hade inte ork med nåt annat. Min mamma såg att jag inte mådde bra, och helt plötsligt fick jag reda på att vi skulle hämta en häst på torsdag. Min Frida.
Jag tillbringade hela min tid uppe hos Frida den vintern, jag satt lycklig på hennes bara rygg i den djupa vintersnön sena kvällar och satt i oändliga timmar i hennes box bara för att få se henne, känna henne och fatta att hon i princip var som min. Pga av hennes ålder, skulle vi FÅ henne av ägarna till sommaren då dom ansåg att hon hade det så bra hos oss, och att hon trivdes och hade det precis så som en gammal häst ska ha det, älskad.
Fux
New Forest
Jag hade ridit väldigt länge, och ständigt varit och ridit i ett privatstall inte långt från stan, där alla mina kompisar stod uppstallade med deras hästar. Jag hade aldrig fått känna mig utanför, utan ofta fått låna när jag ville rid och hjälpa till med allt annat som hade med hästar att göra.
Det var snart sommar, och vi hade förgäves försökt få tag i en sommarhäst.
Ingen svarade på min annons som inte alls stack ut från de andra ton annonserna om sommarhäst, och tillslut satte mamma även in i tidningen i ett försök att nå andra.
Efter två veckor hade fortfarande ingen ringt, och jag förstod att jag inte skulle få någon sommarhäst detta året heller, fast jag längtat så och planerat för att ta emot den på alla möjliga sätt.
En dag senare, ringde en gubbe från ett ställe strax ovanför tingsryd.
Han hade två hästar, en travare och en lite new forest ponny, som han kunde tänka sig att låna ut. Men helst ville han lämna ut dom tillsammans, då dom gått ihop så länge.
Vi kunde bara ta emot en, men bestämde oss för att sätta oss i bilen och åka upp och provrida iaf, det skadade ju inte?
Sagt och gjort, jag, min syster och pappa åkte upp och jag fick provrida den lilla new foresten, som var hela 24 år gammal och inte blivit riden på sex år. Hon var mycket het enligt ägaren också, så lite tveksamt var det allt när jag satte foten i stigbyglen för att sitta upp.
Denna ponnyn, som stod på en gård mitt ute i ingenstans, som delade hage med korna och undangömd från allt omkring var helt otrolig.
Hon krökte fint på nacken utan att jag ens bad henne, och hon höll sig lugn och fin i alla gångarterna. Hon blev inte störd av alla krona som var omkring oss i hagen, en paddock på det stället kunde man ju bara drömma om.
Så tog vi hem henne, och jag tillbringade min bästa sommar någonsin med världens finaste häst, och grät floder när jag fick lämna tillbaka henne.
September, oktober och november kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket av, bara att jag alltid efter skolan gick raka vägen till soffan, och sov i några timmar, hade inte ork med nåt annat. Min mamma såg att jag inte mådde bra, och helt plötsligt fick jag reda på att vi skulle hämta en häst på torsdag. Min Frida.
Jag tillbringade hela min tid uppe hos Frida den vintern, jag satt lycklig på hennes bara rygg i den djupa vintersnön sena kvällar och satt i oändliga timmar i hennes box bara för att få se henne, känna henne och fatta att hon i princip var som min. Pga av hennes ålder, skulle vi FÅ henne av ägarna till sommaren då dom ansåg att hon hade det så bra hos oss, och att hon trivdes och hade det precis så som en gammal häst ska ha det, älskad.
Det var i februari som problemen startade.
Hon hostade från och till, och helt plötsligt blev det mycket värre. Jag slutade rida på henne och gick bara promenader, vi gav henne örter och hade dit vetrinären flera gånger, men dom kunde inte hitta felet. Hon fick ett kolikanfall i ungefär samma veva och jag var livrädd. Vad hände med min fina häst?
Hon slutade tvärt äta, och tappade vikt. Det rasade BOKSTAVLIGEN av henne, och när hon började fälla så smått skymtade jag revbenen, och ryggen stack upp på ett så vis att jag började gråta rakt ut när jag först såg det.
Jag stod i boxen ofta och smekte hennes nosrygg, sa att hon var det finaste jag visste och att hon var tvungen att börja äta, för min skull.
Jag var den som fick säga stopp, jag var den som fick säga att jag inte orkade se henne lida mer.
Kl. 09.45 somnade hon sakta in på gården, fri från hunger och smärta.
Efter att vi tagit bort henne blev jag farligt sjuk, över 40 graders feber i över en vecka, det var som om min kropp kände min sorg och jag kunde inte säga emot. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte tro att hon var borta.
Fridas hagkompis sedan flera år, travaren hade också gått bort nyligen och det kanske kan varit därför, som hon gav upp? Att hon kände att en kär vän gått vidare, och sedan dog av sorg?
Det som gör det så himla svårt för mig att gå vidare är att jag inte vet, att om jag kanske väntat en vecka till, kanske hade hon börjat äta?
Kanske det hade räckt med en dag?
Vad missade jag som hon försökte berätta?
Min historia om min första "egna" ponny, som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.
Lång och ointressant text, och vääldigt rörig men skönt att få skriva av sig.
Tack för en super grupp btw!
Hon slutade tvärt äta, och tappade vikt. Det rasade BOKSTAVLIGEN av henne, och när hon började fälla så smått skymtade jag revbenen, och ryggen stack upp på ett så vis att jag började gråta rakt ut när jag först såg det.
Jag stod i boxen ofta och smekte hennes nosrygg, sa att hon var det finaste jag visste och att hon var tvungen att börja äta, för min skull.
Jag var den som fick säga stopp, jag var den som fick säga att jag inte orkade se henne lida mer.
Kl. 09.45 somnade hon sakta in på gården, fri från hunger och smärta.
Efter att vi tagit bort henne blev jag farligt sjuk, över 40 graders feber i över en vecka, det var som om min kropp kände min sorg och jag kunde inte säga emot. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte tro att hon var borta.
Fridas hagkompis sedan flera år, travaren hade också gått bort nyligen och det kanske kan varit därför, som hon gav upp? Att hon kände att en kär vän gått vidare, och sedan dog av sorg?
Det som gör det så himla svårt för mig att gå vidare är att jag inte vet, att om jag kanske väntat en vecka till, kanske hade hon börjat äta?
Kanske det hade räckt med en dag?
Vad missade jag som hon försökte berätta?
Min historia om min första "egna" ponny, som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.
Lång och ointressant text, och vääldigt rörig men skönt att få skriva av sig.
Tack för en super grupp btw!
~Du togs ifrån mig, när jag minst ville det.
Jag saknar dig varje dag, minut och sekund.
Jag vet att du står och väntar på mig,
väntar på en oändligt grön äng, där varken smärta eller sorg finns.
Jag kommer till dig snart min vän, så vi tillsammans kan gå vidare igen. ~
Annons
Camera info
Camera NIKON D5000
Focal length 45 mm
Aperture f/10.0
Shutter 1/2500 s
ISO 2500
Comment the photo
Man kommer alltid att tänka "om jag...", men innerst inne vet man ändå att det var rätt beslut som man tog.
Ni hade gjort allt, och tyvärr var ni de som fick ta det tunga beslutet och axla ansvaret när det var dags för den sista resan.
Det tycker jag att du ska vara stolt över, för det är faktiskt inte alla som fixar den biten.
Kram på dig!
Ni hade gjort allt, och tyvärr var ni de som fick ta det tunga beslutet och axla ansvaret när det var dags för den sista resan.
Det tycker jag att du ska vara stolt över, för det är faktiskt inte alla som fixar den biten.
Kram på dig!
Gud, sitter ju nästan här och gråter.. Så hemskt att det slutade så :'( Men ni kommer att ses igen och du kommer älsa andra hästar. Kanske inte på riktigt samma sätt men det kommer få tiden att gå fortare tills ni ses igen :)
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alltomhastar2/498605913/
Visa toppen
Show footer