Aldrig förr har jag känt sådan antipati gentemot en protagonist som i den här boken. Han är för fan helt jävla störd! Jag skriker inombords åt honom allt som oftast. Men boken är intressant.

Oj. Det är en absurdistisk skildring av en väldigt udda man. Han är lite sociopatisk, verkar det som. Han har (nästan) inga känslor, varken för andra eller inom sig själv, men han påverkas väldigt mycket av sin fysiska känsel. Han berättar på sitt extremt observanta, detaljerade och frånkopplade sätt om allt som händer honom från att han åker på sin mors begravning, till att han skjuter en man och hamnar i fängelse, och sedan den ganska Kafka-eska rättsprocessen som följer. Allt han gjort innan han sköt leder till en fällande dom, trots att han faktiskt inte alls sköt med flit. Väldigt bra bok, cool, spännande och engagerande trots huvudpersonens brist på personlighet. Jag antar att det var främst den Camus fick nobelpris för. Välförtjänt.