Mot slutet förstod jag varför den heter som den heter. Han vet att han är annorlunda, det har han alltid varit. Och trots att jag ogillade honom rejält så kände jag stor sympati för honom under rättegången och väntan efteråt. Han kunde inte hjälpa att han var sån. Inte för att han ville vara på något annat sätt, men det kan inte ha varit lätt alla gånger. Kanske var det därför han försökte se så bortkopplat på sin bortkoppling från allting. Inte förrän på slutet började han reflektera, och det gjorde honom upprörd för första gången i kanske hela hans liv - i alla fall första gången i boken. Jag tror att han hade rätt; han hade tur, och alla har otur, för det är samma sak. Och jag är glad för hans skull att han till slut lyckades känna någon sorts samhörighet med resten av mänskligheten, även om det inte var den typ av samhörighet som vanligt folk räknar som gemenskap.

Vi ska tyvärr inte redovisa, bara DISKUTERA. Blä.