Axel smygfotar mig när jag får folk att klappa djur.

Minst hälften av alla som klappar säger först något i stil med "Aldrig!" "Nej, jag tänker verkligen inte...!" eller "Såna här är jag skiträdd för!" men efter att deras pappa/dotter/syskon har klappat och jag har talat om att djuren är snälla och lugna och mjuka och inte giftiga så är de där med fingrarna ändå. "Oj, det var inte alls som jag tänkte mig!" säger de sen. "Den var ju inte slemmig"/"Den var ju mjuk!" Och så ler de åt mig. Ibland säger de tack.

I dag hade jag en mamma och en dotter (fjorton år sådär) som på riktigt var skiträdda för spindeln. De flesta säger bara så för att de tycker att de är lite otäcka, men på de här skakade händerna när de sträckte fram dem. En decimeter från, ryck undan, fem centimeter från, ryck undan, en centimeter från, ryck undan, pip lite och spring runt i en cirkel, men så plötsligt så nuddar ett finger. Flickan grät när de gick därifrån. Efter ett litet tag kom de tillbaka för "bearbetning" som mamman sa, dottern alldeles röd i ögonen, och nu klappade båda två på en gång. Flickan log stort och klappade flera gånger och sa att den var söt och fin.

Det gjorde min dag.

Din dag. Underbart.