jag har många gånger funderat på att ge upp, att lämna allt. men skulle det verkligen vara värt det? just nu så ser jag inget ljus i allt det här mörka, och jag vet inte hur jag ska orka mig igenom det här. det har varit mycket spring fram och tillbaka med vännerna. och jag pallar inte det heller mer. ni som betyder något, ni vet det. och resten kan hålla sig borta. jag har många gåner också fallt ner på marken för att jag inte orkat längre, men jag har alltid rest mig upp med ett falskt leende på läpparna igen och låssas att jag mår bra, men innerst inne mår jag inte bra. jag har varit med om både motgångar och medgångar. men jag vet inte om jag orkar längre, hur ska jag orka kämpa? jag vet inte hur det här kommer sluta eller hur det kommer fortsätta, men jag kan bara hoppas på att vinden vänder och att allt kan bli som förut, trots att jag vet att det inte kommer bli så. det är bara nåra personer som alltid funnits för mig, alltid stöttat mig, alltid älskat mig och alltid skyddat mig ifrån allt ont och det är mina flicks. det är dem jag älskar utav hela mitt hjärta, de är dem jag litar på, dem enda jag verkligen kan prata med. och jag är så stolt över dom. det kallas äkta kärlek! det är för dom jag kämpar, för dom jag lever. och jag tänker inte släppa dom än, det är för tidigt. allt blir bara värre och värre, och smärtan inom mig blir bara starkare och starkare. ett liv utan mening, ett liv utan något att leva för, det är inte värt ett skit. förut kände jag mig som en krigare, jag orkade kämpa emot alla motgångar, men jag blir bara svagare och svagare och snart orkar jag inte ens säga emot. jag har tagit emot så jävla mycket smärta & så jävla mycket skit, men jag gör ändå inget tillbaka, jag är rädd för att såra, svika. så istället tar jag all skit själv och försöker le och gå vidare. det ser enklare ut än vad det egentligen är. jag som upplever livet som ett helvete just nu är inte lätt, men jag hoppas att en dag, kommer allt jag hade förut tillbaka och att jag kan börja om, börja leva det livet jag levde förut. för det jag en gång hade, det är allt jag behöver. jag har många gånger sagt till vänner att jag inte orkar mer. men de säger att jag ska fortsätta hoppas att allt kommer bli bra igen. men jag börjar tro att de bara säger så för att göra mig glad. men tack för att ni ger mig hopp tjejer, tack för att ni ständigt finns där för mig och stöttar mig, jämt ställer upp för mig, lyssnar och förstår. lämna mig aldrig, ni är det enda jag har kvar, ni är det enda jag kämpar för. så med gråten i halsen, tårarna i ögonen och smärtan i min kropp, fortsätter jag att kämpa, trots att jag egentligen inte orkar. mina vänner, är en grymt stor del av mig, att ni jämt gör min dag så jävla bra, ni får mig att leva dag för dag som om det vore min sida, jag vill bara tacka er för allt nu gör. Tack vare er står jag fortfarande här idag. annars hade jag gett upp för länge sen. att mitt liv en gång i tiden va så jävla perfekt, och nu helt skit.. det är något jag inte förstår, men det är något jag får leva med. inget i livet är som man förväntat sig. det är inte över idag, men det kan det vara imorgon. även om jag slutar kämpa så slutar jag aldrig hoppas. trots allt så finns det alltid ett ljus i mörket och jag kämpar verkligen för att nå dit. men om jag kommer orka kämpa enda dit eller inte, det är en jävla bra fråga. och det kan jag inte svara på just nu. men om jag inte orkar så förlåt, men då finns det verkligen bara en enda utväg.. :/

Annons

The photo has no tags

January 2010