September
Wednesday 21 November 2012 photo 1/1
|
Vi bodde någonstans där man inte kunde tjäna pengar. Tågspåret ut ur staden var sedan länge överfullt av vagnar, dessa i sin tur överfulla med människor som ville fly den redan fördömda staden. I dagar hade tågtrafiken stått stilla, och ingen hjälp såg ut att komma till de strandade resenärerna.
En vän till familjen hade dock ett eget spår som gick parallellt med stadens eget. Av denna vänliga själ fick vi en bastant och rostig gammal godsvagn för att kunna ta oss förbi den stillastående tågkön.
Godsvagnen stod fastgjord med sprintar i två stolpar, en på vardera sida om spåret. Vi gick fram till den och började ivrigt fumla med sprintarna. Dessa var också rostiga, så vi började istället att sparka på dom.
Med en gnisslande smäll lossnade båda sprintarna och vagnen började genast röra sig. Vi började springa efter den, och för ett tag så kände jag att jag kanske inte skulle hinna ifatt våran enda väg ut ur staden. Jag tog i allt jag kunde och hoppade upp på godsvagnens tak. Jag insåg snart att jag var ensam, men jag hade inte tid att oroa mig för dom andra då hastigheten snabbt ökade.
Vagnen for förbi det igensatta spåret i en otrolig hastighet och någon minut senare såg jag att spåret slutade i en kraftig uppförsbacke. Jag höll i för allt jag var värd och sköt sedan upp i luften. Det kittlades i magen och jag befann mig snabbt hundratals meter ovanför marken. Genom molnen såg jag ett soligt berglandskap och några söta kor.
Vagnen började snart tappa höjd och jag spände varenda muskel i kroppen inför det kommande nedslaget.
Vagnen slog i marken precis invid ett stup ned i avgrunden, men flög nu upp igen med förnyad kraft. Ännu en gång blickade jag över det enorma bergslandskapet innan jag åter igen tappade höjd och studsade mot marken.
Efter en tredje resa upp i luften så kraschade vagnen ned vid sidan av ett vattenfall.
Jag tog mig upp och överblickade nu en ny stad. Här skulle jag vänta på mina vänner.
Jag hittade snart en slöjdsal. Jag kom på något som jag kunde bygga, men jag visste inte hur jag skulle få in gängor i konstruktionen så att jag kunde skruva ihop de två delarna.
Jag hittade en svart, tvådelad patron på ett bord. Personen som gjort denna hade försökt att med hjälp av just gängor återförena de två delarna.
När jag tog upp patronen för att studera hur gängorna var gjorda så upptäckte jag att personen innan mig hade misslyckats. De två delarna föll genast isär och ur patronen föll krut. Jag ångrade genast min nyfikenhet och försökte med båda delarna att skyffla upp krutet in i patronen igen. Trots upprepade försök så ville krutet inte in i patronen, och nu när den var delad så reagerade den med luften och blev tillsammans med krutet gul.
Jag lade snabbt delarna ifrån mig och kände kort hur skuldkänslor sköljde över mig. Vad ledsen den som hade försökt att laga patronen skulle bli.
Jag erkände mig själv besegrad. Istället för att krångla till det med gängor och konstiga konstruktioner började jag snickra på en yxa. Denna kunde jag försvara mig med.
Och hugga ned träd.
Annons
Camera info
Camera GT-I9100
Focal length 4 mm
Aperture f/2.7
Shutter 1/17 s
ISO 64
Visa toppen
Show footer