September
Show more 
Sunday 28 March 2010 photo 4/27
|
Jag var en vanlig människa, jag var påväg nånstans. Jag gick på tåget jag skulle med, och när jag kom fram var jag i en helt annan värld.
Jag hamnade i en miljö liknande Årsta havsbad, där Årsta slott står. Någon slags tjänare hälsade mig välkommen.
I dennna värld blev jag magiker, och jag skulle skydda en tjej jag tyckte om mot en annan, ond magiker. Jag var ny och lärde mig fortfarande, medan den onda hade haft hela livet på sig att bli bättre än mig och hade två medhjälpare vid hennes sida. En gammal man som hjälpte henne med hennes magi och en tjänare.
Jag kunde med min magi förflytta mig till andra ställen, det var som att världen zoomades ut till en långsmal bana. På denna bana kunde jag glida fram som på skridskor och snabbt ta mig dit jag ville, från somriga dalar till snötäckta berg.
Jag åkte runt lite på måfå och hittade ett ställe jag kände igen. Jag hamnade i ett bergspass. Snön låg hårt packad och längre fram till höger, vid slutet av bergsväggarna, fanns det en ingång i en ungefär 5 meter hög del av berget. Ovanför ingången var ett plågat huvud skulpterat, och utanför utgången var marken tillplattad som en rund scen, med tomma stenpelare upp längs kanten med jämna mellanrum. Enda sättet att ta sig ur bergspasset var att gå ut på scenen.
Jag såg att något inte stod rätt till, att om man tittade noga så såg man en genomskinlig hinna som hängde i luften mellan pelarna. Det var som att dem var invirade i gladpack,. En fälla tänkt för mig.
Jag bröt av isbitar från marken och kastade på hinnan. Då visade sig den gamla mannen. Han såg att jag upptäckt fällan och hånade mig, sa åt mig att försöka ta sönder den, säker på att jag skulle misslyckas.
Jag bröt loss en stor, vass isbit, gick fram till hinnan och högg hårt. Det blev ett hål och hinnan löstes upp. Jag gick till nästa mellanrum och gjorde samma sak, med samma resultat. Den gamla mannen började se orolig ut och sa åt någon att komma.
Från ingenstans kommer en 10 meter hög, pälsbecklädd jätte med en stor klubba. Jag förvandlade mig snabbt till en liten fågel och flög bortåt. Jätten svingade sin klubba men missade mig precis. Jag tänkte flyga därifrån, låta dem stå där och känna sitt misslyckande, men jag vände om. Jag kunde inte låta dem vandra fritt i världen.
Jag svängde runt och landade i min mänskliga form på bergstaket över ingången. Jätten kom emot mig. Jag lade samman mina handflator och kanaliserade alla känslor jag hade i kroppen ut till händerna tills det började sticka och spraka. Man slappnade av, struntade i verkligheten och lät alla känslor flöda ut i händerna. Spänning, rädlsa, kyla, smärta. Jag släppte taget och skickade en sprakande boll mot jätten, som ramlade ihop helt lealös och förvandlades till den onda magikern. Medan hon försökte ställa sig upp märkte jag att den gamla mannen hade börjat klättra upp mot mig. Snabbt släppte jag verkligheten och skickade iväg en boll mot honom. Han tappade taget, men bara för en kort stund, till synes opåverkad. Han sade att jag var svag, att jag inte gjorde rätt, varpå han plötsligt skickade en boll på mig. Jag föll omkull och tappade all kontroll över musklerna, men kunde snabbt ställa mig upp igen. Den onda började komma upp till oss. Jag försökte skicka bollar på båda innan jag återigen förvandlade mig till fågel och flög därifrån.
_ _ _ _
Jag var nu med hon jag tyckte om, hon jag skulle skydda. Vi teleporterade oss till ett ställe och kom fram till något som såg ut som en snötäckt tältplats. Ett fyrkantigt tält stod uppsatt med orange eller grön duk, och lite var stans stod stora lådor, med samma slags tältduk som överdrag.
Såfort vi klev ur den magiska porten till denna plats hoppade den onda fram och skar min skyddsling i benet, varpå hon föll ihop. Jag drog snabbt upp mitt svärd och tog även upp det som min skyddsling hade tappat. Magikern skrattade åt mig och jag sprang efter henne med ren vrede pumpandes i kroppen. Vi högg mot varandra och sprang runt på tältplatsen. Hon ställde sig tillslut bakom en låda och sträckte sig över den för att köra sitt svärd i mig. Jag gick åt sidan och försökte samma sak. Hon flyttade sig så jag kastade båda svärden efter henne. Hon klev ur vägen för båda, men ena svärdet hade studsat ut snett till sidan om mig, så jag hoppade snabbt fram till det och drog det igenom henne. Hon såg besviken ut, men verkade inte bry sig så mycket. Jag högg om och om igen, men hon bara gick till mitten av tältplatsen och ropade på sin tjänare, något om att hon behövde ett nytt liv. Hon lade sig på marken vid en stol. Jag sprang till min skyddsling och stöttade henne fram till magikern. Där hade tjänaren satt sig och börjat sjunga, en sång för att skänka nytt liv till sin mästare. Jag tog fram min kniv och skar snabbt mot hans hals, men när jag tittade igen så satt han fortfarande kvar och sjöng. Han sade glatt och retfullt att så länge han gav liv så kunde hans eget liv inte röras.
Sen kommer jag inte ihåg nå mer
Jag hamnade i en miljö liknande Årsta havsbad, där Årsta slott står. Någon slags tjänare hälsade mig välkommen.
I dennna värld blev jag magiker, och jag skulle skydda en tjej jag tyckte om mot en annan, ond magiker. Jag var ny och lärde mig fortfarande, medan den onda hade haft hela livet på sig att bli bättre än mig och hade två medhjälpare vid hennes sida. En gammal man som hjälpte henne med hennes magi och en tjänare.
Jag kunde med min magi förflytta mig till andra ställen, det var som att världen zoomades ut till en långsmal bana. På denna bana kunde jag glida fram som på skridskor och snabbt ta mig dit jag ville, från somriga dalar till snötäckta berg.
Jag åkte runt lite på måfå och hittade ett ställe jag kände igen. Jag hamnade i ett bergspass. Snön låg hårt packad och längre fram till höger, vid slutet av bergsväggarna, fanns det en ingång i en ungefär 5 meter hög del av berget. Ovanför ingången var ett plågat huvud skulpterat, och utanför utgången var marken tillplattad som en rund scen, med tomma stenpelare upp längs kanten med jämna mellanrum. Enda sättet att ta sig ur bergspasset var att gå ut på scenen.
Jag såg att något inte stod rätt till, att om man tittade noga så såg man en genomskinlig hinna som hängde i luften mellan pelarna. Det var som att dem var invirade i gladpack,. En fälla tänkt för mig.
Jag bröt av isbitar från marken och kastade på hinnan. Då visade sig den gamla mannen. Han såg att jag upptäckt fällan och hånade mig, sa åt mig att försöka ta sönder den, säker på att jag skulle misslyckas.
Jag bröt loss en stor, vass isbit, gick fram till hinnan och högg hårt. Det blev ett hål och hinnan löstes upp. Jag gick till nästa mellanrum och gjorde samma sak, med samma resultat. Den gamla mannen började se orolig ut och sa åt någon att komma.
Från ingenstans kommer en 10 meter hög, pälsbecklädd jätte med en stor klubba. Jag förvandlade mig snabbt till en liten fågel och flög bortåt. Jätten svingade sin klubba men missade mig precis. Jag tänkte flyga därifrån, låta dem stå där och känna sitt misslyckande, men jag vände om. Jag kunde inte låta dem vandra fritt i världen.
Jag svängde runt och landade i min mänskliga form på bergstaket över ingången. Jätten kom emot mig. Jag lade samman mina handflator och kanaliserade alla känslor jag hade i kroppen ut till händerna tills det började sticka och spraka. Man slappnade av, struntade i verkligheten och lät alla känslor flöda ut i händerna. Spänning, rädlsa, kyla, smärta. Jag släppte taget och skickade en sprakande boll mot jätten, som ramlade ihop helt lealös och förvandlades till den onda magikern. Medan hon försökte ställa sig upp märkte jag att den gamla mannen hade börjat klättra upp mot mig. Snabbt släppte jag verkligheten och skickade iväg en boll mot honom. Han tappade taget, men bara för en kort stund, till synes opåverkad. Han sade att jag var svag, att jag inte gjorde rätt, varpå han plötsligt skickade en boll på mig. Jag föll omkull och tappade all kontroll över musklerna, men kunde snabbt ställa mig upp igen. Den onda började komma upp till oss. Jag försökte skicka bollar på båda innan jag återigen förvandlade mig till fågel och flög därifrån.
_ _ _ _
Jag var nu med hon jag tyckte om, hon jag skulle skydda. Vi teleporterade oss till ett ställe och kom fram till något som såg ut som en snötäckt tältplats. Ett fyrkantigt tält stod uppsatt med orange eller grön duk, och lite var stans stod stora lådor, med samma slags tältduk som överdrag.
Såfort vi klev ur den magiska porten till denna plats hoppade den onda fram och skar min skyddsling i benet, varpå hon föll ihop. Jag drog snabbt upp mitt svärd och tog även upp det som min skyddsling hade tappat. Magikern skrattade åt mig och jag sprang efter henne med ren vrede pumpandes i kroppen. Vi högg mot varandra och sprang runt på tältplatsen. Hon ställde sig tillslut bakom en låda och sträckte sig över den för att köra sitt svärd i mig. Jag gick åt sidan och försökte samma sak. Hon flyttade sig så jag kastade båda svärden efter henne. Hon klev ur vägen för båda, men ena svärdet hade studsat ut snett till sidan om mig, så jag hoppade snabbt fram till det och drog det igenom henne. Hon såg besviken ut, men verkade inte bry sig så mycket. Jag högg om och om igen, men hon bara gick till mitten av tältplatsen och ropade på sin tjänare, något om att hon behövde ett nytt liv. Hon lade sig på marken vid en stol. Jag sprang till min skyddsling och stöttade henne fram till magikern. Där hade tjänaren satt sig och börjat sjunga, en sång för att skänka nytt liv till sin mästare. Jag tog fram min kniv och skar snabbt mot hans hals, men när jag tittade igen så satt han fortfarande kvar och sjöng. Han sade glatt och retfullt att så länge han gav liv så kunde hans eget liv inte röras.
Sen kommer jag inte ihåg nå mer
Comment the photo
2 comments on this photo
Visa toppen
Show footer