September
Show more 
Sunday 24 October 2010 photo 8/27
|
Miro och Kim skulle ut och springa en bit utanför Årsta havsbad, nära där jag bodde förr. Det var en jättefin dag och Kim satte sig ned för att knyta skorna. Jag drog genast upp kameran och tyckte att det skulle bli en kanonbild. Solljuset, diset i bakgrunden och det stora breda spåret i skuggan av de enorma träden. Kim ställde sig dock upp igen och fattade inte vad jag menade, så jag gav upp.
När Kim och Miro började springa kom Kapten i sin bil med 3 andra i som jag inte kände.
- Kapten. Jag är lite snorig och täppt i näsan, så vad tror du om att jag springer milen?
Han började svara men avbröt sig själv och började köra vidare in under träden. Jag hoppade in i bilen och då sa en av dom i baksätet att jag kunde springa, men att jaginte behövde ta i så hårt. Jag tyckte att det lät som en bra idé och satt kvar i bilen.
Efter en bit in bland träden så åkte vi förbi en plats med massa barn. På ett räcke satt en hel rad av dom, varav en kastade en sten på bilen.
Kapten flög ut och hoppade över ett staket i jakt på den som kastade.Han misslyckades dock och kom tillbaka med ett litet leende på läpparna som verkade säga "det där väntade dom sig nog inte". Sekunden senare var det en till som kastade en sten, och då var Kapten igång igen. Efter att ha sprungit ett tag kom han tillbaka igen, och då kom stenen som träffade honom i bakhuvudet.
Snabbt vände han sig om och grep tag i barnet som hade kastat den. Han visste dock inte riktigt vad han skulle göra med det, så han gav det till mig och sade att jag skulle släpa runt honom upp och ned tills han pratade. Så där gick jag runt och höll barnet i benen. Vi mötte hans mormor på en parkeringsplats längre in i skogen intill ett hus. Hon kände dock inte igen sitt barnbarn, då det var upp och ned.
Jag gick in i huset och lade barnet på bordet. Sedan brakade helvettet lös. Folk kom springande från skogen ut på golfbanan framför huset och började skjuta mot det. Jag sprang upp medan alla i huset besvarade elden. I rummet högst upp mötte jag Acosta. Han stod där och var lika häftig som alltid. Jag hade drömt om det här huset förut. Jag kände igen mig. Jag tittade ut och beundrade utsikten. Rakt utanför fönstret och 30 meter ner fanns en rektangulär golfbana omringad av skog. Solen lös och människor sprang runt vid kanterna och sköt mot huset. från vänster ser jag en figur som börjar röra sig mot oss.
-Akta vänster! Kommer in mot mitten! skriker jag. Ingen verkar dock höra, och snart så har Mikaela klättrat upp till mig och Acosta. Hon hade glömt en krita, och undrade om hon kunde få den av mig. Jag, som drömt om huset förut, visste exakt vart den var och drog fram en liten plastgrej med kritor och några papper i. Hon tackade och sprang iväg igen.
Sen kommer jag nog inte ihåg nå mer.
Annons
Comment the photo
2 comments on this photo
Visa toppen
Show footer