Jag var nere hos Carlsundarna igen. I en av deras hagar fanns ett fyrkantigt hål där en stor pelare som Mayafolket hade byggt upp stod. Den var runt 100 meter hög och sträckte sig någon kilometer ner i hålet. Längs alla sidorna var ansikten uthuggna. Alla hade samma form, små ögon och en ojämn rektangulär mun, alla i olika storlekar.

Folk klättrade ofta på pelaren, men ingen hade vågat ge sig ned i djupet. Jag och några andra var ute och klättrade på den en dag då några kom och hotade oss till livet. För att få leva skulle vi klättra med dom ner till den absoluta bottnen av hålet där ingen hade vart förr. Det var länge sen jag kännde mig så rädd. Jag såg framför mig hur jag skulle tappa taget och falla ner i oändligt mörker för att sedan krossas mot det okända.

Dom slängde ut linor till oss som räckte ungefär till marknivå, men resten av biten ned i hålet skulle vi få klättra utan hjälpmedel. Alla tusentals stenansikten stirrade tyst ut i ingenstans då jag satte fötterna och händerna i munnarna på dom för bättre grepp. En bit ner tappade jag nästan greppet och jobbade frenetiskt för att hålla mig kvar vid ett av ansiktena, men tillslut fick jag ett bra tag och fortsatte min resa ned.

Efter ett tag började rädslan att avta, och jag började tänka på att det faktiskt kanske skulle finnas något positivt i att ha blivit nedtvingad här. Jag klättrade lättare och tog mig fram snabbare utan att behöva vara rädd.

Till sist nådde vi bottnen och alla kom ned helskinnade. Vi letade runt och hittade en dörr mitt i pelaren, med ett bakomliggande svagt upplyst rum. Vi hittade en gammal moped på golvet längs en av väggarna... Sen kommer jag tyvärr inte ihåg nå mer.

Annons

The photo has no tags

October 2012