September
Show more 
Tuesday 12 April 2011 photo 12/27
|
Vid närmare eftertanke tror jag att hajen, om möjligt, ska vara ännu fetare.
______________
Det var mörkt ute på kajen. Endast ett fåtal lampor lyste upp. Jag var ombord på en stor båt. Jag hade koll på kamerorna. Det var någon som kom med en bil och började lasta in saker i båten.
Plötsligt blev det problem. En av killarna som lastade in hade utan förvarning slagit ned den andra och sprang iväg med offret springande efter sig. Jag kommenterade hela händelsen med hjälp av kamerorna och höll vaktpersonalen uppdaterad. Gärningsmannen hoppade över till en annan båt. Offret försökte hoppa efter men missade och ramlade istället ned i vattnet. "Man i vattnett!" Skrek jag och sprang ut. Jag slängde mikrofonen precis utanför båten i hopp om att någon skulle hitta den senare när det blev ljust.
Jag sprang fram till kanten där killen ramlat i. Han klättrade just då uppför en stege och kommenterade hur dålig han var, sedan vände han och skulle gå hem. "Nej! Du kan inte gå hem i blöta kläder! Du kommer dö!"Säger jag bestämt till honom. Killen tittar på mig. Han ser ut att vara runt 17 år.
"Men ofta jag kommer få nå slags militärkläder av dom ombord..." säger han.
"Ja! Nu kommer du med och får militärkläder annars..." sade jag med ett litet leende för att mjuka upp situationen.
Killen ändrade sig och kom med mig tillbaka till båten. Jag visade upp honom för närmaste befäl som sade att givetvis skulle han få låna deras kläder, och snart kom killen ut med blå uniformsjacka och vita byxor. Jag tyckte det såg jättehäftigt ut och skulle ta en bild, men han ville aldrig stå still.
_ _ _
Jag var tillbaka. Efter så lång tid var åter igen värnpliktig.
Vi hade införskaffat en ny minibuss till plutonen, och en ny motorcykel till Richard. När vi kommer tillbaka till kasernen så åkte Richard ut i skogen för att testa sin nya MC. Då ville Kim följa efter, så vi hoppade in i minibussen och körde rakt in i skogen bland buskar och träd. Vi fastnade lite här och var på stubbar och småträd men tog oss snart ut igen innan någon hann se.
Richard lämnade oss ett tag och ville att Kim skulle hålla koll på motorcykeln så att den inte repades eller gick sönder.
"Visst!" sade Kim.
När Richard kom utom synhåll börjde Kim dra in motorcykeln i skogen mot alla granar (vars barr repade lacken så mycket dom bara kunde) och han lyckades även välta den och fastna på gasen så att den åkte runt runt på sidan i gruset och jorden, detta precis när Richard kom tillbaka. Richard tyckte dock inte att det såg så farligt ut så han körde ut i skogen igen, så jag och Kim påbörjade en ny vansinnesfärd och åkte efter. Vi kom inte så långt och hamnade mycket snart i en bergig nedförsbacke fylld med småträd och stubbar. Jag och Kim ropade av spänning när vi körde på en av stubbarna med ena hjulet. På något helt logiskt drömsätt lyckades vi vända bilen, men hur skulle vi ta oss upp igen? och hur skulle vi göra detta utan att någon såg? Hade vi kört runt för länge? Vi öppnade de båda främre dörrarna och från sätet började vi ta tag i träd och grenar för att med handkraft dra oss uppför backen igen.
Det var jobbigt men tillslut var vi uppe igen. När vi klev ur bilen såg vi också att ingen fanns i närheten som kunde ha sett vad vi haft för oss. Jag kände hur jag kunde slappna av igen. Inget prat med befälen denna gång!
_ _ _
Nu var jag hos en vän till mig. Hon skulle komma hem nästa dag så jag skulle sova där och vänta på henne. Jag låg på hennes säng och kollade igenom hennes bilddagbok (bilddagboken.se). Denna var dock utformad som ett kollegieblock. Jag kände mig lite skyldig när jag kollade igenom blocket, så jag la undan det.
På morgonen sken solen starkt in genom fönstret. Innan min vän kom hem skulle jag sätta upp en krånglig träarm med någån slags gardin på. Denna skulle sättas upp på min väns jordglob som stod en bit från fönstret.Efter mycket om och men lyckades jag klämma fast anordningen runt jordgloben och armen sträckte sig rakt ut i rummet med gardinen stående längs med den (ja, stående)
När jag var klar med detta fick jag också för mig att jag måste bädda sängen. Jag kunde ju inte lämna den obäddad efter att jag rört till allt!
_ _ _
Vattnet var ganska varmt och behagligt. Jag var ute med mamma, syster och en stor, fet, sliten och gammal vithaj. Vi simmade runt lite och jag var lite smårädd för hajen som sakta simmade runt oss och alltid kollade på mig med sina vita, smutsiga ögon. Jag gick upp på en strimma land som fanns mitt i vattnet bestående av träd och stenar. Under en stor sten hittade jag något som liknade kristall. Jag visste att denna typ av kristall var vanlig och inte på något sätt värdefull, men jag ville ha en bit med mig hem ändå.
Jag testade den stora stenen lite men den gick inte att rubba, så jag letade vidare och fann snart en platt sten, lite större än min ena hand, som hade detta kristalliknande stenslag i sig. Stenen påminde om gummi, så jag började skala av det yttre lagret av stenen för att komma åt kristallen, Jag märkte även att det jag skalade bort var vattenlösligt, så jag doppade stenen i vattnet och började tvätta bort mer och mer av den.
Till sist märkte jag att det inte var så mycket kvar, så jag gav upp. Jag tänkte simma tillbaka men såg min feta vithaj sakta simma där jag skulle hoppa i. Dess tomma ögonvitor iakttog mig på ett skrämmande men lugnt sätt, som att han när som helst skulle kunna dra sig ur sin eviga slöhet och bestämma sig för att detta skulle vara mina sista sekunder i livet. Min syster simmade fram till mig och undrade hur jag skulle kunna simma tillbaka nu när hajen var där jag skulle hoppa i. Hon visste nog om att jag var lite rädd för den.
Jag kunde dock inte stå där som ett fån, och hajen hade inte anfallit mig förr så det skulle den nog inte göra nu heller. Jag hoppade i och simmade bort
_ _ _
Jag befann mig nu i en värld under jord. Innan vi kom dit hade vi fått veta att vi absolut inte fick äta av något här som någon annan redan hade rört vid. Då skulle vi vara fast för evigt.
Folket som bebodde denna plats såg ut som mildare varianter av knarkare eller luffare, fast ändå inte. Dom hade inte alltför trasiga kläder och såg väl inte alltför smutsiga ut, men deras blick och inaktivitet förstörde direkt illusionen om att allt var som det skulle.
Vi gick in i det väl upplysta grottsystemet och styrde stegen mot en affär. Väl där inne gick jag fram till disken. Det stod två tjejer där bakom som undrade om jag ville ha något, och började genast att lägga fram olika talrikar med mat på till mig. Deras blickar var uppspärrade och nervösa, deras leenden falska.
Jag flyttade mig lite åt sidan, varpå en man med långt, ovårdat hår och en skallig plätt mitt på huvudet sa att jag kunde ta hans hamburgare. Jag tittade bort ett kort ögonblick och tyckte mig i ögonvrån se att han spottade på den. Även denna invånaren var nervös, och också ivrig. Alla blickar vi fick var från folk som gick runt och låtsades som att allt var bra, folk som inte vågade tänka på hur fel allting omkring dom egentligen var.
Jag hittade en hylla med färdiglagade pizzor som man bara behövde värma i ugnen eller mikron. En pizza hade blivit öppnad, så jag öppnade en av kartongerna och undersökte förpackningen runt pizzan, som såg ut som silvrigt papper. Jag lyckades i mitt letande riva sönder lite av förpackningen, men jag brydde mig inte så mycket
Annons
Visa toppen
Show footer