Min farmors hund hade förvandlats till en säl. Han var olycklig och jag försökte hela tiden göra honom glad. Jag fattade dock inte mycket av det som hände och frågade mamma, som förklarade allt för mig.

Jag gick ut till hunden, som nu var en krokodil, och försökte få honom att leka med mig. Han sa något om att det inte var värt det, men då visade jag hur stark han var med sina nya käftar och hur lätt han kunde bita sönder pinnar. Han började le och jag hittade en ny pinne som vi kunde leka med, men då kom mamma och sa att vi alla måste samlas. Hon ville visa oss något.

Vi var kanske 7 stycken totalt. Alla satte sig i små orangefärgade koppar som mamma sorterade upp, sen använde hon kraften för att för att teleportera oss till ett rymdslag mellan imperiet och rebellerna.

Mamma lät oss se detta och sa åt oss att vi skulle fly. Själv hamnade jag med någon annan i en X-Wing, och när vi påväg ifrån denna krigszon åkte förbi imperiets flaggskepp så såg vi en stor konstruktion längs sidan som dröp av elektriska blixtar. Intill denna fanns ett galler som satt för ett runt hål i skeppets sida. Bakom gallret fanns ett blankpolerat hålrum i skeppet, där bränsle låg i stora och små pölar på golvet.

Jag tyckte att det var konstigt att ingen av alla rebeller försökte förstöra denna stora elinstallation, men istället för att rikta våra lasrar mot den så sköt vi mot gallret i förhoppning om att sätta eld på bränslet och därigenom förstöra hela konstruktionen.

Det var kaos och vi fick flyga runt flera gånger. Det kom förbi en annan X-Wing och piloten frågade undrande om det verkligen gick bra och varför vi var kvar där när vi skulle fly. Vi lät honom vara och började än en gång gå lös på gallret med våra lasrar.

Sista skottet gick in och studsade på de blankpolerade ytorna ända fram till bränslet som fattade eld och fick hela utrymmet att explodera. Elinstallationen gick sönder och rebellerna tog sig snabbt in i hålet där gallret hade suttit. Jag kom också dit och såg hur dom flesta direkt började jobba med att skrubba in nå kopparfärgad lösning i taket för att flera laserstrålar inte skulle kunna studsa runt där inne. Detta var helt logiskt tyckte jag så jag började hjälpa till.

Kort efter att jag börjat skrubba så var det dock något som kändes fel. Darth Vader var påväg. Jag sprang bort till alla jediriddare som stod samlade vid en ingång som ledde längre in i skeppet. Där såg jag en som jag mött förut, men jag vet inte vart eller när. Hans namn var något liknande Dottmeneu och han var en mycket feg fransman som försökte sitt allra yttersta att vara en gentlemannamässig hjälte i kvinnors närhet. Han stod med ett självsäkert, brett leende och pratade med en kvinnlig jedi tills Darth Vader kom.

Ingen hade ens en chans. Ingen verkade ha mod nog att göra något. Darth Vader stod där och hånade oss medan han tog en efter en och ströp till döds med kraften.

På något sätt var jag den enda som klarade mig undan. Jag backade och måste ha gått ut genom närmsta dörr, för nu stod jag i en snöbeklädd stad och tittade in genom ett skyltfönster. Där inne stod Vader och gjorde slut på den sista av jediriddarna. Hans ögon var uppspärrade och det var blod på fönstret som han livlöst hängde mot.

Jag joggade iväg och träffade snart på några kompisar som lekte nå zombiekull. Den som blev nuddad av en "zombie" på överkroppen blev själv en zombie och skulle jaga alla andra.

Givetvis ville jag vara med i en sån kul lek, så jag sprang med dom. Det dröjde dock inte länge förns en stor kille i röd jacka sprang rutn ett hörn och rakt in i oss. Han tog tag i oss och sade att vi nu också var zombies. Helvette... Jaja. Nu ska dom få!

Jag såg hur dom andra sprang ifrån oss, så jag sprang åt andra hållet och tänkte springa runt några kvarter för att sen möta dom rakt på. Vilken hastighet jag fick upp! Mina fötter jobbade som trumpinnar och jag kände mig så bäst!

Jag tänkte springa in i en gränd men där stod en tråkig människa som med jättetråkig och trött röst mummlade något och gjorde ett slött stopptecken med handen. Det var privat mark eller något liknande. Jag fick i alla fall inte springa in där.

Jag sprang istället runt ett annat hus och kom till en solig grön park med grästäckta kullar. Jag sprang emot närmsta kulle och när jag nästan var uppe gjorde jag en handvolt som fick mig att flyga över toppen. Jag hade dock inte räknat med hastigheten så jag flög för långt och bara väntade på smärtan jag skulle känna när slog i marken vid kullens bas istället för att landa på fötterna mitt i nedförsbacken.

Under min långa flygtur ropade jag ut ett långt "Wooooohooohooooooooo!" och slog tillsist i marken. Det gick dock mot förmodan bra och jag var snabbt på benen igen och började springa mot dom andra som var med i leken.

I parkens mitt möttes vi och leken var slut bara sådär. Istället sprang vi bort till kanten av parken och började klättra upp för en rostig och osäker metallvägg som lede in till något som såg ut som en stor, rostig och övergiven industribyggnad. Vi började klättra på alla wobbliga stänger som stack ut ur den halvförstörda byggnaden, men då kom Susannas pappa och sade att hon inte fick klättra där för hon var bara 16. Pappan pekade senare på Mehdi och sade att han bara var 17, så han fick väl klättra där men det var precis på gränsen. Susanna blev sur och medan hon började klättra ned så frågade jag Mehdi om det verkligen var så att han var "bara" 17. Till svar fick jag något liknande "Bry dig inte" medan han samtidigt vände bort ögonen och såg ut att skämmas. (Inte likt dig Mehdi Bembli)

Sen kommer jag inte ihåg nå mer.

Annons

The photo has no tags

Camera DMC-FT2

Focal length 5 mm

Aperture f/3.3

Shutter 1/50 s

ISO 80

Date

October 2012