September
Show more 
Saturday 9 July 2011 photo 22/27
|
--Fixade molnen lite--
Sjukaste på länge.
Jag träffade en tjej. En tjeje som var underbar på alla sätt. Hon var finast i världen med hennes hår som var nästan vitt med en nästan osynlig ton av blå.
Vi lärde känna varandra, och det dröjde inte länge föränn vi älskade varandra som inga andra på denna jord. Vi gjorde allt tillsammans och planerade vårat liv ihop, allt detta utan att jag visste om hemligheten som hon bar på.
På något sätt hittade vi ett uråldrigt rymdskepp. Det var en drivande känsla. Det hela var mycket viktigt. Hennes familj var med och tillsammans sprang vi ombord och letade igenom skeppet. Tillslut kom jag in i ett viktigt rum. På vänster sida av rummet fanns ingången till skeppets huvudsal, blockerad av en orangefärgad elektrisk blixt som gick från tak till golv.
På väggen till höger fanns en lös panel med inslag av blått, istället för den orange-beiga färgen som resten av alla rummen i skeppet hade. Jag kände att det var den jag letat efter sedan vi sprang ombord.
Jag sprang fram till panelen och tryckte till den så att den fick kraft. Det var då, till min stora sorg, som allt ställdes till rätta.
Jag stod mitt emot henne. Längre, mäktigare. Jag förstod med ens att jag under hela mitt liv varit ful och trasig. Ofullständig.
Hon kom från en annan plats, ett annat universum. Hon stod framför mig, hennes egentliga, riktiga form vackrare än något annat. Jag förstod med drömsk, ologisk klarhet att utan mig kunde hon inte komma hem, och jag visste att jag inte kunde följa med henne.
Jag kände hur förstörelsen började rinna över mig. En enorm sorg som fyllde mig när jag nu visste att allt jag älskade i mitt liv skulle försvinna från mig.
I blint raseri grep jag tag i den elektriska blixten och slet loss den med all kraft jag kunde frammana. Jag höll den sprakande i min hand och som ett spjut höjde jag den och riktade ett hugg mot ett stort fönster längst bak i salen som jag nu stod bredvid. Fönstret gick från vägg till vägg och golv till tak, och ifall jag krossade det skulle allt sättas igång. Skeppet skulle starta och jag skulle inte kunna göra något för att få henne att stanna kvar hos mig.
Jag gjorde det enda rätta och hatade mig själv när jag med all min nyvunna styrka slog ned med blixten och krossade rutan. Sedan vände jag mig om och började gå lös på en glasprydnad som stod bland många andra reliker på glashyllor längs den avlånga salens väggar.
Med sin familj bakom sig sprang hon efter mig in i huvudsalen. Efter att jag totalförstört glasprydnaden och letade efter ett nytt objekt att slå sönder kom hon fram till mig och tröstade mig.
...
Vi befann oss ute i rymden. Med djupa och dystra tankar stod jag där jag just krossat fönsterglaset och tittade ut på jorden snett nedanför. En blå miniatyrbil med en längd på ungefär 1 meter kom inkörandes i salen. Den hade försökt att förstöra för oss förut så jag tog tag i kofångaren och frågade de små äckliga grejerna som körde om dom var nöjda innan jag med full kraft slängde ut dom i tomrummet utanför. Bilen försvann fort och jag såg hur snabbt vi egentligen rörde oss.
Jag mådde så dåligt. Jag kunde inte följa med längre än så.
Vi teleporterades ned till jorden. Våran sista tid tillsammans gick vi runt och pratade. Vi teleporterade oss till olika ställen och jag mådde sämre och sämre för varje plats vi besökte.
Hon hade tidigare pratat om att skaffa hundar och jag hade hjälpt henne med det. När vi kom till den sista platsen försökte hon lätta upp stämningen och frågade om jag inte ville komma och bo hos henne nu när hon skaffat hundar och allt (he he). Då orkade jag inte längre. Jag föll ihop på golvet och grät. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra med denna enorma blandning av sorg och förtvivlan.
Hon hjälpte mig upp och försökte låta glad, som när man försöker övertyga en hund om att något som gör ont inte gör det egentligen.
Sedan skulle vi lämna varandra. Hon försvann hemåt och jag blev kvar här på jorden. Ful, trasig.
Ofullständig.
Annons
Part of an album
Camera info
Camera DMC-FT2
Focal length 5 mm
Aperture f/3.3
Shutter 1/30 s
ISO 200
Comment the photo
Anonymous
Sun 10 Jul 2011 18:44
Sounds crazy, man. Apropå vilket, världen är bra liten!
Anonymous
Sun 10 Jul 2011 23:51
Sant där, så väldigt sant.
Hur har du det själv med vardagen och dess bestyr numera? Vad är nytt, vad är gammalt?
Hur har du det själv med vardagen och dess bestyr numera? Vad är nytt, vad är gammalt?
Alpmark
Mon 11 Jul 2011 03:17
Inte mycket som är nytt och för mycket som är gammalt. Har semester just nu men känns som att man står ganska stilla. Händer inget speciellt helt enkelt.
Anonymous
Mon 11 Jul 2011 10:12
Don't I know the feeling. Får hoppas du får lite vind i seglen snart nog då, stillastående är inte helt trevligt.
14 comments on this photo
Visa toppen
Show footer