June
Wednesday 23 July 2008 photo 1/1
|
At each jolt over the pavement a drop of blood fell from Marius's hair
Jösses, vad jag har saknat Marius. Visserligen går det lite bättre för min Marius än för Victor Hugos. Min dör exempelvis.
I vilket fall så har jag saknat honom så mycket som om han faktiskt vore en person, för att inte tala om hans bror, Denzel, så jag tänker fira faktumet att jag äntligen börjat skriva igen (det har inte gått på ett bra tag nu) genom att plåga er stackare som läser detta. Det vill säga om jag inte börjat skämas för mycket över vad jag skrivit och tar bort det:
Det var en stor sal, nästan tom på möbler men istället fanns vackra tavlor i guldramar som klädda väggarna med jämna mellanrum. En elegent trappa med räcken i glänsande, polerat trä ledde upp till övervåningen där tydliga, skrikande röster hördes. Marius kunde lätt känna igen Alex röst som en av dem. Varje hon uttalade sig hoppade hans hjärta till i bröstet på honom.
Bakom honom tittade Denzel fram på andra sidan av den fagra obelisken med de häpnadsväckande bedårande inristningar som ingen ens tycktes lägga märket till. Allra minst Denzel. Han hade redan fått sig en kväll med två städerskor på vägen upp som glatt hälsat på honom och hans mörka lugg hängde fortgfarande ner i ögonen efter att en av dem rufsat om den bångstyriga kalufsen.
Stegen från korridoren utanför blev bara högre och högre ju närmare de kom. Likt dova trummor hördes skosulorna från Miles när han kom. Men när han väl rundade kröken till salen kunde Marius inte låta bli att tappa hakan.
Miles såg inte alls ut som sig själv idag. Det självsäkra draget hos honom tycktes vackla lika mycket som hans gång och han såg ut att vara kallsvettig trots alla brasor i huset. Han gick inte längre ut som om han ägde luften i rummet utan mer som om...
Marius blev alldeles kall inombords och avbröt sin tanke innan han ens hann tänka klart den. Han tog ett steg tillbaka bakom obelisken och spände blicken i Denzel som var lätt röd i ansiktet av ansträngningen för att förhindra sig själv från att brista ut i skratt och hade lagt båda händerna över munnen för att förhindra fnisset som slapp ur hans mun att slinta mellan fingrarna och därmed avslöja dem.
Marius kunde inte finna något komiskt i situationen. Miles passerade över salen och förbi obelisken med en riktig svårighet med benen som flängde utåt åt alla håll och kanter, som om han hällt ett halvt kilo is i byxorna.
"Denzel!" snäste Marius och smällde till sin brors axel. "Vad har du gjort!"
"Något som kallas hämnd, lillebror", svarade Denzel. Han såg inte det minsta ågerfull ut.
Marius höll inne ett förtvivlat stön inombords och tog ett djupt andetag för stoppa sitt skenande hjärta. Det här skulle vara hans sista chans att få tag på Alex. Misslyckades han nu så skulle han aldrig mer få se henne.
"Snälla säg inte att du har..." , började han i en bönande ton.
"Jag? Vem tror du att jag är?" utbrast Denzel förolämpat. Han skulle ha övertygat Marius om det inte vore för det pillermariska leendet som fortfarande syntes i hans ögon. "Bara för att han stack in en tennsoldat upp i röven på mig som tvååring så betyder det inte att jag inte har växt till mig och tänker göra samma sak som han."
"Förklara då varför han går som han gör!" väste Marius.
"Jag bad Warren göra det", sa Denzel som om det vore den enklaste saken i världen.
Marius bara skakade på huvudet, som om han trodde att han kunde skaka av sig verkligheten.
"Det här gynnar faktiskt dig också", tillade Denzel kvickt. "Hur hade du tänkt dig att Miles skulle kunna gå nerför altaret sådär?"
Marius fortsatte bara att skaka på huvudet. Han valde att ignorera sin brors fråga.
"Vi har fortfarande en chans att rädda Alex. Vi kan väl koncentrera oss på det istället? Tennsoldater uppstuckna i folks ändtarmar kan vi hantera senare."
At each jolt over the pavement a drop of blood fell from Marius's hair
Jösses, vad jag har saknat Marius. Visserligen går det lite bättre för min Marius än för Victor Hugos. Min dör exempelvis.
I vilket fall så har jag saknat honom så mycket som om han faktiskt vore en person, för att inte tala om hans bror, Denzel, så jag tänker fira faktumet att jag äntligen börjat skriva igen (det har inte gått på ett bra tag nu) genom att plåga er stackare som läser detta. Det vill säga om jag inte börjat skämas för mycket över vad jag skrivit och tar bort det:
Det var en stor sal, nästan tom på möbler men istället fanns vackra tavlor i guldramar som klädda väggarna med jämna mellanrum. En elegent trappa med räcken i glänsande, polerat trä ledde upp till övervåningen där tydliga, skrikande röster hördes. Marius kunde lätt känna igen Alex röst som en av dem. Varje hon uttalade sig hoppade hans hjärta till i bröstet på honom.
Bakom honom tittade Denzel fram på andra sidan av den fagra obelisken med de häpnadsväckande bedårande inristningar som ingen ens tycktes lägga märket till. Allra minst Denzel. Han hade redan fått sig en kväll med två städerskor på vägen upp som glatt hälsat på honom och hans mörka lugg hängde fortgfarande ner i ögonen efter att en av dem rufsat om den bångstyriga kalufsen.
Stegen från korridoren utanför blev bara högre och högre ju närmare de kom. Likt dova trummor hördes skosulorna från Miles när han kom. Men när han väl rundade kröken till salen kunde Marius inte låta bli att tappa hakan.
Miles såg inte alls ut som sig själv idag. Det självsäkra draget hos honom tycktes vackla lika mycket som hans gång och han såg ut att vara kallsvettig trots alla brasor i huset. Han gick inte längre ut som om han ägde luften i rummet utan mer som om...
Marius blev alldeles kall inombords och avbröt sin tanke innan han ens hann tänka klart den. Han tog ett steg tillbaka bakom obelisken och spände blicken i Denzel som var lätt röd i ansiktet av ansträngningen för att förhindra sig själv från att brista ut i skratt och hade lagt båda händerna över munnen för att förhindra fnisset som slapp ur hans mun att slinta mellan fingrarna och därmed avslöja dem.
Marius kunde inte finna något komiskt i situationen. Miles passerade över salen och förbi obelisken med en riktig svårighet med benen som flängde utåt åt alla håll och kanter, som om han hällt ett halvt kilo is i byxorna.
"Denzel!" snäste Marius och smällde till sin brors axel. "Vad har du gjort!"
"Något som kallas hämnd, lillebror", svarade Denzel. Han såg inte det minsta ågerfull ut.
Marius höll inne ett förtvivlat stön inombords och tog ett djupt andetag för stoppa sitt skenande hjärta. Det här skulle vara hans sista chans att få tag på Alex. Misslyckades han nu så skulle han aldrig mer få se henne.
"Snälla säg inte att du har..." , började han i en bönande ton.
"Jag? Vem tror du att jag är?" utbrast Denzel förolämpat. Han skulle ha övertygat Marius om det inte vore för det pillermariska leendet som fortfarande syntes i hans ögon. "Bara för att han stack in en tennsoldat upp i röven på mig som tvååring så betyder det inte att jag inte har växt till mig och tänker göra samma sak som han."
"Förklara då varför han går som han gör!" väste Marius.
"Jag bad Warren göra det", sa Denzel som om det vore den enklaste saken i världen.
Marius bara skakade på huvudet, som om han trodde att han kunde skaka av sig verkligheten.
"Det här gynnar faktiskt dig också", tillade Denzel kvickt. "Hur hade du tänkt dig att Miles skulle kunna gå nerför altaret sådär?"
Marius fortsatte bara att skaka på huvudet. Han valde att ignorera sin brors fråga.
"Vi har fortfarande en chans att rädda Alex. Vi kan väl koncentrera oss på det istället? Tennsoldater uppstuckna i folks ändtarmar kan vi hantera senare."
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alreadypeppe/248091052/
Visa toppen
Show footer