December
Sunday 6 November 2011 photo 1/2
|
Det är otroligt hur mycket man kan sakna någon. Det har gått över ett år och tomheten efter Oliver finns fortfarande kvar. Man märker den särskilt när man är ensam hemma, när man verkligen blir medveten om att man verkligen är alldeles ensam. Det ligger ingen vid ytterdörren, det kommer ingen nos som buffar på en när man sitter framför datorn på jakt efter uppmärksamhet. Det kommer ingen när man av misstag råkar rassla på kopplet... Det värsta är att det inte är någon som välkomnar en när man kommer hem, lycklig oavsett hur länge man varit borta.
Jag var 8 år när vi skaffade Oliver. Jag minns inte hur det var utan honom, han hade alltid funnits där. Han var så speciell, och det säger väl alla hundägare om sina hundar. Det jag kan säga om honom är att han alltid var så lugn. Såpass lugn att de som vi känner med hundfobi hade Oliver som undantag och kunde tillbringa en hel kväll i hans närvaro. Den enda gången han inte var lugn var när man lekte med honom, men även där höll han sig.. relativt lugn xD
Jag kommer aldrig glömma den jobbiga perioden i tonåren där allt bara kändes skit. Under min svagaste period var det ofta man var ledsen när man kom hem från skolan (kan tillägga att jag inte umgicks med de bästa av människor) så satt han alltid med mig, det spelade ingen roll hur lång tid det tog, tills jag mådde bättre.
Det finns så mycket mer att berätta om Oliver. Så många historier. Men jag har skrivit tillräckligt. Jag behövde bara verkligen skriva av mig.
Oavsett vad som händer i framtiden, så kommer den dagen vi fick åka med Oliver till veterinären och säga farväl vara den en av de värsta dagarna i mitt liv.
Annons
Visa toppen
Show footer