Tuesday 2 June 2009 photo 1/4
![]() ![]() ![]() |
Min text men inte bilden
Ja ville vara lycklig, lycklig för hans skull, för att han var min bästa vän.
Ändå kunde jag bara känna hur hjärtat brann i bröstet, hur mina lungor kvävdes av verkligheten och mina ögon mer och mer fylldes av tårar.
Kunde plötsligt höra hur rummet viskade svaren i mina öron, varför kunde jag inte bara acceptera att han inte ville ha mig?
Jag var yr, mina tankar sjönk längre och längre ner i mitt undermedvetna medan jag kunde höra hur ett skrattande par gå förbi utanför mitt fönster. Nu kunde jag inte hålla mig längre, mina käkar gjorde ont efter jag pressat ihop tänderna för att hålla tillbaka. Tårar rann ner för mina kinder och av slumpen råkade jag få blicken på fotografiet från i midsomras. Fotografiet var på Sebastian och mig på Jessicas midsommarfest, han hade armen runt mig på ett ledigt sätt och gjorde ett stort leende mot kameran. Minnena spelades upp i mitt huvud och jag blev tvungen att bita i min kudde. Hur kunde det göra så ont? Jag visste att det inte var något seriöst, jag visste att han inte såg mig på det sättet som jag såg honom, att han och jag bara var vi i mitt eget huvud. Hur kan jag varit så blind? Varför gick jag omkring och trodde det var mig han pratat om?
Trycket blev bara kraftigare mot mina lungor medan jag försökte att inte minnas . Det fanns tydliga täcken på att jag och Sebastian bara var vänner, bara för vi råkade ha en sommarfylla tillsammans betyder det inte att han älskade mig då, inte heller att han hatade mig nu. Hur kunde jag inbillat mig att något förändrats mellan oss?
Hans ord ekade tyst i mitt huvud och jag kunde skrämmande urskilja varje mjuk ton i rösten. -” Emma du är vacker” . Visst han kanske tyckte det, men vad spelade det för roll nu då jag tyckte han var underbar, medan han nu svansade efter någon mycket vackrare än mig.
Jag låg i min säng resten av dagen och mamma tittade till mig då och då. Hon ville och försökte verkligen trösta, men det gjorde ingen skillnad.
Hon gjorde inget mer än kysste mig på huvudet, slätade bort håret från pannan och gick ner igen. Hon visste att jag inte ville prata, inte nu i varje fall. Kanske imorgon... kanske.
Ja ville vara lycklig, lycklig för hans skull, för att han var min bästa vän.
Ändå kunde jag bara känna hur hjärtat brann i bröstet, hur mina lungor kvävdes av verkligheten och mina ögon mer och mer fylldes av tårar.
Kunde plötsligt höra hur rummet viskade svaren i mina öron, varför kunde jag inte bara acceptera att han inte ville ha mig?
Jag var yr, mina tankar sjönk längre och längre ner i mitt undermedvetna medan jag kunde höra hur ett skrattande par gå förbi utanför mitt fönster. Nu kunde jag inte hålla mig längre, mina käkar gjorde ont efter jag pressat ihop tänderna för att hålla tillbaka. Tårar rann ner för mina kinder och av slumpen råkade jag få blicken på fotografiet från i midsomras. Fotografiet var på Sebastian och mig på Jessicas midsommarfest, han hade armen runt mig på ett ledigt sätt och gjorde ett stort leende mot kameran. Minnena spelades upp i mitt huvud och jag blev tvungen att bita i min kudde. Hur kunde det göra så ont? Jag visste att det inte var något seriöst, jag visste att han inte såg mig på det sättet som jag såg honom, att han och jag bara var vi i mitt eget huvud. Hur kan jag varit så blind? Varför gick jag omkring och trodde det var mig han pratat om?
Trycket blev bara kraftigare mot mina lungor medan jag försökte att inte minnas . Det fanns tydliga täcken på att jag och Sebastian bara var vänner, bara för vi råkade ha en sommarfylla tillsammans betyder det inte att han älskade mig då, inte heller att han hatade mig nu. Hur kunde jag inbillat mig att något förändrats mellan oss?
Hans ord ekade tyst i mitt huvud och jag kunde skrämmande urskilja varje mjuk ton i rösten. -” Emma du är vacker” . Visst han kanske tyckte det, men vad spelade det för roll nu då jag tyckte han var underbar, medan han nu svansade efter någon mycket vackrare än mig.
Jag låg i min säng resten av dagen och mamma tittade till mig då och då. Hon ville och försökte verkligen trösta, men det gjorde ingen skillnad.
Hon gjorde inget mer än kysste mig på huvudet, slätade bort håret från pannan och gick ner igen. Hon visste att jag inte ville prata, inte nu i varje fall. Kanske imorgon... kanske.
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/374560041/