Tuesday 6 October 2009 photo 4/4
![]() ![]() ![]() |
varsågod efterlängtade..
DEL 9
Mamma suckade samtidigt som hon bet ihop käkarna.
Jag kunde inte urskilja i hennes blick om jag anade rätt eller inte, och det gjorde mig otroligt frustrerad.
Jag kramade om hennes hand hårt, jag ville inte tro på det jag egentligen tänkte.
Mamma kramade om mig, och mina ögon fylldes av varma salta tårar. Jag kunde inte tro det, inte Jonathan.
-"Han är inte död" började hon.
Jag stannade upp och spärrade mina tårfylda ögon på mamma.
Jag blev nästan arg, hur kunde hon ha mig att tro något så fruktansvärt änns i 1 sekund, hur kunde hon utsätta mig för såna skuld kännslor? Var hon helt från vettet?
- ...men.. vad.. altså.. men... men ? jag stammade fram orden utan egentligen veta vad jag skulle säga.
-" Han ligger här på sjukhuset några rum bort, men han har inte vaknat än, och läkarena säger att hans värden inte är stabila, de vågar inte utala sig om hur han mår.
Mamma tystnade och då förstod jag varför hon inte sagt något utan lät mig heldre tro det värsta. Att tro att han var död och känna sig så värdelös som det bara gick , och sedan får höra att han lever var såklart en lättnad. Men att nu inte veta någonting alls, kändes nästan värre.
Rummet förblev tyst efter att mamma sagt detdär.
Jag bara satt och tittade i luften. Det fanns inte så mycket säga, jag orkade dessutom inte gråta längre. Det kändes som om jag inte hade tårar kvar , hela jag var bara ... tom.
Efter ett tag orkade jag inte lyssna på tystnaden längre, mamma höll fortfarande min hand , men nu låg hon med huvudet vilandes på mitt lår.
- Vad hade han för skador? frågade jag försiktigt samtidigt som jag försökte förtränga att jag darrade på rösten.
Mamma suckade och sträckte på sig.
- Jonathan , var det så han hette?
Hennes ögon var trötta och jag antog att hon nästan hade somnat. Stackars mamma hur länge hade hon egentligen vakat? lr hade hon vakat alls?
- Han hade en kraftig hjärnskakning, 4 revben brutna och nyckelbenet av. Dessutom hade han förlorat mycket blod, och han hade i princip blåmärken över hela sig.
Jag bara förblev i den sittande ställning jag redan var i, jag kunde inte bara förstå hur jag lyckats orsaka dethär. För varje andetag jag tog kändes det som jag skulle kvävas av mina skuldkännslor, det knep och vred sig i magen, samtidigt som jag bara ville gråta.
Jag älskade ju honom... Ja jag gjorde faktiskt det., nu då jag tänkte mer på saken, blev det allt klarare, Han var det finaste i mitt liv, den enda som någonsin sett mig för den jag var och inte varit ute efter sex. Han var min egen , och nu hade jag bara gått och förstört hela honom.
Mamma fortsatte.
-" men det var tyvärr inte allt , senare då du fortfarande inte hade vaknat, kom en läkare och berättade att han hade 2 sprickor på 2 olika ställen som jag inte minns också.
Mammas blick var tröstande, men den fungerade inte på mig. Inte nu.
-Jag är så lessen älskling, men det var inte ditt fel.
Jag svarade inte , mina tankar var totalt fokuserade på Kim, hur kunde han ha gjort något sådant här, i mina 2 år tillsammans med honom hade jag aldrig sett honom vara våldsam , inte mer än kanske ett vanligt bråk då och då men det var allt.
- Och kim ? frågade jag stelt utan att röra mig.
-Han lyckades komma undan, han hade ett plan bokat samma dag som han kom till Jonathan. Han måste ha stuckit någon minut innan polisen kom.
Just nu är Han spårad så långt som till tyskland, men där tappade de bort honom. Alla hans kort är spärrade och bilen efterlyst, men polisen säger att det inte spelar någon roll. Han har ju troligtvis bytt kort och sålt bilen vid dethär laget.
Det förvånade mig inte alls, Kim var skicklig på att använda datorer, och var annars också väldigt smart. Han hade tillexempel fixat ett falskt ID till mig en gång. Han hade troligtvis bytt identitet vid det här laget.
Det knackade på dörren och in kom en lång smått tjock man.
-Ursäkta , men visst är ni Emelie Berg ?
Jag nickade och förstod inte förrän efter en stund varför någon ville träffa mig.
- Jo vi vill prata med dig om Kim, vilket du säkert räknat ut, Han och du stod väl rätt nära förr i tiden har jag förstått?
Han tog tag i mammas hand och skakde den samtidigt som han fotsatte prata.
- Jag är polis chef Gustav Tanner och jobbar som kriminalpolis.
Jag har egentligen bara några frågor att ställa, om det går bra?
Mamma såg frågande på mig och jag nickade mot dörren med huvudet som ett svar.
"-Jag är där ute om du behöver något" sa hon före hon steg ut i korridoren och sedan stängde dörren.
Jag hade endast 1 enda sak i huvudet just då. Kim skulle dö ,långsamt och så smärtsamt som möjligt, och jag skulle göra allt för att det skulle bli gjort.
Nu fanns det ingenting som kunde hindra mig.
DEL 9
Mamma suckade samtidigt som hon bet ihop käkarna.
Jag kunde inte urskilja i hennes blick om jag anade rätt eller inte, och det gjorde mig otroligt frustrerad.
Jag kramade om hennes hand hårt, jag ville inte tro på det jag egentligen tänkte.
Mamma kramade om mig, och mina ögon fylldes av varma salta tårar. Jag kunde inte tro det, inte Jonathan.
-"Han är inte död" började hon.
Jag stannade upp och spärrade mina tårfylda ögon på mamma.
Jag blev nästan arg, hur kunde hon ha mig att tro något så fruktansvärt änns i 1 sekund, hur kunde hon utsätta mig för såna skuld kännslor? Var hon helt från vettet?
- ...men.. vad.. altså.. men... men ? jag stammade fram orden utan egentligen veta vad jag skulle säga.
-" Han ligger här på sjukhuset några rum bort, men han har inte vaknat än, och läkarena säger att hans värden inte är stabila, de vågar inte utala sig om hur han mår.
Mamma tystnade och då förstod jag varför hon inte sagt något utan lät mig heldre tro det värsta. Att tro att han var död och känna sig så värdelös som det bara gick , och sedan får höra att han lever var såklart en lättnad. Men att nu inte veta någonting alls, kändes nästan värre.
Rummet förblev tyst efter att mamma sagt detdär.
Jag bara satt och tittade i luften. Det fanns inte så mycket säga, jag orkade dessutom inte gråta längre. Det kändes som om jag inte hade tårar kvar , hela jag var bara ... tom.
Efter ett tag orkade jag inte lyssna på tystnaden längre, mamma höll fortfarande min hand , men nu låg hon med huvudet vilandes på mitt lår.
- Vad hade han för skador? frågade jag försiktigt samtidigt som jag försökte förtränga att jag darrade på rösten.
Mamma suckade och sträckte på sig.
- Jonathan , var det så han hette?
Hennes ögon var trötta och jag antog att hon nästan hade somnat. Stackars mamma hur länge hade hon egentligen vakat? lr hade hon vakat alls?
- Han hade en kraftig hjärnskakning, 4 revben brutna och nyckelbenet av. Dessutom hade han förlorat mycket blod, och han hade i princip blåmärken över hela sig.
Jag bara förblev i den sittande ställning jag redan var i, jag kunde inte bara förstå hur jag lyckats orsaka dethär. För varje andetag jag tog kändes det som jag skulle kvävas av mina skuldkännslor, det knep och vred sig i magen, samtidigt som jag bara ville gråta.
Jag älskade ju honom... Ja jag gjorde faktiskt det., nu då jag tänkte mer på saken, blev det allt klarare, Han var det finaste i mitt liv, den enda som någonsin sett mig för den jag var och inte varit ute efter sex. Han var min egen , och nu hade jag bara gått och förstört hela honom.
Mamma fortsatte.
-" men det var tyvärr inte allt , senare då du fortfarande inte hade vaknat, kom en läkare och berättade att han hade 2 sprickor på 2 olika ställen som jag inte minns också.
Mammas blick var tröstande, men den fungerade inte på mig. Inte nu.
-Jag är så lessen älskling, men det var inte ditt fel.
Jag svarade inte , mina tankar var totalt fokuserade på Kim, hur kunde han ha gjort något sådant här, i mina 2 år tillsammans med honom hade jag aldrig sett honom vara våldsam , inte mer än kanske ett vanligt bråk då och då men det var allt.
- Och kim ? frågade jag stelt utan att röra mig.
-Han lyckades komma undan, han hade ett plan bokat samma dag som han kom till Jonathan. Han måste ha stuckit någon minut innan polisen kom.
Just nu är Han spårad så långt som till tyskland, men där tappade de bort honom. Alla hans kort är spärrade och bilen efterlyst, men polisen säger att det inte spelar någon roll. Han har ju troligtvis bytt kort och sålt bilen vid dethär laget.
Det förvånade mig inte alls, Kim var skicklig på att använda datorer, och var annars också väldigt smart. Han hade tillexempel fixat ett falskt ID till mig en gång. Han hade troligtvis bytt identitet vid det här laget.
Det knackade på dörren och in kom en lång smått tjock man.
Jag nickade och förstod inte förrän efter en stund varför någon ville träffa mig.
- Jo vi vill prata med dig om Kim, vilket du säkert räknat ut, Han och du stod väl rätt nära förr i tiden har jag förstått?
Han tog tag i mammas hand och skakde den samtidigt som han fotsatte prata.
Jag har egentligen bara några frågor att ställa, om det går bra?
Mamma såg frågande på mig och jag nickade mot dörren med huvudet som ett svar.
"-Jag är där ute om du behöver något" sa hon före hon steg ut i korridoren och sedan stängde dörren.
Jag hade endast 1 enda sak i huvudet just då. Kim skulle dö ,långsamt och så smärtsamt som möjligt, och jag skulle göra allt för att det skulle bli gjort.
Nu fanns det ingenting som kunde hindra mig.
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/415028360/