Saturday 10 October 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
DEL 12 1/2
En natt gick, två nätter, och plötsligt var vi inne på den fjärde dagen.
Jag började vänja mig vid att sitta där vid honom på dagarna. Att Jonathan inte vaknat var inte mitt fel, intalade jag mig själv helatiden, även om jag egentligen inte riktigt tyckte så.
Jag kände sådan skuld, hur hade dethär kunnat hända egentligen.
Jonathan var allt jag hade , Jag älskar honom mer än allt. Hur kunde ja låta honom lida för min skull?
Jag hade själv varit hemma ett tag redan igår, Jag hade egentligen inget annat ärende i sjukhuset längre annat än att kolla till stygnen då och då. Men jag sov ändå här, i samma rum som Jonathan. Jag ville inte lämna honom, jag ville finnas där då han vaknade och allt skulle bli bra igen.
Jag satt på en stol som jag brukade göra och höll min hand över hans. Solen lös in från fönstret och träffade alla blommor som hade kommmit till sjukhuset. Där fanns alla världens färger och det var väldigt vackert. Jag hade hämtat en bukett rosor, jag tyckte de passade. Jonathans mamma hade varit här igår med blommor hon också, hon var lika upprörd och tom på ord som jag. Vi sa inte mycket till varandra och sedan lät jag hon vara ifred med honom.
Men nu satt jag där själv, kring 3 tiden på dagen, en tisdag. Jag bara såg på honom, såren hade läkt rätt bra och vad läkarna trodde skulle han vakna vilken dag som helst.
jag slätade honom på kinden och kysste hans panna.
-Jag vet att du inte tycker dethär är mitt fel, men jag kan inte göra något åt att jag sätter skulden på mig själv. Allt är ju verkligen mitt fel.
För en sekund trodde jag att han höll på at vakna, men jag antog att jag inbillade mig.
-Jag vet att jag säger dethär varjedag , men du måste vakna , vi älskar dig så mycket här , du är det finaste jag har Jonathan. Stanna hoss mig, jag saknar dig så mycket.
Nu rörde Jonathan på sig påriktigt , jag såg det, hans ögonlock rörde sig. Jag satt där totalt i chock, dethär hände inte påriktigt , gjorde det?
Jag flög upp mot dörren och ropade ut i korridoren.
-Han va-va-vaknar ,någon kom hitt! Han vaknar, Jonathan vaknar!!
Jag såg några läkare styra stegen mot rummet och jag började gråta av lättnad och lycka. Jag drog undan stolen och ställde mig vid han sida.
-Jonathan Älskling, Hej , jag är så ledsen, hur mår du?
Jonathan tittade på mig med oförstående ögon, hans blick såg på mig som om han inte viste vem jag var.
En sjuksköterska kom till sängen hon också och såg på Jonathan med ett leende.
-Godmorgon Jonathan ,Hur känner du dig?
Jonathan såg sej omkring, först på sköterskan och sedan på mig.
-"Ursäkta , Men ve-vem är du?"
En natt gick, två nätter, och plötsligt var vi inne på den fjärde dagen.
Jag började vänja mig vid att sitta där vid honom på dagarna. Att Jonathan inte vaknat var inte mitt fel, intalade jag mig själv helatiden, även om jag egentligen inte riktigt tyckte så.
Jag kände sådan skuld, hur hade dethär kunnat hända egentligen.
Jonathan var allt jag hade , Jag älskar honom mer än allt. Hur kunde ja låta honom lida för min skull?
Jag satt på en stol som jag brukade göra och höll min hand över hans. Solen lös in från fönstret och träffade alla blommor som hade kommmit till sjukhuset. Där fanns alla världens färger och det var väldigt vackert. Jag hade hämtat en bukett rosor, jag tyckte de passade. Jonathans mamma hade varit här igår med blommor hon också, hon var lika upprörd och tom på ord som jag. Vi sa inte mycket till varandra och sedan lät jag hon vara ifred med honom.
Men nu satt jag där själv, kring 3 tiden på dagen, en tisdag. Jag bara såg på honom, såren hade läkt rätt bra och vad läkarna trodde skulle han vakna vilken dag som helst.
jag slätade honom på kinden och kysste hans panna.
-Jag vet att du inte tycker dethär är mitt fel, men jag kan inte göra något åt att jag sätter skulden på mig själv. Allt är ju verkligen mitt fel.
För en sekund trodde jag att han höll på at vakna, men jag antog att jag inbillade mig.
-Jag vet att jag säger dethär varjedag , men du måste vakna , vi älskar dig så mycket här , du är det finaste jag har Jonathan. Stanna hoss mig, jag saknar dig så mycket.
Nu rörde Jonathan på sig påriktigt , jag såg det, hans ögonlock rörde sig. Jag satt där totalt i chock, dethär hände inte påriktigt , gjorde det?
Jag flög upp mot dörren och ropade ut i korridoren.
-Han va-va-vaknar ,någon kom hitt! Han vaknar, Jonathan vaknar!!
Jag såg några läkare styra stegen mot rummet och jag började gråta av lättnad och lycka. Jag drog undan stolen och ställde mig vid han sida.
-Jonathan Älskling, Hej , jag är så ledsen, hur mår du?
Jonathan tittade på mig med oförstående ögon, hans blick såg på mig som om han inte viste vem jag var.
En sjuksköterska kom till sängen hon också och såg på Jonathan med ett leende.
-Godmorgon Jonathan ,Hur känner du dig?
Jonathan såg sej omkring, först på sköterskan och sedan på mig.
-"Ursäkta , Men ve-vem är du?"
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/415871801/