Monday 12 October 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
DEL13
I samma stund rasade min värd samman.
Jonathan såg fortfarande på mig med sina oförstående ögon medan jag backade långsamt tillbaka och sjönk ihop på stolen jag puttat åt sidan.
-Du, du minns mig inte? Fick jag ur mig i en viskning.
Tårar började rinna ner för mina kinder, det var så mycket nu, varför hände allting på samma gång? Jag kunde inte förstå att mitt liv fick en sådan vändning , jag var som vilken flicka som helst, jag hade vanliga föräldrar jag hade gått i en vanlig skola, och jag hade gjort slut med min pojkvän som jag trodde skulle gå lika vanligt till som det gick för andra. Dethär var inte rättvist.
Jonathans ansikte ändrade uttryck.
-Jag är ledsen fröken, men, jag kan inte minnas att jag skulle känna dig? Jag blir alldeles virrig av allting, varför ligger jag på sjukhus? och varför är du i sådan panik ?
Jag kände hur jag bleknade, orden Jonathan sade passade inte i hans mun, det var som en film spelades upp med inövade repliker och jag bara väntade på att han någon gång skulle missa en och komma bort sig. Men det hände inte. Det var påriktigt. Mannen jag älskade mer än något annat i mitt liv mindes mig inte, inte alls. Jag skakade på huvudet.
-Du, du måste minnas? Minns du mig inte? Vilken Färg älskar jag? Varför är jag här? Säg att du minns mig! Snälla säga att du gör det!!
Jag tystnade där jag satt och orkade inte förstöra de sista som var kvar av mig med ett hopp som jag visste att skulle brytas ned.
Jonathan började se sig omkring och sedan på mig igen, hans ögon var panikslagna.
-Nej jag vet inte, Hur kan? varför är jag här? Jag skulle gärna hjälpa men... altså?
Jonathan pratade med mej , men jag svarade inte.
Någon läkare försökte lugna ner honom medan en sköterska fixade droppen. Jonathan knuffade människorna okring ifrån honom och höjde rösten.
-Kan ni för helvete säga vad som händer?!! Ser ni inte att damen gråter? Han darrade på rösten då han pratade och sneglade mot mig.
-Jag Sitter här och försöker förstå vad som har hänt och ni bara yrar omkring, jag försöker svara på hennes frågor men jag kan inte , hur i helvete... Jonathan tystnade.
- Jag , jag vet inte änns vad jag heter.
Jonathan bet sig i underläppen och hans ögon var fyllda med tårar.
Snälla , jag har förstått så mkt att jag heter Jonathan , kan någon snälla , snälla förklara allting för mej nu...?
Personalen i rummet backade och viskade med varandra, jag gick fram till sängkanten och tog tag i hans hand och smekte den försiktigt med tummen.
-Hej, Jag heter Emelie, sa jag medan jag försökte hålla tillbaka mina tårar.
Jag släppte greppet om hans hand och backade tillbaka till platsen där jag satt tidigare , men satte mig inte ner.
Jonathan gav en blick åt en av sköterskorna samtidigt som han bad dem.
-" Kan ni låta oss vara ifred en stund, snälla? mina värden är väl bra för tillfället??"
Sköterskan nickade.
Efter ett tag satt jag ensam där några meter bort från Jonathans säng.
"- Ta stolen närmare" bad han mig mjukt , men fortfarande väldigt osäkert. Jag fyttade mig frammåt och suckade tungt.
Jag såg in i Jonathans ögon och kunde inte göra annat än att börja darra på läppen.
- Jag vet att du är omtumlad och förvirrad, jag borde inte...
han lade ett finger över mina läppar.
-Jag vet inte vem du är, jag vet inte va du heter, eller hur du känner mig. Allt jag vet är att jag vill att du lugnar ner dig, vad som än har hänt , är det inte lönt att du ser sådär förstörd ut.
Han lade sin hand på min.
- Jag vet inte, men det är någonting med dig som känns mer tryggt än de andra.
Mina ögon fylldes av tårar, Men av glädje tårar. Han mindes mig lite , men bara lite grann, han kände någonting extra med mig , det borde ju varit ett bra tecken?
-Så snälla ehm...? Han såg på mig med en frågande blick.
-"Emelie" svarade jag stadigare på rösten än tidigare.
Han fortsatte.
"...Emelie...Kan du snälla berätta mig hur allt ligger till?"
Hans ögon var lugna , men jag kunde se att han också var rädd, rädd för vilken sanning som väntade honom, då han inte visste något om den.
Jag nickade och svalde ett par gånger.
-"Du har sagt att det inte var mitt fel, före du..." Jag kunde knappt säga det.
-"Före du tappade minnet, men jag anser att det var...
" att det var jag som orsakade alltihopa."
DEL13
I samma stund rasade min värd samman.
Jonathan såg fortfarande på mig med sina oförstående ögon medan jag backade långsamt tillbaka och sjönk ihop på stolen jag puttat åt sidan.
-Du, du minns mig inte? Fick jag ur mig i en viskning.
Tårar började rinna ner för mina kinder, det var så mycket nu, varför hände allting på samma gång? Jag kunde inte förstå att mitt liv fick en sådan vändning , jag var som vilken flicka som helst, jag hade vanliga föräldrar jag hade gått i en vanlig skola, och jag hade gjort slut med min pojkvän som jag trodde skulle gå lika vanligt till som det gick för andra. Dethär var inte rättvist.
Jonathans ansikte ändrade uttryck.
-Jag är ledsen fröken, men, jag kan inte minnas att jag skulle känna dig? Jag blir alldeles virrig av allting, varför ligger jag på sjukhus? och varför är du i sådan panik ?
Jag kände hur jag bleknade, orden Jonathan sade passade inte i hans mun, det var som en film spelades upp med inövade repliker och jag bara väntade på att han någon gång skulle missa en och komma bort sig. Men det hände inte. Det var påriktigt. Mannen jag älskade mer än något annat i mitt liv mindes mig inte, inte alls. Jag skakade på huvudet.
-Du, du måste minnas? Minns du mig inte? Vilken Färg älskar jag? Varför är jag här? Säg att du minns mig! Snälla säga att du gör det!!
Jag tystnade där jag satt och orkade inte förstöra de sista som var kvar av mig med ett hopp som jag visste att skulle brytas ned.
Jonathan började se sig omkring och sedan på mig igen, hans ögon var panikslagna.
-Nej jag vet inte, Hur kan? varför är jag här? Jag skulle gärna hjälpa men... altså?
Jonathan pratade med mej , men jag svarade inte.
Någon läkare försökte lugna ner honom medan en sköterska fixade droppen. Jonathan knuffade människorna okring ifrån honom och höjde rösten.
-Kan ni för helvete säga vad som händer?!! Ser ni inte att damen gråter? Han darrade på rösten då han pratade och sneglade mot mig.
-Jag Sitter här och försöker förstå vad som har hänt och ni bara yrar omkring, jag försöker svara på hennes frågor men jag kan inte , hur i helvete... Jonathan tystnade.
- Jag , jag vet inte änns vad jag heter.
Jonathan bet sig i underläppen och hans ögon var fyllda med tårar.
Snälla , jag har förstått så mkt att jag heter Jonathan , kan någon snälla , snälla förklara allting för mej nu...?
Personalen i rummet backade och viskade med varandra, jag gick fram till sängkanten och tog tag i hans hand och smekte den försiktigt med tummen.
-Hej, Jag heter Emelie, sa jag medan jag försökte hålla tillbaka mina tårar.
Jonathan gav en blick åt en av sköterskorna samtidigt som han bad dem.
-" Kan ni låta oss vara ifred en stund, snälla? mina värden är väl bra för tillfället??"
Sköterskan nickade.
Efter ett tag satt jag ensam där några meter bort från Jonathans säng.
"- Ta stolen närmare" bad han mig mjukt , men fortfarande väldigt osäkert. Jag fyttade mig frammåt och suckade tungt.
Jag såg in i Jonathans ögon och kunde inte göra annat än att börja darra på läppen.
- Jag vet att du är omtumlad och förvirrad, jag borde inte...
han lade ett finger över mina läppar.
-Jag vet inte vem du är, jag vet inte va du heter, eller hur du känner mig. Allt jag vet är att jag vill att du lugnar ner dig, vad som än har hänt , är det inte lönt att du ser sådär förstörd ut.
Han lade sin hand på min.
- Jag vet inte, men det är någonting med dig som känns mer tryggt än de andra.
Mina ögon fylldes av tårar, Men av glädje tårar. Han mindes mig lite , men bara lite grann, han kände någonting extra med mig , det borde ju varit ett bra tecken?
-Så snälla ehm...? Han såg på mig med en frågande blick.
-"Emelie" svarade jag stadigare på rösten än tidigare.
Han fortsatte.
"...Emelie...Kan du snälla berätta mig hur allt ligger till?"
Hans ögon var lugna , men jag kunde se att han också var rädd, rädd för vilken sanning som väntade honom, då han inte visste något om den.
Jag nickade och svalde ett par gånger.
-"Du har sagt att det inte var mitt fel, före du..." Jag kunde knappt säga det.
" att det var jag som orsakade alltihopa."
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/416551163/