Monday 19 October 2009 photo 1/2
![]() ![]() ![]() |
DEL 15
Dagarna gick och så småningom fick Jonathan fara hem han också.
Men inte till sin egen bostad, utan till sina föräldrar, eftersom läkarna trodde han skulle få tillbaka minnet fortare om han umgicks i miljöer där han växte upp. Självklart kunde de ju inte hindra honom från att göra som han ville då han nu trotts allt är 18 år. Men han hade ändå ingen skilnad för han mindes ju inget av det som tidigare varit ivarjefall.
Jonathan träffade mig ibland på veckorna efter sjukhus perioden, oftast hemma hoss honom lr på ett cafe. Men ibland gick vi även ut och gå en sväng eftersom jag hatade att sitta stilla efter att jag hamnat göra det rätt länge då jag hade en spricka i foten av bråket med Kim.
Jag trivdes i Jonathans sällskap och till omväxlingens skull kunde jag vara precis som jag ville eftersom Jonathan inte hade några förväntningar på mig då han upplevde mig som en helt ny person.
Det kändes rätt bra i och med all kaos, även om ja fortfarande önskade att han skulle så fort som möjligt börja minnas mig igen.
De var Lördag kväll och klockan tickade kring halv 11, jag var påväg hem från min favorit pub efter att jag varit och tagit ett glas med en kompis. Döm mig inte bara för att jag gillar att ta ett glas då och då, jag var inte speciellt påverkad eftersom jag suttit där ett bra tag. Jag kände mej bara lite lättare och gladare, inte något annat.
Då jag kom fram till höghuset där jag bor, gick jag upp för trapporna så fort jag bara kunde, luften utomhus var rå och kall och jag ville såfort som möjligt komma hem så jag kunde ta en lång varm dusch. Jag skulle precis ta uppnycklarna från väskan till dörren, då jag såg Kim sitta i trappan mitt emot min lägenhet
Jag flämtade till, hur , hur kunde, han vara här? Jag viste inte om jag kände hat , eller räddsla, kännslorna bara svallade innom mig och jag kunde inte riktigt få fram nånting av det jag ville säga.
Han tittade upp, Hans ansikte bar sorgsna ångerfyllda ögon som om han dödat någon han älskat väldigt mycket.
Kim var klädd i en vit skjorta och en svart kavaj som han hade ett par ljusa lite slitna jeans till. Han ställde sig upp försiktigt och jag tog bara av reflexer 2 steg bakåt.
"- Emelie, snälla , gå inte, ring inte polisen."
Han såg menande på mig och försökte le, men lyckades inte utan såg fortfarande alldeles hjärtkrossad och sorgsen ut.
- Fattar du va du gjort ? sa jag i bara en viskning samtidigt som jag tog fram mobil telefonen från läderjacks-fickan.
Han såg på mig och bet sig i underläppen samtidigt som han såg ner i golvet.
"- Emelie , jag vet att jag Ljugit för dig , jag vet att jag sårade dig djupt med alla lögner, men vad skulle jag säga ? Du sa åt mig att du gillade mig för jag inte var så rik och så egenkär som alla andra som stött på dig, vad skulle jag göra?. Jag ljög ihop det med fattigdomen och norge för att låta intressant , du gick på det, och jag var så rädd att sedan mista dej om jag sa som det var. Om ja sedan skulle sagt att jag hade pengar som gräs och att jag hade föräldrar i Grekland skulle du ju inte brytt dig längre på samma vis... Då skulle du ju lämnat mej... eller hur??"
Jag såg omkring mig jag viste fortfarande inte vad jag kände utan var som fastfrusen där jag stod, jag kunde inte bara förstå att dethär verkligen kunde hända, efter allting som jag redan gått igenom.
"- Jag skulle inte lämnat dig pga att du var rik... utan för att du ljugit för mig."
"Hur kan du tro att jag kan älska någon som ljuger mej rakt upp i ansiktet? hur ska jag veta vad som är sanning och vad som är lögner ?
Dessutom dödade du nästan mig! fattar du det? du tog nästan livet av mig , både mig och Jonathan."
Hans blick mörknade och han spände käkarna då han hörde mig utala Jonathans namn.
"- Dra inte in honom i dethär" bad han mig lika lungt som tidigare.
"- Jag drar hur mycket jag vill Kim, för du är sjuk , så jävla sjuk i huvudet!? .. jag fattar inte att jag inte ringt polisen redan."
Jag kunde inte göra annat än bara sucka, Jag förstod inte hur han gjorde det men jag tyckte synd om honom. Synd om hur han måste känna sig, även om det var mig han flugit på dedär kvällen.
"-Vad tänkte du med?" frågade jag och satte mig brevid honom.
Kim slog upp ögonen chokerat över att jag satte mig brevid honom men jag ignorerade det och bad honom förklara.
"- Jag hade som sagt varit på pubben , där var några killar som sysslade med droger och jag ville egntligen bara glömma dig så jag prövade, i början fick ja bara en sån glad kännsla då jag samtidigt drack sprit , men efter ett tag kunde jag inte ha annat i huvudet än dig , och för några sekunder trodde jag att du hade försökt ta livet av mig samma kväll du gjorde slut och ... ja vet inte .." Han tystnade ett tag och ja satt fortfarande bara tyst och lyssnade.
"-Jag bara hörde av någon att du hade gått till" han svalde.
"-Jonathan efter du sagt åt mig att du ville göra slut och tanken gjorde mig bara så ursinnig. Jag minns egentligen väldigt lite av vad som sen hände, jag bara handlade efter kännslor, du var allt för mig Emelie, de gjorde så ont då du gick... du måste förstå det är sjukt svårt att förklara, men jag var inte jag då, det var någon annan och jag ska fan aldrig ta droger igen, snälla bara hjälp mig från allt dethär med polisen, jag ska aldrig göra dig illa igen! "
Han flyttade sin hand över min som jag hade på mitt lår.
" -Snälla , du måste bara tro mig , det finns inga bevis, och inget kan göra det ogjort det jag gjorde mot er... men jag ångrar det så mycket..."
Jag rörde inte en min, utan steg bara upp och öppnade dörren till mig.
"- Kom in, här kan vi inte sitta."
Kim log ett litet leende och drog fram nånting han hade i kavaj fickan,
i handen hade han en liten mörkblå platt sammetsklädd ask som han räckte fram till mig.
"-den är till dig , som ett förlåt,". Kim log.
"-Jag har ju inte varit så bra på det med presenter tidigare som du vet, då jag inte kunnat visa vad jag har i pengaväg" han flinade lite , men inte elakt.
Jag sträckte mig fram och fick asken i mina händer. Små diamanter prydde lådans sidor i en enkel rad, redan bara asken i sig var kusligt vacker så jag tänkte nästan svimma då jag öppnade för att se vad som gömde sig i den.
Inuti låg det ett halsband med en kedja flätad i silver, klädd i diamanter som en fors rinnandes ner mot hänget i smycket.
Smyckets hänge var en mörkblå diamant slipad till en avlång abstrakt figur kantad med silver.
Jag tappade nästan andan då jag såg på det, det var alldeles för vackert för att jag skulle kunna bära det till vardags, alldeles för fint för mig överhuvudtaget, det likande mer som om det var taget direkt ur en alldeles för smörig kärleksfilm.
Kim log.
-"Tycker du om det? jag valde den blå eftersom det är din favoritfärg"
"-Det är alldeles underbart" jag blinkade till några gånger, och fattade inte riktigt att jag verkligen hade fått det jag höll i handen.
"-Jag , jag vet inte riktigt vad jag skall säga" jag stammade fram orden och gick sakta in i lägenheten. Jag lade asken på köksbordet medan jag förde bort mina ytterkläder. Kim hade följt med mig in och stängt dörren.
Han stod fortfarande i tamburen med en frågande blick som om han undrade om det var okej att han också tog av sig.
Jag bara nickade och pekade på klädhängaren som stod någon meter bort från honom. Han log tilbaka och hängde sin kavaj på en av krokarna och snörade upp skorna.
"- Jag ska bara gå och fixa en grej , strax tillbaka" tillade jag samtidigt som jag gick in i badrummet.
Mitt hår hade lockat sig av fukten utomhus och ansiktet jag såg i spegeln var inte precis det vackraste jag någonsin hade sett. Även om jag inte var en sådan som klagade på mitt utseende så att andra hörde, betöd det inte att jag tyckte om det. Jag hatade mina små läppar och de runda kinderna jag hade ärvt av pappa, och just nu önskade jag hade haft lite andra gener än de som syntes i min spegelbild.
Men egentligen var det inte det jag tänkte mest på.
Jag fattade inte hur jag kunnat bjuda in Kim i mitt eget hem, nog för han varit hos mig miljoner gånger, men efter allt han gjort mot mig, hur kunde jag vara så avslappnad? vad tänkte jag med?
Jag viste inte om jag trodde honom än, jag hade varken smält sanningen eller den version som kim dukat fram bara för någon minut sen. Jag kunde ändå inte mörda Kim här - i min egen lägenhet,- dessutom nu då han betedde sig som vanligt och inte som hoss Jonathan, var det svårt att änns tänka att det va samma person.
Jag gick ut i vardagsrummet och kunde se att Kim slagit sig ner i soffan och betraktade den nya lila vasen jag köppt tidigare i veckan.
-" Fin denhär" sa han och pekade.
-"Tack " svarade jag snabbt och satte mig brevid honom.
Kim såg ner i golvet samtidigt som han vilade sina armar på hans lår.
-" Jag är så ledsen" mummlade han efter ett tag då vi redan suttit där en bra stund under tystnad.
Först förstod jag inte vad han menade, det tog ett tag innan jag insåg att han sett min vänstra arm som var fylld med rivsår och några blåmärken som fotfarande var riktigt mörka.
Jag ryckte lite på axlarna.
"- Det försvinner inte av att du säger sådär"
"-Nej jag vet" svarade han, och såg på mig med sina stora mörka hundögon.
"-Du tänkte skjuta mig också" sa jag nästan viskande samtidigt som jag lutade mig bakåt mot ryggstödet.
Han spärrade upp ögonen på mig.
" -Va? nej du menar inte? Hur kan jag inte minnas...?" Han var alldeles allvarlig och inget i hans blick sa mig att han ljög.
-"Glöm det nu , visst jag har inte förlåtit dig ,långt ifrån, men vi kan glömma det just nu, "
Han nickade.
Resten blev bara så. Kim lutade sig sakta mot mig och jag mig mot honom, hans läppar var mjuka och smakade mint, och det kändes nästan som den tid då allting var bra mellan oss fortfarande.
Sedan satt vi där och kysstes och det tog inte lång tid innan jag satt i hans famn i bara underkläder och hånglade vilt med honom. Allting gick så snabbt, han och jag hade alltid passat ihop, och jag greppade inte egentligen vad som hände förrän jag låg på rygg i sängen i mitt eget sovrum med en vältränad kropp ovanför mig.
Jag låg där frivilligt, jag ville och jag tänkte egentligen inte alls.
Dagarna gick och så småningom fick Jonathan fara hem han också.
Men inte till sin egen bostad, utan till sina föräldrar, eftersom läkarna trodde han skulle få tillbaka minnet fortare om han umgicks i miljöer där han växte upp. Självklart kunde de ju inte hindra honom från att göra som han ville då han nu trotts allt är 18 år. Men han hade ändå ingen skilnad för han mindes ju inget av det som tidigare varit ivarjefall.
Jonathan träffade mig ibland på veckorna efter sjukhus perioden, oftast hemma hoss honom lr på ett cafe. Men ibland gick vi även ut och gå en sväng eftersom jag hatade att sitta stilla efter att jag hamnat göra det rätt länge då jag hade en spricka i foten av bråket med Kim.
Jag trivdes i Jonathans sällskap och till omväxlingens skull kunde jag vara precis som jag ville eftersom Jonathan inte hade några förväntningar på mig då han upplevde mig som en helt ny person.
Det kändes rätt bra i och med all kaos, även om ja fortfarande önskade att han skulle så fort som möjligt börja minnas mig igen.
De var Lördag kväll och klockan tickade kring halv 11, jag var påväg hem från min favorit pub efter att jag varit och tagit ett glas med en kompis. Döm mig inte bara för att jag gillar att ta ett glas då och då, jag var inte speciellt påverkad eftersom jag suttit där ett bra tag. Jag kände mej bara lite lättare och gladare, inte något annat.
Då jag kom fram till höghuset där jag bor, gick jag upp för trapporna så fort jag bara kunde, luften utomhus var rå och kall och jag ville såfort som möjligt komma hem så jag kunde ta en lång varm dusch. Jag skulle precis ta uppnycklarna från väskan till dörren, då jag såg Kim sitta i trappan mitt emot min lägenhet
Jag flämtade till, hur , hur kunde, han vara här? Jag viste inte om jag kände hat , eller räddsla, kännslorna bara svallade innom mig och jag kunde inte riktigt få fram nånting av det jag ville säga.
Han tittade upp, Hans ansikte bar sorgsna ångerfyllda ögon som om han dödat någon han älskat väldigt mycket.
Kim var klädd i en vit skjorta och en svart kavaj som han hade ett par ljusa lite slitna jeans till. Han ställde sig upp försiktigt och jag tog bara av reflexer 2 steg bakåt.
"- Emelie, snälla , gå inte, ring inte polisen."
Han såg menande på mig och försökte le, men lyckades inte utan såg fortfarande alldeles hjärtkrossad och sorgsen ut.
- Fattar du va du gjort ? sa jag i bara en viskning samtidigt som jag tog fram mobil telefonen från läderjacks-fickan.
Han såg på mig och bet sig i underläppen samtidigt som han såg ner i golvet.
"- Emelie , jag vet att jag Ljugit för dig , jag vet att jag sårade dig djupt med alla lögner, men vad skulle jag säga ? Du sa åt mig att du gillade mig för jag inte var så rik och så egenkär som alla andra som stött på dig, vad skulle jag göra?. Jag ljög ihop det med fattigdomen och norge för att låta intressant , du gick på det, och jag var så rädd att sedan mista dej om jag sa som det var. Om ja sedan skulle sagt att jag hade pengar som gräs och att jag hade föräldrar i Grekland skulle du ju inte brytt dig längre på samma vis... Då skulle du ju lämnat mej... eller hur??"
Jag såg omkring mig jag viste fortfarande inte vad jag kände utan var som fastfrusen där jag stod, jag kunde inte bara förstå att dethär verkligen kunde hända, efter allting som jag redan gått igenom.
"- Jag skulle inte lämnat dig pga att du var rik... utan för att du ljugit för mig."
"Hur kan du tro att jag kan älska någon som ljuger mej rakt upp i ansiktet? hur ska jag veta vad som är sanning och vad som är lögner ?
Dessutom dödade du nästan mig! fattar du det? du tog nästan livet av mig , både mig och Jonathan."
Hans blick mörknade och han spände käkarna då han hörde mig utala Jonathans namn.
"- Dra inte in honom i dethär" bad han mig lika lungt som tidigare.
"- Jag drar hur mycket jag vill Kim, för du är sjuk , så jävla sjuk i huvudet!? .. jag fattar inte att jag inte ringt polisen redan."
Jag kunde inte göra annat än bara sucka, Jag förstod inte hur han gjorde det men jag tyckte synd om honom. Synd om hur han måste känna sig, även om det var mig han flugit på dedär kvällen.
"-Vad tänkte du med?" frågade jag och satte mig brevid honom.
Kim slog upp ögonen chokerat över att jag satte mig brevid honom men jag ignorerade det och bad honom förklara.
"- Jag hade som sagt varit på pubben , där var några killar som sysslade med droger och jag ville egntligen bara glömma dig så jag prövade, i början fick ja bara en sån glad kännsla då jag samtidigt drack sprit , men efter ett tag kunde jag inte ha annat i huvudet än dig , och för några sekunder trodde jag att du hade försökt ta livet av mig samma kväll du gjorde slut och ... ja vet inte .." Han tystnade ett tag och ja satt fortfarande bara tyst och lyssnade.
"-Jag bara hörde av någon att du hade gått till" han svalde.
"-Jonathan efter du sagt åt mig att du ville göra slut och tanken gjorde mig bara så ursinnig. Jag minns egentligen väldigt lite av vad som sen hände, jag bara handlade efter kännslor, du var allt för mig Emelie, de gjorde så ont då du gick... du måste förstå det är sjukt svårt att förklara, men jag var inte jag då, det var någon annan och jag ska fan aldrig ta droger igen, snälla bara hjälp mig från allt dethär med polisen, jag ska aldrig göra dig illa igen! "
Han flyttade sin hand över min som jag hade på mitt lår.
" -Snälla , du måste bara tro mig , det finns inga bevis, och inget kan göra det ogjort det jag gjorde mot er... men jag ångrar det så mycket..."
Jag rörde inte en min, utan steg bara upp och öppnade dörren till mig.
"- Kom in, här kan vi inte sitta."
Kim log ett litet leende och drog fram nånting han hade i kavaj fickan,
i handen hade han en liten mörkblå platt sammetsklädd ask som han räckte fram till mig.
"-den är till dig , som ett förlåt,". Kim log.
"-Jag har ju inte varit så bra på det med presenter tidigare som du vet, då jag inte kunnat visa vad jag har i pengaväg" han flinade lite , men inte elakt.
Jag sträckte mig fram och fick asken i mina händer. Små diamanter prydde lådans sidor i en enkel rad, redan bara asken i sig var kusligt vacker så jag tänkte nästan svimma då jag öppnade för att se vad som gömde sig i den.
Inuti låg det ett halsband med en kedja flätad i silver, klädd i diamanter som en fors rinnandes ner mot hänget i smycket.
Smyckets hänge var en mörkblå diamant slipad till en avlång abstrakt figur kantad med silver.
Jag tappade nästan andan då jag såg på det, det var alldeles för vackert för att jag skulle kunna bära det till vardags, alldeles för fint för mig överhuvudtaget, det likande mer som om det var taget direkt ur en alldeles för smörig kärleksfilm.
Kim log.
-"Tycker du om det? jag valde den blå eftersom det är din favoritfärg"
"-Det är alldeles underbart" jag blinkade till några gånger, och fattade inte riktigt att jag verkligen hade fått det jag höll i handen.
"-Jag , jag vet inte riktigt vad jag skall säga" jag stammade fram orden och gick sakta in i lägenheten. Jag lade asken på köksbordet medan jag förde bort mina ytterkläder. Kim hade följt med mig in och stängt dörren.
Han stod fortfarande i tamburen med en frågande blick som om han undrade om det var okej att han också tog av sig.
Jag bara nickade och pekade på klädhängaren som stod någon meter bort från honom. Han log tilbaka och hängde sin kavaj på en av krokarna och snörade upp skorna.
"- Jag ska bara gå och fixa en grej , strax tillbaka" tillade jag samtidigt som jag gick in i badrummet.
Mitt hår hade lockat sig av fukten utomhus och ansiktet jag såg i spegeln var inte precis det vackraste jag någonsin hade sett. Även om jag inte var en sådan som klagade på mitt utseende så att andra hörde, betöd det inte att jag tyckte om det. Jag hatade mina små läppar och de runda kinderna jag hade ärvt av pappa, och just nu önskade jag hade haft lite andra gener än de som syntes i min spegelbild.
Men egentligen var det inte det jag tänkte mest på.
Jag fattade inte hur jag kunnat bjuda in Kim i mitt eget hem, nog för han varit hos mig miljoner gånger, men efter allt han gjort mot mig, hur kunde jag vara så avslappnad? vad tänkte jag med?
Jag viste inte om jag trodde honom än, jag hade varken smält sanningen eller den version som kim dukat fram bara för någon minut sen. Jag kunde ändå inte mörda Kim här - i min egen lägenhet,- dessutom nu då han betedde sig som vanligt och inte som hoss Jonathan, var det svårt att änns tänka att det va samma person.
Jag gick ut i vardagsrummet och kunde se att Kim slagit sig ner i soffan och betraktade den nya lila vasen jag köppt tidigare i veckan.
-" Fin denhär" sa han och pekade.
-"Tack " svarade jag snabbt och satte mig brevid honom.
Kim såg ner i golvet samtidigt som han vilade sina armar på hans lår.
-" Jag är så ledsen" mummlade han efter ett tag då vi redan suttit där en bra stund under tystnad.
Först förstod jag inte vad han menade, det tog ett tag innan jag insåg att han sett min vänstra arm som var fylld med rivsår och några blåmärken som fotfarande var riktigt mörka.
Jag ryckte lite på axlarna.
"- Det försvinner inte av att du säger sådär"
"-Nej jag vet" svarade han, och såg på mig med sina stora mörka hundögon.
Han spärrade upp ögonen på mig.
" -Va? nej du menar inte? Hur kan jag inte minnas...?" Han var alldeles allvarlig och inget i hans blick sa mig att han ljög.
-"Glöm det nu , visst jag har inte förlåtit dig ,långt ifrån, men vi kan glömma det just nu, "
Han nickade.
Resten blev bara så. Kim lutade sig sakta mot mig och jag mig mot honom, hans läppar var mjuka och smakade mint, och det kändes nästan som den tid då allting var bra mellan oss fortfarande.
Sedan satt vi där och kysstes och det tog inte lång tid innan jag satt i hans famn i bara underkläder och hånglade vilt med honom. Allting gick så snabbt, han och jag hade alltid passat ihop, och jag greppade inte egentligen vad som hände förrän jag låg på rygg i sängen i mitt eget sovrum med en vältränad kropp ovanför mig.
Jag låg där frivilligt, jag ville och jag tänkte egentligen inte alls.
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/418197302/