April
Friday 20 November 2009 photo 1/1
|
DEL 22
av Livets Bok ( har inte riktigt kollat igenom hoppas där inte är så många fel)
Även om jag var mycket kortare än Daniel och såg ut som en 15 åring vid hans sida, visade han inga tecken på att han såg det hela som något roligt. Utan han log hjärtligt mot mig samtidigt som vi pratade då vi gick till cafét.
Vi pratade om allt möjligt, började sådär sakta med intressen och musik och det som förvånade mig mest var att han svarade på mina frågor precis så som jag skulle besvarat dem själv.
Han var så lätt att prata med, det var som att prata med sig själv eftersom han förstod mig precis.Som om han upplevt samma sak eller bodde i mitt huvud och kunde känna det jag kände.
Samtidigt som jag tyckte det var väldigt lustigt fick jag en tung klump i magen av hela grejen. Det var så...annorlunda. Han förstod mig verkligen och han kändes så bekant och trygg att det var nästan så jag behövde nypa mig i armen för att se om han var verklig.
Självklart berättade jag även om det som hänt på den senaste tiden. Jag började me Kim sedan berättade jag om Jonathan övergick till grälet och sjukhuset. Sedan fortsatte jag inte och berättade om resten. Sanningen skrämde mig , jag var alldeles pank förutom det jag hade fått som fickpengar av Jonathan. Daniel skulle fått fördomar mot mig, det var jag säker på, jag skulle varit horaktig pågrund av ligget mer Kim, korkad pga av att jag alls hade släppt in honom. Jag ville hålla den skiten borta från mig, han skulle se den rätta jag, inte den olycka som hade lagt sig över mitt ansikte de senaste månaderna.
-Jag fattar inte att han kunde? Liksom, hur kan han vilja skada dig så mkt, för bara en sådan grej? Han älskade ju dej trotts allt... eller hur?
Daniel såg osäkert på mig och pekade med huvudet på min arm så ja skulle förstå att det var blåmärkena han pratade om.
"-Ah, Ja dom kom hoss Jonathan, då i efterhand. Han har aldrig slagit mig förut, han var faktiskt en av de mest omtänksamma jag någonsin träffat"
Jag kunde inte undvika att sänka blicken i bordet samtidigt som jag drog ner blusärmarna igen. Jag kunde känna folks blickar i nacken på mig och det gjorde mig både ledsen och arg.Hade inte folk bättre för sig än att stirra på folk.
Jag ville inte att Daniel skulle se denhär sidan av mig , den osäkra tystlåtna som inte kunde stå på sig. För innom mig viste jag att jag kunde. Det började svida i ögonvrån, jag kände hur det bildades salta varma tårar som bara väntade att komma ut. Jag ville inte börja gråta här, inte nu, och speciellt inte så Daniel fick se hur svag jag egentligen var. Han skulle börjat trösta, och tröstandet gjorde bara allting mycket värre.
Jag försökte med allt för att få tankarna på något annat medan Daniel var och köpte kaffe, och jag lyckades. Lugn och sansad lugn och sansad, du klarar dethär.
När jag riktigt funderade efter, då jag redan viftat bort tanken på allt som kunde dra mig ännu längre ner i mörkret, kändes allt så naturligt i dendär situationen. Daniel visste allting och han trodde mig ,han förstod och de va allt ja krävde.
Då Daniel kom tillbaka me 2 muggar kaffe såg han mig i ögonen och jag kunde genast tyda i hans anisktsutryck att han viste vad jag tänkte på.
"-Du vet" började han.
"-Du behöver inte prata om det om du inte vill"
hann sträckte fram ena muggen åt mig och jag tog den från hans trygga stora händer.
"-Det är okej"
Han nikade och satte sig ner.
Hans ögon var omtänksamma och det smög fram ett leende på hans läppar.
"-Kanske vi skall prata om mig nu lite?" Han såg frågande på mig med sina snälla ögon och det fick mig varm innombords.
Jag smuttade på kaffet satte ner muggen och log ett litet leende tillbaka.
"-Så , vad är din historia?"
Daniel lutade sig frammåt med händerna kring sin mugg och såg ner i det svarta kaffet.
"jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja"
Sen satte vi där länge, och pratade om allt och ingenting medan jag önskade att den stunden aldrig skulle ta slut.
Han gjorde mig hel.
av Livets Bok ( har inte riktigt kollat igenom hoppas där inte är så många fel)
Även om jag var mycket kortare än Daniel och såg ut som en 15 åring vid hans sida, visade han inga tecken på att han såg det hela som något roligt. Utan han log hjärtligt mot mig samtidigt som vi pratade då vi gick till cafét.
Vi pratade om allt möjligt, började sådär sakta med intressen och musik och det som förvånade mig mest var att han svarade på mina frågor precis så som jag skulle besvarat dem själv.
Han var så lätt att prata med, det var som att prata med sig själv eftersom han förstod mig precis.Som om han upplevt samma sak eller bodde i mitt huvud och kunde känna det jag kände.
Samtidigt som jag tyckte det var väldigt lustigt fick jag en tung klump i magen av hela grejen. Det var så...annorlunda. Han förstod mig verkligen och han kändes så bekant och trygg att det var nästan så jag behövde nypa mig i armen för att se om han var verklig.
-Jag fattar inte att han kunde? Liksom, hur kan han vilja skada dig så mkt, för bara en sådan grej? Han älskade ju dej trotts allt... eller hur?
Daniel såg osäkert på mig och pekade med huvudet på min arm så ja skulle förstå att det var blåmärkena han pratade om.
"-Ah, Ja dom kom hoss Jonathan, då i efterhand. Han har aldrig slagit mig förut, han var faktiskt en av de mest omtänksamma jag någonsin träffat"
Jag kunde inte undvika att sänka blicken i bordet samtidigt som jag drog ner blusärmarna igen. Jag kunde känna folks blickar i nacken på mig och det gjorde mig både ledsen och arg.Hade inte folk bättre för sig än att stirra på folk.
Jag ville inte att Daniel skulle se denhär sidan av mig , den osäkra tystlåtna som inte kunde stå på sig. För innom mig viste jag att jag kunde. Det började svida i ögonvrån, jag kände hur det bildades salta varma tårar som bara väntade att komma ut. Jag ville inte börja gråta här, inte nu, och speciellt inte så Daniel fick se hur svag jag egentligen var. Han skulle börjat trösta, och tröstandet gjorde bara allting mycket värre.
Jag försökte med allt för att få tankarna på något annat medan Daniel var och köpte kaffe, och jag lyckades. Lugn och sansad lugn och sansad, du klarar dethär.
När jag riktigt funderade efter, då jag redan viftat bort tanken på allt som kunde dra mig ännu längre ner i mörkret, kändes allt så naturligt i dendär situationen. Daniel visste allting och han trodde mig ,han förstod och de va allt ja krävde.
Då Daniel kom tillbaka me 2 muggar kaffe såg han mig i ögonen och jag kunde genast tyda i hans anisktsutryck att han viste vad jag tänkte på.
"-Du vet" började han.
"-Du behöver inte prata om det om du inte vill"
hann sträckte fram ena muggen åt mig och jag tog den från hans trygga stora händer.
"-Det är okej"
Han nikade och satte sig ner.
Hans ögon var omtänksamma och det smög fram ett leende på hans läppar.
"-Kanske vi skall prata om mig nu lite?" Han såg frågande på mig med sina snälla ögon och det fick mig varm innombords.
Jag smuttade på kaffet satte ner muggen och log ett litet leende tillbaka.
"-Så , vad är din historia?"
Daniel lutade sig frammåt med händerna kring sin mugg och såg ner i det svarta kaffet.
"jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja"
Sen satte vi där länge, och pratade om allt och ingenting medan jag önskade att den stunden aldrig skulle ta slut.
Han gjorde mig hel.
Comment the photo
Du e helt bääst,, endå bra dn här storyn! <3
Borde det inte vara Daniel?
Annars så är det bra fortfarande och jag har längtat efter en ny del hela tiden, det borde vara en bok, fast då skullejag redan läst den på en kväl xD
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/425544337/
Visa toppen
Show footer