Sunday 13 December 2009 photo 3/3
![]() ![]() ![]() |
Del 26
Gruset under mina fötter gjorde det svårt att hålla balansen i mina klackskor. Tiaran som Daniel också stuckit in i mitt hår efter han lagt på mig ögonbindel kliade något förskräckligt vid dethär laget och jag funderade på var jag var. Jag hörde röster överallt omkring mig, och jag kunde inte bestämmavarifrån de kom, allt var bara ett stort hav av ljud. folk som viskade, snöt sig, skrattade, hostade ja till och med sjöng.
-Jag tar livet av dig om jag faller och bryter nacken tack vare dethär, bara så du vet! spottade jag ur mig i ett skratt då jag insåg att det kom höga stentrappor framför mig som det var meningen jag skulle gå upp för.
Daniel började skratta han också och plötsligt försvann marken under mina fötter.
"-Då gör vi såhär då" sa Daniel med ett leende i rösten och kysste mig snabbt på kinden efter han viskat "Grattis Emelie". Efter det började det snurra i huvudet, vänta lite nu, Danielvar min VÄn, eller hur , en Kompis? hade han druckit något mer än det vin vi hade hemma hos honom? vad var dethär för nått?
Tankarna började rusa i mitt huvud igen och för ett ögonblick kände jag mej nästan illamående.
Daniels starka och långa armar bar mig lätt under mina knäveck och min rygg medans jag själv kramade mig fast vid hans hals. Jag ville inte ramla, verkligen inte, dessutom doftade han ju så gott.
Efter en stund kände jag värme komma imot mig och antog vi hade kommit in.
Daniel satte mig försiktigt ner mig och började knyta av min ögonbindel.
Då jag plötsligt såg allt igen bländade först lamporna mig så jag var blind i ett par sekunder, men sedan började saker tona fram ur diman.
Alla mina nära o kära satt i finkläder vid 3 långa bord som sträckte sig över nästan hela salgolvet.
-Grattis Emelie på 19 års dagen!" sa alla samtifigt och höjde sina glas i en skål.
"-Hon leve hipp hipp hurra! hipp hipp hurra! hipphipp hurra!... " de fortsatte hurra och folk apploderade skrattade och visslade.
VAd skulle jag säga, wow, fanns det något jag nånsin kunde göra för att kunna tacka Daniel tillräckligt för dethär? Knappast, jag bara kramade om hans hand hårdare, jag saknade ord, jag stod som stum och bara kände hur mina käkar gjorde ont av att jag log så stort.
Salen var klädd i vitt och lila för att matcha mig och blommor som narcisser och rosor klädde de prydliga borden.
Plötsligt insåg jag att längst bort i salen fanns ett band uppradat färdig för att spela på en scen och sångaren vinkade lätt åt mig.
Jag fick knappt upp handen för att kunna vinka tillbaka, viste mamma om allt dethär ? Bandet började spela happybiirthday i en lite rockigare version och folksteg upp för att börja dansa eller bara klappa i tackt.
JAg viste inte vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle säga. Allt var så overkligt, hade mamma varit med och ordnat? eller hade Daniel gjort allting själv?
Jag blickade oförstående på honom men försökte se glad ut. För det var jag ju, överlycklig närmare bestämt! men chocken hade inte riktigt lagt sig än
Gruset under mina fötter gjorde det svårt att hålla balansen i mina klackskor. Tiaran som Daniel också stuckit in i mitt hår efter han lagt på mig ögonbindel kliade något förskräckligt vid dethär laget och jag funderade på var jag var. Jag hörde röster överallt omkring mig, och jag kunde inte bestämmavarifrån de kom, allt var bara ett stort hav av ljud. folk som viskade, snöt sig, skrattade, hostade ja till och med sjöng.
-Jag tar livet av dig om jag faller och bryter nacken tack vare dethär, bara så du vet! spottade jag ur mig i ett skratt då jag insåg att det kom höga stentrappor framför mig som det var meningen jag skulle gå upp för.
Daniel började skratta han också och plötsligt försvann marken under mina fötter.
"-Då gör vi såhär då" sa Daniel med ett leende i rösten och kysste mig snabbt på kinden efter han viskat "Grattis Emelie". Efter det började det snurra i huvudet, vänta lite nu, Danielvar min VÄn, eller hur , en Kompis? hade han druckit något mer än det vin vi hade hemma hos honom? vad var dethär för nått?
Tankarna började rusa i mitt huvud igen och för ett ögonblick kände jag mej nästan illamående.
Daniels starka och långa armar bar mig lätt under mina knäveck och min rygg medans jag själv kramade mig fast vid hans hals. Jag ville inte ramla, verkligen inte, dessutom doftade han ju så gott.
Efter en stund kände jag värme komma imot mig och antog vi hade kommit in.
Daniel satte mig försiktigt ner mig och började knyta av min ögonbindel.
Då jag plötsligt såg allt igen bländade först lamporna mig så jag var blind i ett par sekunder, men sedan började saker tona fram ur diman.
Alla mina nära o kära satt i finkläder vid 3 långa bord som sträckte sig över nästan hela salgolvet.
-Grattis Emelie på 19 års dagen!" sa alla samtifigt och höjde sina glas i en skål.
"-Hon leve hipp hipp hurra! hipp hipp hurra! hipphipp hurra!... " de fortsatte hurra och folk apploderade skrattade och visslade.
VAd skulle jag säga, wow, fanns det något jag nånsin kunde göra för att kunna tacka Daniel tillräckligt för dethär? Knappast, jag bara kramade om hans hand hårdare, jag saknade ord, jag stod som stum och bara kände hur mina käkar gjorde ont av att jag log så stort.
Salen var klädd i vitt och lila för att matcha mig och blommor som narcisser och rosor klädde de prydliga borden.
Plötsligt insåg jag att längst bort i salen fanns ett band uppradat färdig för att spela på en scen och sångaren vinkade lätt åt mig.
Jag fick knappt upp handen för att kunna vinka tillbaka, viste mamma om allt dethär ? Bandet började spela happybiirthday i en lite rockigare version och folksteg upp för att börja dansa eller bara klappa i tackt.
JAg viste inte vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle säga. Allt var så overkligt, hade mamma varit med och ordnat? eller hade Daniel gjort allting själv?
Jag blickade oförstående på honom men försökte se glad ut. För det var jag ju, överlycklig närmare bestämt! men chocken hade inte riktigt lagt sig än
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/430428175/