Wednesday 6 January 2010 photo 1/3
![]() ![]() ![]() |
DEL 27
Daniel hade inte släppt min hand trotts att jag höll den i ett krampaktigt grepp som borde ha fått vem som helst att vilja släppa taget.
Jag drog åt mig handen igen och log lite generat. Daniel verkade inte ens reagera på vad jag gjort och rätade till slipsen.
Jag suckade djupt.
"Jag vet inte hur jag skall kunna tacka dej Daniel"
Han vände ansiktet mot mig och sedan ut mot havet av människor igen.
"-För det här då?". Daniel flinade lite osäkert och skrattade.
"-Glad att du gillar det".
Daniels skratt fick mig att också börja skratta och jag puffade till honom försiktigt med armbågen.
"-Vadå gillar , din dumgök , samma som allt annat du fixat..." jag bet mig försiktigt i underläppen och vände blicken mot bandet igen. "- Älskar jag det här också. Allt är så vackert och så... perfekt".
Jag hoppades på att han såg lyckan i mina ögon och sneglade på honom med ett litet leende.
Daniel ryckte på axlarna och flyttade sina händer till sina byxfickor.
"-Mhm, nästan perfekt, ja".
Jag nickade instämmande förrän jag riktigt förstått vad han sagt. Då jag sedan insåg att han menade att det fanns något som fattades, tittade jag oförstående på honom. Vad kunde han sakna i detta hav av perfektion?
"-Vadå , Vad menar du med det? ". Jag vände mig mot honom och tog tag om hans handled.
Han log ett snabbt leende mot mig och tog ett oväntat grepp om min hand. Daniel började dra mig ut mot dansgolvet och skrattade högt åt min överaskade min.
"-Hur skulle det kunna vara din fest om du inte är med och dansar?!".
Folk omkring mig började jubla och klappa händerna i samma tackt som musiken. Alla var där, Jonathan , Anna , ja, jag såg till och med Jonas skymta bakom en blomvas flirtandes med en lite yngre brunett.
Även om det var trångt bland alla människor kunde jag inte klaga, alla runt omkring dansade med mig, hoppade och sjöng med i låtarna, det kändes skönt att bara kunna släppa allt jag tänkte på och leva i nuet. Jonathan dansade fram till mig och snurrade mig ett varv. "-Hej prinsessan , njuter du av festen lika mycket som alla andra gör ?" Jonathan var inte helt nykter , det såg jag i hans flackande blick och han verkade lite mer framfusig än vanligt. "-Haha, visst gör jag det!" skrattade jag samtidigt som jag kastade en blick åt Daniels håll som nu stod och vinkade åt mig från bordet där bålen stod. "- Han är bra för dig vet du ". Jonathan stod nu stilla och vi hade glidit bort från folkmassan som hade omringat oss för bara någon sekund sedan. Jonathan ställde det glas han hade i handen på fönsterbrädet och lutade sig mot väggen brevid. "-Jag känner honom sen tidigare, jag blev riktigt förvånad när han berättade om dig " Jonathan log detdär leendet som jag mindes, det leendet jag en gång i tiden smalt för. Han lade försiktigt sin hand mot min kind.
Vad menade han med det? Hade Daniel större kännslor för mig nu? Såna som man har då man blir tillsammmans med någon? gillade han mig påriktigt? Varför hade inte han sagt det själv isåfall? Eller yrade Jonathan helt enkelt något eget som hände rätt ofta nuförtiden? "-Jag tror nog du vet vad jag menar" svarade han som svar på mina tankar och kramade om mig.
Plötsligt utan någon som helst förvarning hoppade Anna fram, klädd i en vit klänning som formades smidigt över hennes perfekta kropp. Klänningen hade veck över hela sig och några guld detaljer här och där som matchade hennes lockade blonda hår perfekt. Hon liknade en ängel i sina höga vita klackskor då hon med lätta steg gick över golvet samtidigt som hon skrattade.
"-Hej Jonathan! Varför står du här och hänger?, varför dansar du inte? " Precis som Jonathan var Anna heller inte helt och hållet nykter. Antar att festen hade börjat innan jag kommit hit. Anna sträckte på sig och pussade Jonathan snabbt på kinden samtidigt som hon satte armen om hans midja. " Oh, hej Emelie! märkte inte att du stod här! Anna log ett kärleksfullt leende och stäckte sig mot mig för att ge mig en kram. "-Grattis! Verkligen!".
"- Oh , tack, nej det är okej". Jag log ett litet leende tillbaka och sneglade bakåt mot bålskålen igen. Denhär gången stod Daniel inte där.
"-Han gick mot jackorna" Det var Jonathan som sa något denhär gången samtidigt som han drog Anna lite närmare sig . Jag kände hur jag rodnade igen och nickade som ett tack och han nickade tillbaka.
Ungefär varannan minut var jag tvungen att stanna för att prata med någon jag kände och krama om den för att säga att det är synd att vi ses så sällan även om jag inte menade det. Vist saknade jag några av dem ibland men jag behövde bara mina närmaste, jag klarade mig annars bra själv. Jag hade inget emot att vara ensam ibland.
Då jag äntligen kommit ut ur folkmassan hade Daniel redan lagt märke till mitt försök att nå honom och stod nu och väntade på mig. "- Du ser stressad ut? Hinner du ha roligt också?" Han log och gav mig ett glas med bål. "-Visst , Nej jag är inte stressad, det är så mycket folk bara" Jag tryckte handen mot pannan i ett försök att lugna ner mig själv och blundade hårt då jag kände Daniel sätta en hand på min axel. "-Vi behöver inte stanna hela festen om det blir jobbigt?" Han såg oroligt på mig och böjde sig ner för att se mitt ansikte. "-Nej var inte dum nu" jag knuffade bort hans hand och vände huvudet mot honom igen. "-Det är min fest vad skulle den vara utan mig? " Jag blinkade åt honom som en flirt och skrattade sedan åt min dumma kommentar. Han skrattade också och lyfte sitt glas.
"-Skål Emelie"
Jag log och lyfte mitt mot hans.
"-Skål"
Jag drog åt mig handen igen och log lite generat. Daniel verkade inte ens reagera på vad jag gjort och rätade till slipsen.
Jag suckade djupt.
"Jag vet inte hur jag skall kunna tacka dej Daniel"
Han vände ansiktet mot mig och sedan ut mot havet av människor igen.
"-För det här då?". Daniel flinade lite osäkert och skrattade.
"-Glad att du gillar det".
Daniels skratt fick mig att också börja skratta och jag puffade till honom försiktigt med armbågen.
Jag hoppades på att han såg lyckan i mina ögon och sneglade på honom med ett litet leende.
Daniel ryckte på axlarna och flyttade sina händer till sina byxfickor.
"-Mhm, nästan perfekt, ja".
Jag nickade instämmande förrän jag riktigt förstått vad han sagt. Då jag sedan insåg att han menade att det fanns något som fattades, tittade jag oförstående på honom. Vad kunde han sakna i detta hav av perfektion?
"-Vadå , Vad menar du med det? ". Jag vände mig mot honom och tog tag om hans handled.
Han log ett snabbt leende mot mig och tog ett oväntat grepp om min hand. Daniel började dra mig ut mot dansgolvet och skrattade högt åt min överaskade min.
"-Hur skulle det kunna vara din fest om du inte är med och dansar?!".
Folk omkring mig började jubla och klappa händerna i samma tackt som musiken. Alla var där, Jonathan , Anna , ja, jag såg till och med Jonas skymta bakom en blomvas flirtandes med en lite yngre brunett.
Även om det var trångt bland alla människor kunde jag inte klaga, alla runt omkring dansade med mig, hoppade och sjöng med i låtarna, det kändes skönt att bara kunna släppa allt jag tänkte på och leva i nuet. Jonathan dansade fram till mig och snurrade mig ett varv. "-Hej prinsessan , njuter du av festen lika mycket som alla andra gör ?" Jonathan var inte helt nykter , det såg jag i hans flackande blick och han verkade lite mer framfusig än vanligt. "-Haha, visst gör jag det!" skrattade jag samtidigt som jag kastade en blick åt Daniels håll som nu stod och vinkade åt mig från bordet där bålen stod. "- Han är bra för dig vet du ". Jonathan stod nu stilla och vi hade glidit bort från folkmassan som hade omringat oss för bara någon sekund sedan. Jonathan ställde det glas han hade i handen på fönsterbrädet och lutade sig mot väggen brevid. "-Jag känner honom sen tidigare, jag blev riktigt förvånad när han berättade om dig " Jonathan log detdär leendet som jag mindes, det leendet jag en gång i tiden smalt för. Han lade försiktigt sin hand mot min kind.
"-Hej Jonathan! Varför står du här och hänger?, varför dansar du inte? " Precis som Jonathan var Anna heller inte helt och hållet nykter. Antar att festen hade börjat innan jag kommit hit. Anna sträckte på sig och pussade Jonathan snabbt på kinden samtidigt som hon satte armen om hans midja. " Oh, hej Emelie! märkte inte att du stod här! Anna log ett kärleksfullt leende och stäckte sig mot mig för att ge mig en kram. "-Grattis! Verkligen!".
"- Oh , tack, nej det är okej". Jag log ett litet leende tillbaka och sneglade bakåt mot bålskålen igen. Denhär gången stod Daniel inte där.
"-Han gick mot jackorna" Det var Jonathan som sa något denhär gången samtidigt som han drog Anna lite närmare sig . Jag kände hur jag rodnade igen och nickade som ett tack och han nickade tillbaka.
Ungefär varannan minut var jag tvungen att stanna för att prata med någon jag kände och krama om den för att säga att det är synd att vi ses så sällan även om jag inte menade det. Vist saknade jag några av dem ibland men jag behövde bara mina närmaste, jag klarade mig annars bra själv. Jag hade inget emot att vara ensam ibland.
Då jag äntligen kommit ut ur folkmassan hade Daniel redan lagt märke till mitt försök att nå honom och stod nu och väntade på mig. "- Du ser stressad ut? Hinner du ha roligt också?" Han log och gav mig ett glas med bål. "-Visst , Nej jag är inte stressad, det är så mycket folk bara" Jag tryckte handen mot pannan i ett försök att lugna ner mig själv och blundade hårt då jag kände Daniel sätta en hand på min axel. "-Vi behöver inte stanna hela festen om det blir jobbigt?" Han såg oroligt på mig och böjde sig ner för att se mitt ansikte. "-Nej var inte dum nu" jag knuffade bort hans hand och vände huvudet mot honom igen. "-Det är min fest vad skulle den vara utan mig? " Jag blinkade åt honom som en flirt och skrattade sedan åt min dumma kommentar. Han skrattade också och lyfte sitt glas.
"-Skål Emelie"
Jag log och lyfte mitt mot hans.
"-Skål"
Comment the photo
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/435704381/