Thursday 23 April 2009 photo 3/3
|
Hjälp!
Jag vet helt ärligt talat inte vart jag ska ta vägen ibland, vissa dagar är bara åt helvete.
De är dom dagarna som jag tänker för mycket, på allt, på grejer som har hänt för flera flera år sedan.
Det minsta lilla sätter sig nu förtiden, tänker på allt som har hänt innan, för ett tag sen, nu.
Det sitter och trycker hela tiden på mig, som att det aldrig ska försvinna!
Ska jag ha det såhär hela tiden?
Ingen kommer förstå mig, det är i alla fall det jag inbillar mig, det är ingen som förstår.
Kanske för att jag inte ens har berättat hälftet av allt?
Såfort det har hänt nått, eller när jag känner att nått inte stämmer, så gräver jag ner mig själv.
Det är då alla tankar kommer, tänker så det bara ryker om det, om grejer som har hänt för flera år sen, sånt kan jag ta på mig...
Jag inbillar mig saker hela tiden, men det kanske är sant det jag inbillar mig.
Därför förvirrar det mig mer och mer att inte veta om det är sanning eller bara lögn.
Sanning eller lögn?
Jag vet om att jag inte kommer fixa detta så mycket längre till, mår inte bra av detta...
Har bestämmt mig för att ringa någon dag och boka tid, jag måste få detta överstökat.
Eller det kommer inte bli överstökat, kommer fortfarande tänka, men kanske inte lika mycket hoppas jag.
Behöver verkligen hjälp, även om det inte syns på utsidan, men på insidan tar det verkligen på mig, dag för dag...
Jag vill så gärna berätta för dig, berätta för dig så att du förstår mig...
Men är rädd för att du inte ska förstå, dumförklara mig, tro att jag är dum i huvudet, eller nått...
Det skrämmer mig och får mig att tänka ännu mera...
De är dom dagarna som jag tänker för mycket, på allt, på grejer som har hänt för flera flera år sedan.
Det minsta lilla sätter sig nu förtiden, tänker på allt som har hänt innan, för ett tag sen, nu.
Det sitter och trycker hela tiden på mig, som att det aldrig ska försvinna!
Ska jag ha det såhär hela tiden?
Ingen kommer förstå mig, det är i alla fall det jag inbillar mig, det är ingen som förstår.
Kanske för att jag inte ens har berättat hälftet av allt?
Såfort det har hänt nått, eller när jag känner att nått inte stämmer, så gräver jag ner mig själv.
Det är då alla tankar kommer, tänker så det bara ryker om det, om grejer som har hänt för flera år sen, sånt kan jag ta på mig...
Jag inbillar mig saker hela tiden, men det kanske är sant det jag inbillar mig.
Därför förvirrar det mig mer och mer att inte veta om det är sanning eller bara lögn.
Sanning eller lögn?
Jag vet om att jag inte kommer fixa detta så mycket längre till, mår inte bra av detta...
Har bestämmt mig för att ringa någon dag och boka tid, jag måste få detta överstökat.
Eller det kommer inte bli överstökat, kommer fortfarande tänka, men kanske inte lika mycket hoppas jag.
Behöver verkligen hjälp, även om det inte syns på utsidan, men på insidan tar det verkligen på mig, dag för dag...
Men är rädd för att du inte ska förstå, dumförklara mig, tro att jag är dum i huvudet, eller nått...
Det skrämmer mig och får mig att tänka ännu mera...
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/andreaisabelle/359254280/