December
Wednesday 16 September 2009 photo 1/5
|
Jag klarar inte att förlora dig.. Varför förstår du inte det? Varför ser du inte det? När jag har sagt att jag behöver dig är det inte något jag bara säger, det är inte bara fina ord. Jag menar det, jag klarar mig inte utan dig. Jag behöver dig..
Det känns som att vår vänskap försvinner mer och mer, och blir förstörd för varje dag som går. Jag tappade din hand för länge sen, handen som ledde mig rätt, som gav mig tro, hopp och tröst i alla lägen. Handen som gjorde mig trygg. Men jag har följt dig, sida vid sida, tills det blev som nu.. Nu när jag går bakom dig, när jag följer dina spår. Och ser hur din hand är upptagen, det spelar ingen roll om jag hittar din hand igen, det är försent..
Jag saknar dig, våra bästa dagar, våra kvällar, jag saknar vår tid.
Även om jag kommer bli tvungen att vara utan dig, så kommer jag alltid finnas här för att ta emot om du ramlar, trösta, hjälpa, lyssna, förstå, och finnas här för dig när du behöver. Även om du glömmer mig, går vidare utan mig så kommer du alltid vara min bästa vän i mina ögon, och jag glömmer dig aldrig. Jag kommer alltid finnas här för dig. Så som du en gång gjorde...
Men ett liv utan dig, utan mig ängel, kommer vara ett meningslöst liv, ett bortkastat liv. Ett väldigt tomt och ensamt liv, som inte är värt att levas. När jag många gånger ville skita i allt, när allt annat hade gått åt helvete, när mamma var dum, när jag tjaffsade med pappa, när jag grät över killar, när jag skar mig och ville begå självmord, när jag flyttade över 10 mil bort, då fanns alltid du där. Du fick mig på andra tankar, du gjorde mig glad, jag blev lycklig bara av att tänka på dig. Du fick mig att stanna kvar och kämpa. Om du nu inte skulle finnas där mera, vad ska jag då göra? Vem ska hjälpa mig upp när jag ramlar, vem ska skratta och gråta med mig, vem ska ge mig goda råd, om inte min bästa vän? Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig... Jag bad dig för länge sen, och säkert tusen gånger, att inte lämna mig, att det alltid skulle vara vi. Du lovade att det alltid skulle vara vi. Minns du? När jag skickade långa, långa sms om hur glad och lycklig jag är över att jag har dig, fick jag tillbaka att det var du som var lycklig som hade mig. Jag har fortfarande kvar ditt sms, för jag blev så glad. Minns du? I många år har vi gått på samma stig, hand i hand och sida vid sida. Det var dom lyckligaste åren i mitt liv, nu när jag ser tillbaka på åren som gått.
Nu går vi på varsin stig, handen tappade jag för länge sen och våra stigar hamnar längre och längre ifrån varandra. Du har en ny vän på din stig.
Som din (förra?) bästa vän är allt jag vill att du är lycklig och glad. Men som det egot jag är, hade jag väl hoppats på att det var med mig.. Kanske hade jag fel.
Jag saknar dig Becca, jag vill att du ska veta att du alltid kommer vara min bästa vän och jag kommer alltid finnas här för dig. Alltid, vad det än är. Du kommer alltid vara min prinsessa, min ängel utan vingar, min skatt och diamant. <3
Det känns som att vår vänskap försvinner mer och mer, och blir förstörd för varje dag som går. Jag tappade din hand för länge sen, handen som ledde mig rätt, som gav mig tro, hopp och tröst i alla lägen. Handen som gjorde mig trygg. Men jag har följt dig, sida vid sida, tills det blev som nu.. Nu när jag går bakom dig, när jag följer dina spår. Och ser hur din hand är upptagen, det spelar ingen roll om jag hittar din hand igen, det är försent..
Jag saknar dig, våra bästa dagar, våra kvällar, jag saknar vår tid.
Även om jag kommer bli tvungen att vara utan dig, så kommer jag alltid finnas här för att ta emot om du ramlar, trösta, hjälpa, lyssna, förstå, och finnas här för dig när du behöver. Även om du glömmer mig, går vidare utan mig så kommer du alltid vara min bästa vän i mina ögon, och jag glömmer dig aldrig. Jag kommer alltid finnas här för dig. Så som du en gång gjorde...
Men ett liv utan dig, utan mig ängel, kommer vara ett meningslöst liv, ett bortkastat liv. Ett väldigt tomt och ensamt liv, som inte är värt att levas. När jag många gånger ville skita i allt, när allt annat hade gått åt helvete, när mamma var dum, när jag tjaffsade med pappa, när jag grät över killar, när jag skar mig och ville begå självmord, när jag flyttade över 10 mil bort, då fanns alltid du där. Du fick mig på andra tankar, du gjorde mig glad, jag blev lycklig bara av att tänka på dig. Du fick mig att stanna kvar och kämpa. Om du nu inte skulle finnas där mera, vad ska jag då göra? Vem ska hjälpa mig upp när jag ramlar, vem ska skratta och gråta med mig, vem ska ge mig goda råd, om inte min bästa vän? Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig... Jag bad dig för länge sen, och säkert tusen gånger, att inte lämna mig, att det alltid skulle vara vi. Du lovade att det alltid skulle vara vi. Minns du? När jag skickade långa, långa sms om hur glad och lycklig jag är över att jag har dig, fick jag tillbaka att det var du som var lycklig som hade mig. Jag har fortfarande kvar ditt sms, för jag blev så glad. Minns du? I många år har vi gått på samma stig, hand i hand och sida vid sida. Det var dom lyckligaste åren i mitt liv, nu när jag ser tillbaka på åren som gått.
Nu går vi på varsin stig, handen tappade jag för länge sen och våra stigar hamnar längre och längre ifrån varandra. Du har en ny vän på din stig.
Som din (förra?) bästa vän är allt jag vill att du är lycklig och glad. Men som det egot jag är, hade jag väl hoppats på att det var med mig.. Kanske hade jag fel.
Jag saknar dig Becca, jag vill att du ska veta att du alltid kommer vara min bästa vän och jag kommer alltid finnas här för dig. Alltid, vad det än är. Du kommer alltid vara min prinsessa, min ängel utan vingar, min skatt och diamant. <3
Directlink:
http://dayviews.com/angelicarostner/409941707/
Visa toppen
Show footer