Thursday 15 October 2009 photo 1/2
![]() ![]() ![]() |
Jag blir så besviken, gång på gång..
Allt är så jävla bra, sen rasar allt och det blir ett helvete.
Finns aldrig något mitt emellan, aldrig något neutralt.
Du har lovet förbättringar många gånger,
det håller några dagar, max en vecka sen är vi tillbaka på ruta 1 igen..
Du verkar aldrig se hur mycket jag försöker,
hur mycket jag redan har gjort för din skull.
Allt jag har gjort bara för att få stanna kvar och älska dig!
Jag trodde det var vi, det är aldrig vi.
Det är alltid du, jag och dina föräldrar.
Eller du, jag och min bror.
Eller du, jag och resten.
Aldrig bara vi.
Jag vill start ett nytt, bara vårat eget liv.
Men du vill inte växa upp,
du vill ha mammsen och pappsen i rummet intill
för du har ju det ganska bra hemma...!
Du har aldrig förstått hur jävla bra du har det.
Ändå är det alltid så synd om dig..
Du säger att jag är ditt allt.
Jag kommer alltid på 2a plats..
Du har blivit mitt allt, för jag har inget annat!
Jag har ingen lycklig liten familj som du.
Jag har inte haft den där gulliga barndomen som du.
Jag har alltid fått kämpa i motvind,
det har alltid varit något som har rasat för mig.
Du föddes som ett favoritbarn med guldsked i munnen.
Jag har fått höra under hela mitt liv att jag var ett misstag.
Vi är så olika, många säger att det kan vara en styrka..
I vårat fall har jag börjat fundera om det kommer bli vårat fall..
Du förstår inte mig, jag förstår inte dig.
Du hör men lyssnar inte på vad jag säger.
Du tycker att jag inte lyssnar
och bara gapar och skriker.
Vi verkar stå på varsinn kant..
Vad gör vi nu?
Det är hos dig jag känner mig trygg,
men ibland drar du bort tryggheten.
Det är hos dig jag hämtar eld när min kämparglöd har slocknat,
men ibland har du bara vatten.
Det är hos dig jag hämtar kärlek, men ibland finns där bara hat.
Vad gör vi nu?
Jag var den som inte grät,
jag har alltid fått höra att man är svag om man gråter.
Du har börjat fått mig att gråta.
Det kan vara något positivt,
du har börjat få mig att känna.
Men det kan oxå vara något negativt,
du har sårat mig.
Jag vet att jag inte har varit någon ängel,
jag vet att jag inte har varit snäll alla gånger.
Men du fick alltid vara min ängel, trots dina fel,
tills jag såg dina horn.
Du var ingen snäll ängel längre.
Bara en djävul utklädd till ängel.
Vårat förhållande, är det en maskerad?
Jag älskar ju dig, för allt det du är,
för att du är du och ingen annan.
Men ibland gör du det så svårt.
Varför?
Allt jag vill är ju bara att älska dig, varför gör du det så svårt?
Allt är så jävla bra, sen rasar allt och det blir ett helvete.
Finns aldrig något mitt emellan, aldrig något neutralt.
Du har lovet förbättringar många gånger,
det håller några dagar, max en vecka sen är vi tillbaka på ruta 1 igen..
Du verkar aldrig se hur mycket jag försöker,
hur mycket jag redan har gjort för din skull.
Allt jag har gjort bara för att få stanna kvar och älska dig!
Jag trodde det var vi, det är aldrig vi.
Det är alltid du, jag och dina föräldrar.
Eller du, jag och min bror.
Eller du, jag och resten.
Aldrig bara vi.
Jag vill start ett nytt, bara vårat eget liv.
Men du vill inte växa upp,
du vill ha mammsen och pappsen i rummet intill
för du har ju det ganska bra hemma...!
Du har aldrig förstått hur jävla bra du har det.
Ändå är det alltid så synd om dig..
Du säger att jag är ditt allt.
Jag kommer alltid på 2a plats..
Du har blivit mitt allt, för jag har inget annat!
Jag har ingen lycklig liten familj som du.
Jag har inte haft den där gulliga barndomen som du.
Jag har alltid fått kämpa i motvind,
det har alltid varit något som har rasat för mig.
Du föddes som ett favoritbarn med guldsked i munnen.
Jag har fått höra under hela mitt liv att jag var ett misstag.
Vi är så olika, många säger att det kan vara en styrka..
I vårat fall har jag börjat fundera om det kommer bli vårat fall..
Du förstår inte mig, jag förstår inte dig.
Du hör men lyssnar inte på vad jag säger.
Du tycker att jag inte lyssnar
och bara gapar och skriker.
Vi verkar stå på varsinn kant..
Vad gör vi nu?
Det är hos dig jag känner mig trygg,
men ibland drar du bort tryggheten.
Det är hos dig jag hämtar eld när min kämparglöd har slocknat,
men ibland har du bara vatten.
Det är hos dig jag hämtar kärlek, men ibland finns där bara hat.
Vad gör vi nu?
Jag var den som inte grät,
jag har alltid fått höra att man är svag om man gråter.
Du har börjat fått mig att gråta.
Det kan vara något positivt,
du har börjat få mig att känna.
Men det kan oxå vara något negativt,
du har sårat mig.
Jag vet att jag inte har varit någon ängel,
jag vet att jag inte har varit snäll alla gånger.
Men du fick alltid vara min ängel, trots dina fel,
tills jag såg dina horn.
Du var ingen snäll ängel längre.
Bara en djävul utklädd till ängel.
Vårat förhållande, är det en maskerad?
Jag älskar ju dig, för allt det du är,
för att du är du och ingen annan.
Men ibland gör du det så svårt.
Varför?
Allt jag vill är ju bara att älska dig, varför gör du det så svårt?
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angelicarostner/417080092/