Monday 2 November 2009 photo 1/2
|
Jag kunde inte sova inatt, sov högst 2 timmar..
Och nu svider det i ögonen av trötthet men
jag vet vad som händer om jag lägger huvudet på den där kudden..
Grubbla, tänka, gråta, grubbla mer, tänka ännu mer.. Gråta en skvätt till.
Varför?
Jag vill inget annat än att flytta ihop med Patrik,
jag ser fram emot det så mycket och just nu är det det jag kämpar för,
det som gör att jag orkar det där lilla extra varje dag..
Ändå så är jag så rädd. Så jävla rädd...
Jag är rädd för att jag en dag kommer stå där
på bar backe utan någonting, ensam.
Lämnad. Övergiven..
Jag har ingenstans att ta vägen, jag har inget hem.
Varför?
Jo, för min mamma eldar upp mina saker,
lurar mig på pengar,
ljuger,
stöter bort,
är känslokall
och har inte tid för en dotter.
Eller en son heller för den delen..
Jag tänker på pappa, min älskade kära pappa...
Men även han har sina dåliga sidor.
En hel del.
Han har sårat mig något fruktansvärt många gånger,
men han vet vad kärlek är.
Han vet hur man är en bra pappa.
Han är ju mitt allt..
Som han alltid har varit.
Varför är du så långt bort...
Jag tänker på lillebror, min ögonsten till bror...
Men ibland försvinner han för mig,
ibland är han alltid där.
Jag hjälper, tröstar, lyssnar på mycket jag kan men
ibland verkar det inte tjäna något till..
Han försvinner ändå.
Jag tänker på min bästa vän jag hade en gång i tiden,
hon som alltid fanns där.
Hon som lyssnade, tröstade, förstod, gav råd och hjälpte..
Hon som jag såg som min största glädje
när allt annat var så svart.
Hon som jag älskade som en syster.
Hon som kände mig bättre än alla andra.
Hon som gjorde mig så glad.
Hon som jag sen förlorade...Och sörjde.
Jag tänker på alla onödiga bråk/tjaffs/gräl/konflikter som varit med
vänner, familj och med patrik...
Varför ödsla så mycket tid till en så negativ handling som ingen blir glad av?
Det är ju så onödigt.
Alla konflikter jag skapat/varit med om/ blivit utsatt för...
Till ingen som helst nytta.
Dom flesta är så onödiga, omogna, töntiga, meningslösa att
jag skäms. Jag skäms...
Jag ber om ursäkt
till alla jag betett mig illa mot,
som jag har sagt något elakt till
eller sårat på något vis.
Jag ber om ursäkt.
Men jag kommer inte förvänta mig några ursäkter tillbaks.
Skulle bara bli väldigt förvånad.
Jag tänker på det som har varit,
det som är
och det som jag hoppas kommer bli.
Jag hoppas på ljus, men ibland ser jag bara mörker.
Ibland kan jag känna mig stark
och vara stolt över mig själv,
att jag ändå har klarat det som jag såg som omöjligt.
Att jag tog mig över tröskeln som var så hög.
Att alla mina dåliga tankar på att avsluta mitt påbörjade liv,
byttes ut till att leva klart livet istället..
Men ibland kommer dom ikapp mig,
ibland ser jag bara mörker och jag vill bara skita i allt.
Jag känner ingen ork eller energi till någonting
och jag ser bara den lättaste utvägen, att ge upp...
Jag vill bara falla på knä för att inte resa mig igen.
Men så kommer något,
något som gör att jag ser ljus igen och då blir det bra.
Tills dom dåliga tankar kommer ifatt mig igen...
(det är alltid du, du är ett offer. det är alltid så synd om dig. det har det alltid varit...)
det sitter kvar än, kommer nog alltid göra.
Och nu svider det i ögonen av trötthet men
jag vet vad som händer om jag lägger huvudet på den där kudden..
Grubbla, tänka, gråta, grubbla mer, tänka ännu mer.. Gråta en skvätt till.
Varför?
Jag vill inget annat än att flytta ihop med Patrik,
jag ser fram emot det så mycket och just nu är det det jag kämpar för,
det som gör att jag orkar det där lilla extra varje dag..
Ändå så är jag så rädd. Så jävla rädd...
Jag är rädd för att jag en dag kommer stå där
på bar backe utan någonting, ensam.
Lämnad. Övergiven..
Jag har ingenstans att ta vägen, jag har inget hem.
Varför?
Jo, för min mamma eldar upp mina saker,
lurar mig på pengar,
ljuger,
stöter bort,
är känslokall
och har inte tid för en dotter.
Eller en son heller för den delen..
Jag tänker på pappa, min älskade kära pappa...
Men även han har sina dåliga sidor.
En hel del.
Han har sårat mig något fruktansvärt många gånger,
men han vet vad kärlek är.
Han vet hur man är en bra pappa.
Han är ju mitt allt..
Som han alltid har varit.
Varför är du så långt bort...
Jag tänker på lillebror, min ögonsten till bror...
Men ibland försvinner han för mig,
ibland är han alltid där.
Jag hjälper, tröstar, lyssnar på mycket jag kan men
ibland verkar det inte tjäna något till..
Han försvinner ändå.
Jag tänker på min bästa vän jag hade en gång i tiden,
hon som alltid fanns där.
Hon som lyssnade, tröstade, förstod, gav råd och hjälpte..
Hon som jag såg som min största glädje
när allt annat var så svart.
Hon som jag älskade som en syster.
Hon som kände mig bättre än alla andra.
Hon som gjorde mig så glad.
Hon som jag sen förlorade...Och sörjde.
Jag tänker på alla onödiga bråk/tjaffs/gräl/konflikter som varit med
vänner, familj och med patrik...
Varför ödsla så mycket tid till en så negativ handling som ingen blir glad av?
Det är ju så onödigt.
Alla konflikter jag skapat/varit med om/ blivit utsatt för...
Till ingen som helst nytta.
Dom flesta är så onödiga, omogna, töntiga, meningslösa att
jag skäms. Jag skäms...
Jag ber om ursäkt
till alla jag betett mig illa mot,
som jag har sagt något elakt till
eller sårat på något vis.
Jag ber om ursäkt.
Men jag kommer inte förvänta mig några ursäkter tillbaks.
Skulle bara bli väldigt förvånad.
Jag tänker på det som har varit,
det som är
och det som jag hoppas kommer bli.
Jag hoppas på ljus, men ibland ser jag bara mörker.
Ibland kan jag känna mig stark
och vara stolt över mig själv,
att jag ändå har klarat det som jag såg som omöjligt.
Att jag tog mig över tröskeln som var så hög.
Att alla mina dåliga tankar på att avsluta mitt påbörjade liv,
byttes ut till att leva klart livet istället..
Men ibland kommer dom ikapp mig,
ibland ser jag bara mörker och jag vill bara skita i allt.
Jag känner ingen ork eller energi till någonting
och jag ser bara den lättaste utvägen, att ge upp...
Jag vill bara falla på knä för att inte resa mig igen.
Men så kommer något,
något som gör att jag ser ljus igen och då blir det bra.
Tills dom dåliga tankar kommer ifatt mig igen...
(det är alltid du, du är ett offer. det är alltid så synd om dig. det har det alltid varit...)
det sitter kvar än, kommer nog alltid göra.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angelicarostner/421604464/