Jag vet inte ens hur jag ska börja...
Jag känner inte igen mina egna tankar längre.
Jag känner avsmak inför mig själv.



Jag behöver fysisk närhet.
Jag vill att någon ska hålla om mig.
Pussa mig.
Jag vill bara få mysa lite med någon,
för på något konstigt vis så känns det inte som om min kropp
inte finns kvar i samma dimension som förut längre.
Det känns som om jag sakta tynar bort.
Jag behöver någon som räddar mig från total upplösning.
Tar tag i mig och tar hit mig igen, där mina tankar och känslor finns.
Tillbaka till den här dimensionen igen.

Jag känner mig så frukansvärt ensam,
och jag känner mig som en så makalöst enorm förlorare.
Jag finner ofta mig själv sittandes och stirrar rakt ut i ingenting,
och jag märker inte att jag gråter förrän jag känner dropparna på händerna.

Jag hade aldrig anat att jag kunde känna såhär!
Som sagt så känner jag inte igen mig själv.
Jag känner mig så patetisk.
Och jag lär väl stöta bort alla jag känner på grund av det.
Ingen attraheras av självömkan.
Jag gör mig beredd på att behandlas som en spetälsk.

Huga, storpruppen.

Kom ihåg, som Trauma säger, det är tillåtet att vara ledsen. Det är inget fel på dig, och ingen har anledning att tycka illa om dig pga det. Gör dom det så är dom as, och såna ska man inte ha att göra med.

Då ringer jag när jag inte jobbar som ett mongo! Och jag kan ge dåliga råd också, om det skulle vara så!

usch usch usch, BORt med såna tankar, SCHAS!



KRAM!

Det är inget fel på känslor, men det är LÄTT att vara rädd för dem.****



menar jag självklart!

Det är så lätt att känna sig mindre värd när man inte känner igen sig själv eller känner sig svag. Människor i allmänhet har svårt att tillåta sig själva ha ångest, eller i många fall rentutav vanliga känslor. Det är fel & så ska man inte vara. Alla måste vara fläckfria! Eller? Jag tycker absolut nej.

Det är bättre att du TILLÅTER dig känna dig ledsen & kanske arg, men fokusera inte på dåliga saker. Tänk istället på hur jävla fucked up du skulle bli om du bara tryckte in allting & gick vidare utan att bearbeta det.

Det är inget fel på känslor, men det är rätt att vara rädd för dem.

& efter ett uppbrott som det här mellan dig & en kille du varit tillsammans med i flera år så vore du väl ännu konstigare om du INTE kände något, eller hur?

Ja, det är så självklart egentligen, fast ändå inte när man väl är där själv & mår piss & anklagar sig själv.



En grej som är skitsvår, men ändå ganska nyttig att i alla fall ha i åtanke, är att inte ställa "fel frågor" till sig själv.

T ex; istället för att fråga dig själv "varför är jag så dålig som gör såhär?", så fråga dig själv: "vad ger det här mig?" eller "vad får jag ut av det här?".

Kanske lär du känna vissa sidor av dig själv som du tidigare inte velat plocka fram/ta itu med,& på så vis kan du bli en starkare människa & kanske med tiden säkrare på dig själv?

Jag vet inte. Det är det bara du som gör...



Men i vilket fall: Det är INGET fel på dig what so ever för att du känner dig ensam & uppgiven just nu. Det är fullt förståeligt & inte mer än normalt.



Ta hand om dig.